Granskningskommission eller inte?

Vi frågade Para§rafs krönikörer och bloggare om de tycker att det bör tillsättas en granskningskommission som utreder turerna i fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. Nio svarade – men de var inte överens.

Gunno Gunnmo ville se en granskningskommission men beskrev komplikationerna med att sätta samman en sådan kommission. Så här svarade han på frågan:

/wp-content/uploads/content/intervjuer/enkater-kronikorer/GunnoG.jpg   Ja, men för att en sådan granskning ska bli meningsfull, i betydelsen att resultaten från granskningen också ska leda till förändringar, måsten en granskningskommission få ett brett mandat. Mycket av debatten har kommit att handla om frågor knutna till förundersökningarna och rättsprocesserna, men problemet är större än så.
Hur sätter man samman en kommission i Sverige som fritt och oberoende kan och vill granska hur polis, åklagare, domstolar, psykvården, JO, JK, tillsynsmyndigheter och andra aktörer skött sitt uppdrag med utgångspunkt i ett konkret fall? 
Hur ska man förhålla sig till det faktum att många av de inblandade samhällsaktörerna ingår i starkt sammanlänkade sociala och yrkesmässiga nätverk? I utredningar om gängkriminalitet kan man få en god bild av vilka som är inblandande genom att göra kartor över kontakter mellan olika inblandade. En kontaktkarta över alla nyckelpersoner i detta fall skulle kunna väcka intressanta spörsmål om var gränserna för jäv går eller snarare borde gå. 
I nästa steg kommer den politiskt laddade frågan om hur rättssäker myndighetsutövning överhuvudtaget är, och kan bli, på små orter där alla känner alla.

Risk för snömos

/wp-content/uploads/content/intervjuer/enkater-kronikorer/Dick.JPG   Själv instämmer jag helt och fullt med Gunno. Jag tycker att det ska tillsättas en granskningskommission som även granskar hur den nu pågående processen gått till, där man bland annat inte brytt sig om erbjudandena från den norska rikskriminalen att ta del av deras utredningar.

Och varför reagerade varken ledningen för den svenska rikskriminalen eller Riksåklagaren när framträdande utredare som Jan Olsson steg av utredningen då de inte längre ansåg sig kunna delta i det som pågick?

Jag inser att det är stor risk för att det en granskningskommission kommer fram till kan bli rena snömoset – men att det ändå bör tillsättas en kommission.

Kort och koncist: Nej.

Även denna gång var det en som svarade kort och koncist. Det var Mårten Schultz som snabbt svarade:

– Nej.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/enkater-kronikorer/Borge.jpgBörge Hellström, var lika säker på motsatsen. Han svarade:

   Absolut bör det tillsättas en oberoende granskningskommission i fallet Thomas Quick. Den granskningskommissionen ska undersöka allt.

Från Säters sjukhus arbetsmetoder och polisens förhörsteknik till åklagarens undanhållande av väsentliga uppgifter vid rättegångarna.

Jag tror att det är mycket viktigt att tillsätta en sån granskningskommission så fort som möjligt för att återupprätta förtroendet för det svenska rättsväsendet.

En Rättsskandal

Mattias Edvardsson svarade:

   Quick-fallet är en av tidernas värsta rättsskandaler och det kan definitivt vara rimligt med en granskningskommission. Avgörande är dock vad denna kommission ska granska. Under inga omständigheter bör den beröra själva skuldfrågan. Detta är domstolsväsendets och enbart domstolsväsendets uppgift. En kommission kan däremot med fördel granska polisens, åklagarens och andra myndigheters agerande i fallet. 

/wp-content/uploads/content/intervjuer/enkater-kronikorer/PeterA.JPGPeter Althin hade synpunkter på vilka som bör ingå i en kommission:

   Svaret är ja. Det finns många skäl till det:

För tilltron till rättssamhället måste det utredas hur alla inblandade poliser, åklagare och försvarare agerat under förundersökningen och i domstolarna. Vad gick snett? Hur kan vi förhindra att det upprepas?

I kommissionen borde ingå domare, åklagare, jurister från universiteten och advokater.

Om jag av någon anledning blev tillfrågad, skulle jag allvarligt överväga min medverkan.

Behövs ingen kommission

Nils-Eric Schultz tycker inte att det behövs någon kommission:

/wp-content/uploads/content/intervjuer/enkater-kronikorer/Nisse.JPG   Jag är tveksam till om det behövs en sanningskommission. Syftet med en sådan skulle vara att undersöka om de oriktiga domarna berodde på något systemfel. Det anser jag inte ha varit fallet. Möjligen med det undantaget att SB-utredningarna bedrevs under ett decennium då psykologernas inflytande genom de befängda teorierna om ”bortträngda minnen” var alldeles för stort, vilket ledde till att ett inte ringa antal oskyldiga personer dömdes. Tyvärr lyckades psykologerna i SB-ärendena övertyga polis, åklagare, försvarare och även domstolarna om SB´s skuld. Den risken föreligger emellertid inte längre.

SB-utredningarna var unika. Det var samma utredningsman och åklagare i samtliga utredningar. Ingen av dessa hade någon större erfarenhet av mordutredningar (utredningsmannen var väl narkotikaspanare?). Rikskriminalens duktiga mordutredare sidsteppades.

För att rättsväsendet ska fungera krävs en försvarare som kritiskt granskar och ifrågasätter polis- och åklagararbetet. SB´s båda försvarare kom istället att tillsammans med åklagaren agera för SB´s skuld.

Jag är säker på att såväl polis, åklagarväsende som advokatkåren dragit sådan lärdom av vad som gick snett i SB-utredningarna att något liknande aldrig kommer att kunna inträffa i framtiden. Därmed behövs inte heller någon sanningskommission.

Titta även på andra fall

Ricard Nilsson hävdar att det ska tillsättas en kommission men att den även bör titta på en del andra fall:

/wp-content/uploads/content/intervjuer/enkater-kronikorer/Ricard Nilsson 003.jpg   Tveklöst bör en granskningskommission tillsättas! Något annat vore snudd på rättsvidrigt. Oavsett vilken åsikt man har om Thomas Quicks skuld eller oskuld så måste väl rimligen alla resonabla personer inse att något har gått fel. Hur man än vänder och vrider på fallet har en man dömts för åtta mord och efter ett antal år beviljats resning och friats (jag räknar även in de tre sista morden där han i skrivande stund har fått resning, men ännu inte friats).

Något sådant här ska rimligen inte kunna hända i en demokratisk rättsstat. Det måste således utredas inte bara vad som gick fel, utan även om några enskilda poliser, åklagare, psykologer eller andra har överträtt sina befogenheter – kanske de även har gjort sig skyldiga till brott. Jag tycker även att man bör titta på andra rättsfall där personer har dömts men sedan beviljats resning och friats. Ska man upptäcka eventuella systemfel räcker det inte med att enbart titta på Quick-fallet, utan det krävs jämförelser för att se om gemensamma faktorer kan hittas, som har lett till de felaktiga domarna.

Ta med Inga-Britt Ahlenius

Peter Isaksson var den enda som hade ett konkret förslag till vem eller vilka som borde ingå i en eventuell granskningskommission:

/wp-content/uploads/content/intervjuer/enkater-kronikorer/PeterS.jpg   När det rättsliga läget är klart bör det tillsättas en kommission med ett starkt och brett mandat. Ansvaret för den här och alla andra tunga granskningskommissioner i det här landet borde enligt mig tilldelas förre chefen för Riksrevisionsverket och FN:s internrevision, Inga-Britt Ahlenius. Det här är den största rätts – och vårdskandalen i modern tid och av den anledningen måste man kalla in det tunga artilleriet.

Alla kan nog vara överens om att det har gått åt fanders i det här och många andra rättsfall i Sverige under senare år. Det här är något som har fått människor att förlora tron på rättsväsendet som enligt min mening inte har någon som helst lust till självsanering. De verkar resonera som så – att tar vi upp problemen till ytan och människor ser att det gått fel, kan de tappa förtroendet för oss. Jag menar att det är precis tvärtom – det är när man lägger locket på som varbölden gror.

Hur kunde det gå så här med Quick-fallet? Det är en fråga vi är skyldiga att ge svar på, inte minst till de anhöriga av de mordoffer som inte fått någon som helst form av rättvisa. Här vill jag stjäla ett citat från Quicks advokat, Thomas Olsson ”Hela den här cirkusen runt Thomas Quick har ju invaderat deras sorg och tagit över minnena av deras anhöriga.”

Något annat än ett rejält skadestånd till de anhöriga är inte att tänka på. Jag är inte så bevandrad på möjligheterna att utkräva straffansvar för de inblandade i Quickutredningen, men tycker att en kommission ska se över även den delen. Redan från början växte Quicks berättelse fram ur en lögn på Säter, en lögn som blev två och sedan rullade det på. Att i det läget, när det inte finns någon teknisk bevisning, mörka dessa lögner för rätten borde i mina ögon vara straffbart. Det absolut värsta exemplet på detta är när Thomas Quick i vissa av morden säger sig ha haft medhjälpare, vilka nämns i domskälen men döms inte för dåden – och vad värre är, de kallas inte ens som vittnen.

Hur känner de sig idag? De hördes aldrig i rätten men har under många år pekats ut som medhjälpare till Thomas Quick. Deras känslor är nog det som närmast skulle kunna beskriva det surrealistiska i hela den här farsen.

I en tidigare enkät bland våra krönikörer frågade vi: Tror du att Christer Pettersson mördade Olof Palme? Artikeln med svaren finns här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.