Lekmanmorden del 1

En historia om en familj som ödeläggs och samtidigt en historia om 1800-talets Sverige: Onsdagen den 29 mars 1854 slår torparen Nils Lekman på Västra Sirsjötorp i Skagershults socken, Edsbergs härad i Närke, ihjäl sina tre små barn Johan Viktor, Kristina Josefina och Carl Gustaf. Nils har blivit uppsagd från familjens torp efter att ha anklagats av bruksförvaltare Johan Diedrichs för skogsåverkan och kolstölder på Svartå bruks ägor. 

Nils, som tidigare är ostraffad, ser inte längre någon framtid för sig och sin familj. Nils fruktar det kommande, dryga bötesstraffet. Mina barn ska inte behöva gå vid var mans dörr och tigga, tänker han. Genom att döda barnen hoppas Nils rädda dem från ett liv i fattigdom.

I stället ödeläggs en hel familj för all framtid. Nils Lekman döms till halshuggning men domen omvandlas till livstids straffarbete på Varbergs fästning. I tjugo år står hustrun Maja Stina Persdotter vid hans sida. När morden sker väntar hon parets fjärde barn – en son. Maja Stina skriver oupphörligen till kungs för att söka nåd för sin make. Ja, hon söker till och med upp Carl XV på Sunds Gård i Nysunds socken, bilden nedan, där kungen gjort uppehåll under en resa till Norge. Det är inte bara hustrun som kämpar för att få mannen fri. Sonen Oskar Alfred – som aldrig sett sin far – gör det också pliktskyldigast när han blivit stor nog att kunna skriva, liksom mängder av grannar och arbetskamrater i Skagershult och Nysund. I maj 1874 får Nils Lekman äntligen nåd och återvänder hem till Skagershult efter tjugo år på Varberg som Straffånge Nr. 417. Två år senare tar han sitt liv.

/wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/Herrgarden.jpg

Om denna gruvliga händelse, som i årtionden framöver skulle vara häradets samtalsämne nummer ett, visste jag ingenting förrän jag såg en notering i Ulf Berggrens bok ”Rekonstruktion av Skagershults kyrkböcker 1635-1870”. Skagershults socken ligger mig varmt om hjärtat, eftersom det är där jag har mina rötter. Morfarsfar Johan Petter Forsberg var skogvaktare i socknen under flera decennier på 1800-talet.

Av Ulf Berggrens noteringar under Sirsjötorp framgick att tre barn dött samma år och att deras far dömts till livstid på fästning.

Barnamördare

Vad hade hänt på torpet? Jag anade att barnen inte dött i en olyckshändelse. Det var fadern som tagit deras liv. Varför? Vad låg bakom denna tragedi? Hur kan en far döda tre barn? Vad drev honom? Varför fick han inte sona sitt brott med döden som var dåtidens gängse straff för ett så grovt brott? Och hur kunde det komma sig att så väldigt många människor, både hög och låg, ställde upp för Nils Lekman och ville hjälpa honom? Han var ju trots allt en barnamördare.

Jag ville försöka få svar på mina frågor och förhoppningsvis också få veta mer om familjen Lekman. De är inte mina släktingar. Men ingen av dem lämnade mig någon ro. Det var som om de bad mig att berätta deras historia. Tack vare alla arkiv som vi släktforskare har tillgång till – numera också på nätet – hade jag snart samlat på mig tillräckligt med material för att kunna återge åtminstone en del av denna familjs tragiska öde i den socken jag känner så starkt för.

Född vid Klunkhyttan

Nils Lekman föddes den 20 november 1827 vid Klunkhyttan på Lekhytte ägor i Hidinge socken. Föräldrarna var hyttarbetaren Nils Lekman och hans hustru Christina Jansdotter, som var 40 år fyllda vid sonens födelse. När Nils fyllt 17 år flyttade han hemifrån och hade därefter aldrig mer kontakt med sina föräldrar. I två år hade han tjänst hos Carl Ersson i Lekeberg. Därefter reste han till Bofors för att arbeta som dräng hos bruksägaren.

Bröllop

Bland brukets många pigor fanns 26-åriga Maria Stina Persdotter, kallad Maja Stina, född 1821 i Nysund med hemvist i Skagershult. Tycke uppstod och det blev tal om giftermål. Maja Stina övertalade Nils att flytta med hem till Sirsjötorp som brukades av hennes far Petter Andersson. Så blev det också bestämt. När paret löstes från sina respektive tjänster på hösten 1848 styrde de kosan mot Skagershult och gifte sig där den 26 december.

Under de första åren i socknen hjälpte Nils sina svärföräldrar med allehanda torpsysslor. Han var skicklig i flera hantverk, han smidde, snickrade och tillverkade skor. Snart föddes första barnet, sonen Johan Viktor. En kortare tid hade Nils tjänst på Hasselfors bruk, där han arbetade tillsammans med smederna Söderqvist, Dimberg, Skyllberg, Birath, Wennström och Gode. Såväl förmän som arbetskamrater hyste stort förtroende för Nils. Han arbetade och uppförde sig väl, var vänlig och tillgiven och en god kamrat.

Ringa inkomster

Men inkomsterna från torpet, bilden nedan, var ringa och ytterligare ett barn kom till världen, dottern Kristina Josefina. Snart skulle också ett tredje barn födas, sonen Carl Gustaf. I början av 1853 såg Nils ingen annan råd än att söka arbete hos andra personer. Han anmälde sig på flera ställen, bland annat vid Björneborgs bruk i Visnums socken i Värmland, där han blev antagen som hyttarbetare.

/wp-content/uploads/content/historiskt/lekmannamorden/boningshusetGarden.jpg

Foto: Agne Adolfsson

Nils var nöjd och såg fram emot tjänsten men kände sig överallt motarbetad av bruksförvaltare Johan Diedrichs. Bruksförvaltaren hade nyligen stämt både Nils och Maja Stina för stölder av kol och olaga lövtäkt vid Svartå bruk vars ägor omgav Sirsjötorp. Förhandlingarna var utlysta till den 7 och 8 mars då lagtima vinterting skulle hållas med Lekebergs Härad i tingshuset vid Edsbergs Sanna gästgivargård. Stölderna hade enligt Diedrichs ägt rum vid flera tillfällen under de tre senaste åren. När Björneborgs bruk fick höra talas om detta var Nils inte längre välkommen.

Hatet slår rot

Är det nu som hatet mot bruksförvaltare Diedrichs slår rot på allvar? Ett hat som växer sig starkare för varje dag och till slut, likt en dödsbringande lavin, ska ödelägga allt och alla i sin väg. Varken Nils eller Maja Stina inställer sig till vintertinget. För detta döms de till böter på vardera en riksdaler och sexton skilling banco. Ny rättegång utlyses till hösttinget den 23 november. Då hämtas Nils och Maja Stina med hästskjuts av fjärdingsman Nils Larsson, Övratorp.

I desperation över sitt utlovade men förlorade arbete på Björneborg fattar Nils ett beslut. Han ska bege sig till Stockholm och söka arbete. På försommaren 1853 tar Nils farväl av hustru och barn och lämnar Sirsjötorp och vandrar till fots till huvudstaden. För en tid kan han känna sig fri från Diedrichs trakasserier. Och Nils lyckas verkligen få arbete. Då och då sänder han pengar till Maja Stina. På senhösten återvänder Nils hem bara för att mötas av beskedet att prosten Magnus Erik Morenius sagt upp honom och familjen från torpet. Morenius bor i Edsbergs kyrkoherdeboställe på vars mark Sirsjötorp ligger. Nils är övertygad om att det är Johan Diedrichs som har tubbat prosten till uppsägningen. I detta nu föds hos honom tanken på ett ”våldsamt ingrepp” i familjens öde.

Fruktar tinget 

Anki Hagberg, som gjort det här omfattande historiska researcharbetet, jobbade i drygt 30 år som journalist på Eskilstuna-Kuriren och Folket i Eskilstuna. Under långa perioder var hon kriminalreporter och bevakade flera uppmärksammade rättegångar. Det stora intresset för brott och straff har bestått även efter pensioneringen. Vilket bland annat resulterat i berättelsen om Nils Lekman.

Nils är sjuk av oro. Han grubblar ständigt. Han fruktar det kommande hösttinget. Nils Lekman ska komma att frias på flera punkter men dömas till böter och skadestånd på några andra. Om detta är Nils ännu ovetande. Enligt honom är han och familjen redan förlorad och i Nils huvud råder kaos. Nils yppar inte ett ord om sina tankar, inte ens till Maja Stina. Men hon märker att mannen är tankfull och ledsen.

– Käre make, lugna dig. Hittills lider vi ingen egentlig nöd, tröstar hon.

I hennes mage växer familjens fjärde barn.

I behov av smideskol

Varför stämde egentligen bruksförvaltare Johan Diedrichs Nils och Maja Stina Lekman inför vintertinget i Lekebergs Härad?

Hemma på Sirsjötorp ägnade sig Nils åt klensmide och var därför i behov av kol. Nils hade ingen egen mila. När grannarna i februari 1851 för första gången såg Nils, hans hustru och deras piga Johanna Andersdotter från Gårdsjötorp komma bärande på kolsäckar, började de fatta misstankar. Vid vintertinget 1853 vittnade flera personer. Lekmans piga uppgav att hon och Nils hustru hade tagit en halv tunna kol, dels på en kolbotten, dels i en kolbod. Anna Maja Andersdotter vid Sirsjön påstod att hustru Lekman sagt att de plockat på en kolbotten och hade bett Anna Maja att inte tala om det för någon. Maja Stina skulle använda kolen till brännvinsbränning. Brukaren Lars Andersson, som var gift med Anna Maja, berättade att Lekman en dag frågat hans söner i försåtlig ton om de skulle till bruket.

Skogvaktare Peter Jonsson hade strax före jul 1851, vid två tillfällen, sett Lekman köra en kolryss till snickaren Johan Reinhold Bovall i Pasklandsrös. Den första kolryssen hade, enligt Jonsson, lastats vid en mila som ännu inte var kolad. Skogvaktare Jonsson påstod också att Lekman mutat honom med en kolryss för att han skulle hålla tyst. Bovall å sin sida, omtalade att han fått en fordran hos Lekman betald med två ryssar kol, men att Lekman kort därpå hämtat tillbaka större delen. Fredrik Andersson från Svartsjöbäck vittnade om att han mist några kolbränder och hade därför frågat Lekman om han visste något om detta. Strax därpå hade Lekman återlämnat kolen till Fredrik Andersson.

Tredje dag jul 1852 hade Lars Anderssons syster Anna Andersdotter observerat att Lekmans fullastade ryss stått utanför hennes lycka, på vägen till Sirsjö kolhus.

Peter och Aron Persson vid Björnlund hade den 7 februari 1853 sett Lekman komma från Sirsjö kolhus, dragande på en ryss som innehöll omkring två tunnor kol.

– Jag ämnar mig åt Svartå, sa Lekman men tvärt vänt om och gått hemåt.

”Anderssons samtycke”

Nils Lekman anklagades också av bruksförvaltare Johan Diedrichs för att sommaren 1852 på Svartå bruks ägor, olovligt huggit och bortforslat ved samt kvistat löv på Lars Anderssons äng. Enligt Diedrichs rörde det sig om två lövhässjor på vardera 30 tjog samt nio lass ved.

– Jag hade Anderssons samtycke, förklarade Lekman.

– Det stämmer att Nils fått löfte att kvista löv i ett snår, hävdade Andersson. Men han röjde hela ängen och högg ner varenda träd och buske, tillhopa minst tjugo lass.

Anna Maja Andersdotter, Peter Jonsson och Johanna Andersdotter vittnade alla om hur de sett Lekman köra hem vedlass från Lars Anderssons äng. Bruksförvaltare Diedrichs anmärkte då att även om Lars Andersson tillåtit Lekman att ta ved så borde Lekman ha förstått att han inte fick göra det.

Fler anklagelser

Fler anklagelser riktades mot Nils. Samma sommar var han misstänkt för att olovligen ha bärgat slåttermark på brukets ägor, enligt Diedrichs sammanlagt cirka 50 lass.

Vittnet Johanna Andersdotter uppgav att paret Lekman den sommaren ofta bärgade hö vid kärr och dylika ställen varefter de lade in skörden i Sirsjö kolhus.

– Lekman hade gömt undan åtminstone två mindre kolryssar kärrhö i kolhuset, inflikade Lars Andersson.

Nils erkände att han bärgat på brukets ägor men endast på Sirsjötorps upplåtna betesplats och till en mängd av 14 lass. Nu protesterade Diedrichs på nytt.

– Det finns ingen betesmark upplåten till Sirsjötorp. Däremot får torpet varje år utsyning på skogseffekter till ett visst belopp, framhöll han.

Maja Stina Lekman påpekade uppbragt att någon betesplats inte varit utsynad åt torpet på flera år.

– Därför har vi ansett oss berättigade att ta ersättning på kärr och mossar, sa hon.

”Inte skyldig någon sanning”

Diedrichs ville också få Lekman fälld för att denne köpt kol av brukets underlydande. På frågan om varifrån han fått smideskolen svarade Nils att han kort före jul 1852 köpt fyra tunnor av bröderna Peter och Aron Persson i Björnlund utan att veta att de var brukets underlydande. Den kol Lekman kört till snickare Bovall, och som Peter Jonsson vittnat om, sa han sig ha fått dels av Fredrik Andersson och dels köpt av en bonde. Han hade också fått kol av sin svärfar Petter Andersson.

– Jag är inte skyldig Peter Jonsson någon sanning, berättade Nils Lekman. När jag fick veta att Fredrik Andersson inte hade rätt att ge mig kol eftersom den tillhörde bruket fick han ryssen tillbaka. Den kolryss som Peter Jonsson påstår att jag försökte muta honom med var det meningen att han själv skulle återföra till bruket eftersom han är skogvaktare där.

Missförstådd och orättvist behandlad

Vid hösttinget i november 1853 var Nils mycket uppbragt. Han kände sig missförstådd och orättvist behandlad. Han hade ju fått löfte att ta kol och ved. Han visste inte att de som gett honom löftet inte hade rätt till det. Hemma i Klunkhyttan i Hidinge hade det varit helt i sin ordning att skänka bort av sitt överflöd. Stundtals for Nils ut i otidigheter mot några av vittnena. Till Anna Andersdotter skrek han:

– Du pratar skit och slarv!

Bruksförvaltare Diedrichs blev flera gånger avbruten av Nils:

– Ni hatar mig och vill mig ont. Era påståenden är hopsmidda och diktade. Ni omintetgör min välfärd!

Nils utfall visade enligt rätten prov på såväl fräckhet som övermod. Ordföranden röt:

– Ni skall icke överskrida gränserna för anständighet och skick!

Förhandlingarna ajournerades för att återupptas på nytt den 7 mars 1854.

Gick hårt åt Nils

Johan Diedrichs gick där extra hårt åt Nils. Bland annat hade han utverkat en skriftlig bekännelse från Nils svärfar Petter Andersson där denne under edlig försäkran skrev att han ”aldrig, hwarken fått eller skänkt några kol eller kolbränder till min måg”.

Diedrichs hakade också upp sig på skicket på den kolbod Nils hade på ängen vid Sirsjötorp och där han sagt sig förvara en del av de fyra tunnor kol han köpt av bröderna Persson. Bruksförvaltaren bad att få fästa rättens uppmärksamhet på att kolboden var delvis utan tak och av så usel beskaffenhet att den inte kunde användas till förvaringsställe för något gods av vad slag det vara månde. Nils höll med om att delar av boden förvisso var förfallna men påpekade att det inte ”tarfvades något wäl ombonat hus” för att förvara kol. Och så där höll det på förhandlingen igenom.

Hoppet ute

Målet avslutades och överlämnades till domstolens prövning. Dom skulle meddelas den 28 april 1854. Men då var allt redan förbi. Den dagen hölls istället ett hastigt utlyst urtima ting vid Edsbergs Sanna. Då var det inte bara koltjuven Lekman som stod inför rätta utan också barnamördaren.

Efter förhandlingarna den 7 mars tappar Nils helt fotfästet. Han inser att han aldrig kan betala de enorma böter och skadestånd han vet ska utdömas. I en hast ställer han till med auktion på torpets alla redskap och husgeråd där till och med de äldsta barnens säng säljs. För att Johan Viktor och Kristina Josefina ska ha någonstans att sova tvingas föräldrarna att låna en säng. Vid auktionen hör en granne att Nils mumlar något om att allt snart ska vara slut.

Allt mer grubblande

Det är nu i mitten av mars månad år 1854. Isen ligger fortfarande på Sirsjön. Dagarna sniglar sig fram och Nils blir allt mer grubblande. Han klarar inte längre de vardagliga sysslorna. En dag försöker Nils snickra lite. Hustrun hålls med sitt arbete. Plötsligt stannar Nils upp i arbetet, kastar ifrån sig verktygen och slår sig ner bredvid sin hustru.

– Tror du att det finns en Gud? utbrister han och börjar gråta. Barnens antal ökar oupphörligen och de bringar oss i fattigdom. Mitt arbete och vårt hem har gått mig ur händerna. Det är Diedrichs fel. Han har förföljt mig i flera år. Vad skall vi göra mot Diedrichs, hulkar han.

Maja Stina, som liksom Raskens Ida är en stark och gudfruktig kvinna, försöker skingra sin mans tungsinthet. Hon har aldrig sett honom gråta så häftigt och har svårt att dölja sin oro. Hon tröstar så gott hon förmår och vädjar till Nils:

– Vi måste sätta vår lit till Gud och leva i gudsfruktan och tro. Fortsätt nu med ditt arbete så gör jag mitt, vädjar hon.

– Vad tjänar det till att arbeta då andra fördömer oss?, säger han förtvivlat. Kan man tro på en Gud då människorna får göra vad ont de vill? Den rike förtrycker den fattige och likväl säger du att det finns en Gud!

Tankarna far runt i Maja Stinas huvud. Vad är det som sker med Nils? Visst grubblar han ibland, men trots allt som skett den senaste tiden verkar han ändå glad för det mesta. Gråter gör han nästan aldrig. Tvärtom, han kan skämta med Maja Stina om allehanda ting, då och då i nästan provocerande ordalag. Maja Stina tycker emellanåt att Nils är en riktig retsticka även när han talar om allvarliga saker. Ja, vid närmare eftertanke känner hon att Nils ibland finner nöje i att reta henne och att han vill ha mothugg. Så erinrar hon sig ett underligt samtal hon och Nils haft på senhösten föregående år.

”Gör som dig lyster”

Makarna hade hjälpts åt att köra hem mossa från skogen på en kälke. Barnen Johan Viktor och Kristina Josefina skuttade glatt framför kälken som de fick hjälpa till att dra. När de gått en stund satte sig makarna ner för att vila. De började samtala när Nils plötsligt tittade bort mot barnen och sa:

– Det vore allt bra om vi inte hade de där båda. Vore det befallt lag att man inte behövde behålla flera kvar än man kunde föda så skulle det gå lätt att bli dem kvitt.

– Vad är det du säger? utbrast Maja Stina.

– Jag menar att det inte är en större synd att ta livet av dem än att döda oskyldiga djur. Det är bara lagen som stämplat det ena som brott och gjort det andra till en lovlig handling.

Maja Stina kom ihåg att Nils sagt detta i en närmast lättsam ton. Hon tyckte det var obehagligt men förvissad om att det inte var hans övertygelse. Hon hade svarat att även om det fanns en sådan lag skulle faderskärleken hindra honom från att döda barnen.

– Tänk på den ånger och de samvetskval som drabbar en barnamördare! hade hon sagt.

Allteftersom Maja Stina funderar på hur Nils reagerat de senaste månaderna minns hon alltmer av vad han sagt och gjort. Några gånger, särskilt efter hemkomsten från Stockholm, hade han talat om att dränka sig. I nästa ögonblick skulle han rymma långt bort från hem och barn.

– Gör som dig lyster om du tror dig om att kunna överge oss, sa hon.

Maja Stina var fast i övertygelsen att detta inte var makens vilja och hade bett honom att försöka lägga processen med Diedrichs bakom sig.

Gruvlig tandvärk

Det är onsdagen den 29 mars 1854. Sedan några dagar tillbaka har Maja Stina Lekman plågats av en förfärlig tandvärk. Borta i Broby finns en bonddotter som är duktig på att slå åder. Maja Stina måste få lindring för sin värk. Det blir bestämt att hustru Lekman ska vandra iväg till Maria Johansdotter just idag. Hon förbereder Nils på att hon nog blir borta större delen av dagen och att han måste se till barnen. Det yngsta, sonen Carl Gustaf, ligger ännu i vaggan och ska ha särskild passning.

Maja Stina vill egentligen inte lämna hemmet denna dag. På morgonen har Nils varit väldigt ledsen och återigen fallit i gråt. Det sker i ett ögonblick när maken börjar prata om barnen. Tårarna strömmar nerför hans kinder. Nils säger till Maja Stina att barnen, framför allt den yngste, nu är i en sådan ålder att man kan ha sin största ro av dem. Sin vana trogen tröstar den kärleksfulla Maja Stina sin make så mycket hon någonsin förmår.

Gnagande oro

Vid pass klockan 11 på förmiddagen ger hon sig iväg. Oron gnager inom henne och innan hon lämnar torpet går hon till föräldrarnas stuga som ligger en liten bit bort. Hon träffar fadern Petter Andersson, modern Maria Bengtsdotter och systern Johanna Persdotter och berättar att hon måste gå till Maria i Broby för att söka hjälp för tandvärken.

– Jag har lämnat barnen i Lekmans vård och är tacksam om far, mamma och du Johanna, vill hålla uppsyn, säger hon. Carl Gustaf sover i kammaren. Jag vet inte hur länge jag blir borta.

Lugnad av föräldrarnas och systerns löfte börjar hon sin vandring till Broby. Maja Stina är lyckligt ovetande om att familjens liv denna dag ska få ett katastrofalt slut.

”Det ska snart vara slut”

Föräldrarna och Johanna hade full förståelse för Maja Stinas oro. De var också bekymrade över Nils. Tidigare på morgonen hade han kommit in till dem för att språka en stund. Svägerskan Johanna hörde honom säga att det snart skulle bli svårt att dra försorg om barnen eftersom han blivit uppsagd från torpet. Däremot hade Nils inte yttrat ett ord om några brottsliga avsikter. Inte ens den förhatlige Diedrichs nämndes.

Svärfadern Petter märkte att Nils var bekymrad för framtiden och ekonomin.

”Men det ska snart vara slut för det är inte annorlunda med människan än med djuren”, hade Nils sagt. Svärmodern Maria hänvisade till tio Guds Bud som ett rättesnöre för människans handlingar.

– Det tvivlar jag allt på, yttrade Nils varpå han lämnade dem.

Barnen hälsar på

Också de äldsta barnen hälsade på hos Petter och Maria den här dagen. Deras mamma var inte hemma så nu fanns möjlighet att vistas en stund hos mormor och morfar. Barnen stannade till middagstiden. Johan Viktor och Kristina Josefina var glada, frodiga, välskötta och friska barn och morföräldrarnas glädje. Men på alla barns vis var det leken som hägrade och istället för att sitta inne och språka ville de leka vid badstugan. Där fanns många spännande och lite otäcka saker att utforska.

För några dagar sedan hade deras far slaktat en gammal skraltig häst som han köpt av en lumphandlare vid namn Almqvist. Nils hade tagit tillvara på skinnet och berett det enligt konstens alla regler. Hästhuden hängde på tork på en ställning inne i badstugan och barnen drogs dit som flugor till en sockerbit.

Försjunken i tankar

Petter hade den här dagen ärende till skogen. Han skulle samla bränsle. För att komma till skogen måste han passera badstugan. Johan Viktor och Kristina Josefina hölls där med sina lekar, skrattande för full hals. Nils syntes inte till. Efter knappa två timmar hade Petter samlat ihop nog med ved och kvistar och det var dags att återvända hem. Han gick tillbaka samma väg som han kom. Utanför badstugans dörr såg han Nils stå sysslolös och liksom försjunken i tankar. Barnen var också där. Petter trodde att Nils var vid badstugan för se till hästhuden.

Hemkommen berättade Petter för hustrun att han sett svärsonen och barnen vid badstugan. Efter en stund bad hon Petter att gå fram till Nils torpstuga för att titta till det yngsta barnet Carl Gustaf.

Täckt med linnekläde

Petter gör så. Kommen till förstugan ser han att Nils går ut och ställer sig i dörröppningen mellan kammaren och förstugan. Nils smäller igen dörren så fort han kan men inte tillräckligt snabbt. Innan dörren slår igen hinner Petter kasta en blick mot vaggan inne i kammaren. Den är tom.

– Var hålls Carl Gustaf, frågar han.

– Han är ute och leker med de andra, svarar Nils.

Det är något som inte stämmer, tänker Petter. Varför är Nils omklädd? Och varför tar han yxan som ligger i förstugan? Nils säger inget utan beger sig ner mot sjön. Han mumlar något om att han ska gå över Sirsjöns is till Svartå där han har ett ärende att uträtta.

Petter avvaktar och studerar Nils på hans väg ner till sjön. Det är sannerligen något konstigt med Nils. Svärfaderns misstankar växer sig allt starkare. Petter drar ett djupt andetag och går in i stugan. Intill ena väggen finner han den livlöse Carl Gustaf omgiven av blod och täckt med ett linnekläde. Petter ser sig om i kammaren och upptäcker att Nils rakkniv saknas.

Chocktillstånd

I samma stund förstår Petter Andersson att även de äldsta barnen fått ett blodigt slut.

Petter hamnar i ett chocktillstånd. Upprörd och förtvivlad skyndar han hem. Jag kan inte berätta vad som hänt, måste hitta på något, får inte oroa hustru och dotter, tänker han. Han försöker samla sig, men det är omöjligt. Hjärtat bankar och det flimrar för ögonen. Min Gud, vad har Nils gjort? Vad ska jag ta mig till?

– Det har varit ett uppträde. Nils har givit sig av åt Svartå. Skynda er ut och leta efter de äldsta, vädjar Petter.

Kvinnorna förstår omedelbart att något oerhört har hänt. Det kan de ju se på Petter. Han är inte sig själv. Bestörtning och fasa står skrivet i hans ansikte. Petter springer iväg. Han måste tillkalla hjälp från grannarna vid Sirsjöbäck.

Så fort benen bär dem springer Maria och Johanna fram till Nils stuga. Samtidigt har Petter hunnit en bit på väg till närmsta grannen Johannes Jonsson. I fjärran hör Petter klagoropen från sin hustru och dotter och han förstår att de upptäckt den döde Carl Gustaf.

”Varit så tankfull”

Hos Maria Johansdotter i Broby har Maja Stina Lekman just blivit åderlåten för sin gruvliga tandvärk. Efteråt talas kvinnorna vid om allehanda men inte speciellt mycket om Nils. Maria vill bara veta varför Nils sålt undan alla sina redskap på den där auktionen.

– Han har pratat om att rymma eller dränka sig. Han har varit så tankfull en längre tid nu, förklarar Maja Stina.

Hon känner sig redan lite bättre. Åderlåtning piggar upp och lindrar. Och det är alltid lika trevligt att prata bort en stund och få sig lite nyheter till livs. Det är skönt att rå sig själv om så bara för några timmar.

Vid tretiden på eftermiddagen tar Maja Stina och Maria adjö av varandra. Maja Stina går mot hemmet men på vägen bestämmer hon sig för att hälsa på hos en släkting som hon inte träffat på en tid. Där blir hon till klockan halv fem. Nu måste hon bryta upp. Hon har redan varit borta alldeles för länge. Nils och barnen väntar på henne. De är väl hungriga nu, tänker hon.

 

Fortsättning följer i morgon söndag och på måndag.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.



Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.