Att bevisa sin oskuld

Polisen tar DNA-prov på allt fler, ibland på över tusen personer, bara för att utesluta dem från en utredning. Detta är oacceptabelt.

Svenska Dagbladet rapporterade häromdagen om att polisen i Östergötland ber om tillgång till alla svenskars DNA, helst genom att få tillstånd för upprättandet av ett nationellt DNA-register. Men i andra hand kan de nöja sig med att få tillgång till sjukvårdens så kallade PKU-register, alltså det register dit bland andra föräldrar kan lämna in sitt barns blod för att undersöka om barnet har en sjukdom.

Skyldig tills bevisad oskyldig

I Sverige har rättsprocessen alltmer börjat gå ut på att en misstänkt är skyldig tills bevisad oskyldig. Går man inte med på att utsättas för allehanda åtgärder som DNA-test, förhör med mera – ja, då blir man än mer misstänkt.

Ta som exempel dubbelmordet i Linköping 2004. När polisen åtta år senare hade kört helt fast skickade man ut kallelser till över 1000 män inom närområdet i syfte att ta deras DNA för att jämföra med det som hittats på brottsplatsen. Polisen kallade alltså in helt oskyldiga personer och utsatte dem för integritetskränkande åtgärder. Naturligtvis kunde de vägra – för de är ju trots allt inte misstänkta – men då hamnade de i en lista över vägrare, som i ett senare skede skulle kunna komma att utsättas för ”individuella” beslut där ett DNA-prov kanske tas med tvång.

En del menar att om man inte har något dölja så finns inget problem att hjälpa polisen. Om man har något att dölja eller inte är oväsentligt i sammanhanget! Det handlar om en grundläggande rättssäkerhetsprincip, nämligen att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Detta innefattar bland annat att man inte ska behöva underkastas tvångsåtgärder (husrannsakan, DNA-prov, förhör med mera) bara för att polisen ska försöka fiska fram en förövare.

Rätten till privatlivet, den egna kroppen och andra grundläggande mänskliga rättigheter läggs i dessa sammanhang alltså åt sidan. Med andra ord blir det en polisstat.

Vägra lämna DNA-prov

Vad händer sedan med de DNA-prov som tas om de inte stämmer överens med det som hittats på brottsplatsen. Enligt lagen ska de då förstöras, vilket även är fallet om man misstänks för ett brott men aldrig döms till fängelse. Men när olika personer har kontrollerat vad som egentligen hänt med deras DNA, har det i flera fall visat sig finnas kvar i något av polisens register. Polisen har alltså ”glömt” eller ”inte hunnit” med att förstöra dem.

Det kan vara värt att notera hur jag personligen, till följd av mitt brott, finns med i allehanda register och även kommer att förbli där – något jag inte protesterar emot (jag får ju faktiskt stå mitt kast). Hela min diskussion handlar alltså om samhället i stort och hur olika tvångsåtgärder påverkar dem av er som inte har begått grova brott.

Varför ska gemene man som levt hela livet som laglydiga behöva utsättas för tvångsåtgärder? Nej, rättssäkerheten fordrar att alla hederliga medborgare vägrar gå med på att lämna DNA-prov när polisen gör massutskick. Den personliga integriteten och friheten, för att inte tala om demokratin, förtjänar det.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.