Varför mördade jag?

Flera har undrat vad som ledde fram till det trippelmord jag begick. Här försöker jag ge ett svar.

Min förklaring som följer är vad jag tillsammans med flera psykologer samt en diakon har kommit fram till. Om denna förklaring är hundraprocentig är svårt att säga, men tror det är så nära sanningen jag lär komma. Skulle det finnas några ytterligare skäl i mitt undermedvetna så lär de nog stanna där. Det viktigaste är att jag inom mig vet att det aldrig kommer hända igen.

   Det var flera omständigheter som sammantaget låg till grund för mina brott. Allt härstammade från min dåliga självkänsla som delvis berodde på den extrema övervikt jag led av som ung. I de sena tonåren och som ung vuxen handlade nästan allt om min vilja att bevisa att jag duger, att lyckas. Att den feta ungen kunde utvecklas och bli något. Utåt sett bar jag en mask som hade till syfte att visa hur framgångsrik jag var, trots att det inte alls var så. Det var viktigt för mig att bjuda på krogen trots att jag inte hade råd. Det var viktigt för mig att verka vara en framgångsrik företagare trots att så inte var fallet. Desto mer jag ljög och levde i lögnen, ju viktigare blev det för mig att inte tappa ansiktet.

   De sista två åren innan morden var en ständig jakt på pengar. En enda lång lögn där upprätthållandet av den mask av framgång som jag så falskeligen bar, skulle ske till varje pris. Till sist gick det inte längre. Slutligen hamnade jag i en situation där det enligt mitt dåvarande sätt att tänka var helt kört. Ingen utväg, var tvungen att få fram pengar på något sätt och att råna någon blev min lösning. Och när hela rånet gick helt fel – de hade inga pengar på sig – då sköt jag.

   En fråga som ofta ställts är varför jag inte bara gick därifrån när inga pengar fanns? Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger och diskuterat nästan lika ofta med psykologen. Och jag vet faktiskt inte. Det närmaste svar vi kommit är att jag led under en sorts psykos och var helt inställd på att genomföra ett rån och när det inte gick som planerat tappade jag greppet om mig själv. Det är inte ett särskilt bra svar och jag beklagar att min förklaring inte är bättre, men tyvärr har jag själv svårt att förstå mitt eget handlande. Dessutom är mitt minne fragmentariskt från den kvällen, vilket gör det svårt att lägga pussel.

   Så här i efterhand är det svårt att tänka tillbaka på den jag var. Hur kunde allt gå så åt helvete bara för att jag inte kunde inse mina egna brister och fatta att jag inte behövde bära någon mask. Skulderna som hopade sig är dessutom något som hade kunnat lösas med ett telefonsamtal. Ja, jag hade stora skulder, men ett samtal till borgenärerna hade med största sannolikhet lett till en avbetalningsplan med fryst ränta. Det var vad jag gjorde för drygt tio år sedan. Från anstalten Kumla kontaktades telefonledes alla de jag var skyldig pengar och vi kom överens om en långsiktig avbetalningsplan. Men då, för snart fjorton år sedan, kunde min hjärna inte tänka ut den mest logiska lösningen – istället var det en kriminell utväg som valdes. Något jag för alltid kommer att ångra. Alltför många som har fått lida till följd av det jag gjort.
Vet inte vad jag ska skriva mer. Ord är så tomma. Ord kan inte lindra och de kan inte förmedla hur fylld av skuld jag är. Jag vet inte … förlåt.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.