En farlig åklagare

I dagarna har vi kunnat läsa om upploppen i USA efter att 18-årige Michael Brown blev skjuten av polisen, sex gånger. Mannen som nu sitter mitt emot mig på ett fik i Gamla Stan i Stockholm, blev skjuten nio gånger – av svensk polis. De två första skotten träffade honom i ryggen. De sista kom uppifrån, när han kraftigt blödande låg nedskjuten.

Det handlar om rånförsöket mot Loomis värdedepå i Umeå våren 2009. Polisen hade via en informatör haft kännedom om det här redan 2008 och bedrivit spaning. Och därmed skickades Nationella insatsstyrkan upp till Umeå i god tid.

Vad som kom att utspela sig där några dagar senare, på morgonen den 24 maj, kan närmast liknas vid rena vilda västern. Det sköts sammanlagt drygt hundra skott. En polishund blev dödad, ett skott for genom en privatbil och det var rena turen att föraren inte blev dödad.

– Jag är övertygad om att det var polisen som sköt det skottet, sa föraren efteråt.

Andra skott hamnade i väggar och fönster på näraliggande villor. Det enda av dessa skott som kunde fastställas vad gäller kaliber, kom från ett av polisernas vapen. Personalen på Loomis visste inte vad som hände utanför eftersom de inte hade blivit förvarnade, och den av rånarna som nu sitter mitt emot mig träffades alltså av nio kulor.

Dödande skott

Fyra av skotten kunde ha varit dödande enligt de kirurger och läkare som lappade ihop honom i omgångar. Han har sammanlagt tre meter långa ärr på kroppen där han har blivit ihopsydd.

Det blev en lång tid i sjuksängar och så småningom i rullstol. Idag kan han stå och gå men har fortfarande fysiska besvär av alla skott de olika poliserna i Nationella insatsstyrkan träffade honom med.

Enligt tingsrättens och hovrättens domar sköt poliserna så kallad verkanseld redan från början. Alltså inte varningsskott utan eldgivning med sikte på att träffa och fälla rånarna. De skjuter mot rånarna från bilarna redan när de kommer inkörande mot porten till området. Polisernas skjutande börjar mindre än en minut efter att rånarna anlänt till värdedepån.

Hur och varför?

Hur kunde det bli så här när polis och åklagare visste vad som var på gång? När man hade en prickskytt utplacerad i god tid före rånförsöket och hade så god beredskap att man kunde vara på plats mindre än en minut efter rånarnas ankomst? Varför riskera att människor dödas? Varför utsätta bilister och villaägare för livsfara?

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/3. Peter ALthin.JPGAdvokat Peter Althin, bilden till vänster, företrädde en av rånarna och säger idag:

– Man kunde ha placerat ut en polisbil framför grinden, så hade rånarna vänt och det hade aldrig blivit denna oerhörda skottlossning. Om jag minns rätt så sköt poliserna mer än 70 skott och rånarna ett 30-tal.

– Polislagen är ju på den punkten glasklar, polisen ska förebygga, förhindra och utreda brott, i den ordningen.

– Polisen visste ju att dom skulle komma, säger Althin. Och lät dom komma in och börja spränga en dörr istället för att stoppa dom i förväg. Det fanns ju därmed en överhängande risk för både poliserna, rånarna och civilister att bli dödade.

– Insatsstyrkan var ju i Umeå i förväg och måste rimligen ha avrapporterat till förundersökningsledaren om hur det hela framskred. Hade hon då sagt ifrån om att rånarna skulle gripas innan dom kom in på området så hade väl polisen haft att följa det direktivet?

– Javisst. Men nu hade väl inte polisen sådana direktiv. Dom hade ju en prickskytt utplacerad för att täcka delar av området direkt runt värdedepån så dom hade ju tydligen för avsikt att ingripa först när rånförsöket hade påbörjats.

– Hade man gripit dom innan dess så hade man väl rimligen kunnat döma dom för grovt vapenbrott och förberedelse till grovt rån?

– Ja precis, och varför ska man då istället försöka få dit dom för försök till grovt rån? Det är ju marginella skillnader i påföljd.

Någon kanske tycker att man får skylla sig själv om man försöker begå ett grovt rån. Och det är ju riktigt i den meningen att man får skylla sig själv för att man under lång tid kan hamna i fängelse. Men lagen ger inte svenska poliser och åklagare rätt att agera såväl domare som bödlar.

Fredlösa medborgare?

När jag skriver det här dimper det ner ett pressmeddelande från Justitiedepartementet med rubriken:

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/4. Beatrice Ask.pngEnklare säga upp hyresgäster som ägnar sig åt grov organiserad brottslighet. Därunder är det en replik från justitieminister Beatrice Ask, bilden till vänster, där hon säger:

– Det besittningsskydd för lokalhyresgäster som finns idag ska inte gynna grupper som inte är skyddsvärda.

Enligt landets justitieminister finns det alltså medborgare som ”inte är skyddsvärda”. Enligt vår lagbok är det inte alls på det viset. Där skiljer man naturligtvis inte ut någon eller några medborgare som icke skyddsvärda. Tvärtom understryks att lagen gäller lika för alla, med vissa undantag för medlemmar av kungahuset.

Vad ministern avser med ”grov organiserad brottslighet” framgår inte. Det gör det aldrig när politiker använder det begreppet. Och enligt EU:s definition så har vi ingen grov organiserad brottslighet i Sverige. Men nu ska det tillsättas en utredning om det här, där någon eller några ska ta ställning till vilka icke skyddsvärda som grundlagen inte ska gälla för.

Sånt här sänder signaler. Något ytterst luddigt i form av personer som beskrivs tillhöra den grova organiserade brottsligheten, är alltså inte skyddsvärda. Därmed är det inte så konstigt om poliser varken varnar muntligt eller skjuter varningsskott – utan som i det här fallet i Umeå direkt skjuter dödlig verkanseld.

Flyttat fram sina positioner

Det är åklagarna som är förundersökningsledare när man via spaning fått fram att ett sånt här brott ska begås. Därmed är en åklagare högsta chef för en sådan här insats. Naturligtvis kan inte denna åklagare styra förloppet i detalj när själva ingripandet sker men han eller hon är högsta beslutande chef vad gäller åtgärderna som helhet.

Åklagarna i Sverige har de senaste 10-20 åren fått utökade befogenheter. Där det tidigare alltid var domstol som skulle fatta beslut, har det blivit allt vanligare att åklagarna själva får göra det i, som det brukar heta, brådskande fall. Åklagarna har alltså flyttat fram sina positioner när så varit möjligt. Det är inget att säga om, så gör alla yrkesgrupper. Problemet är att det har fått fortgå – och gått allt för långt.

Det här har inneburit större formella rättigheter men det har också sänt signaler som inneburit att vissa åklagare kört på utan att ha laglig grund för sina åtgärder – och det är vad den här artikeln ska handla om. Mer specifikt om en rent farlig åklagare som utgör ett exempel på hur långt och fel det kan gå – kammaråklagare Karin Bergstrand.

Hon var förundersökningsledare i det här fallet, och därmed alltså högsta chef för vilka åtgärder som skulle vidtas. Hon kunde ha beordrat att rånarna skulle gripas innan de kom fram till värdedepån. Hon var också förundersökningsledare för det stora kokainmålet där Jonas Falk pekades ut som ”knarkbaron” men frikändes från alla anklagelser.

Som på en älgjakt

– Nationella insatsstyrkan ska vara den mest avancerade enheten inom polisen men det här var ju allt annat än professionellt, säger mannen som sitter mitt emot mig och berättar om vad som hände.

– De sköt ju helt vilt. Det var som en älgjakt där det var vi som var älgarna som skulle skjutas ihjäl. Det är att observera att vi inte började skjuta. Själv sköt jag hunden efter att den hade huggit mig flera gånger. Jag sköt inte mot en enda polis.

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/ranforsok-loomis.jpg

I domarna framgår ingenting som motsäger vad han påstår. När jag lyssnar på honom kommer jag att tänka på en intervju jag gjorde för några år sedan med dåvarande kriminalunderrättelsechefen i Dalarna. Han berättade att de via en informatör hade fått reda på att ett bankrån skulle begås i Dalarna av ett gäng från Stockholm. Man löste det hela genom att ställa upp en helt vanlig trafikkontroll på den väg som rånarna skulle komma körande. Där stoppades de och greps. De dömdes för olaga vapeninnehav och förberedelse till rån.

– Hade vi släppt fram dem till banken kunde det ju ha blivit ett skjutande mitt i stan, sa han. Och sånt måste ju undvikas.

Varför gjorde man då inte likadant i Umeå? Varför beordrade inte åklagaren att rånarna skulle gripas innan de kommit in på värdedepåns område? Det finns bara ett tänkbart skäl, man vill kunna döma de inblandade för rån, eller i varje fall försök till rån, och därmed till lite längre fängelsestraff. Och det uppenbarligen till priset av att människor, såväl rånarna och poliser som andra, skulle kunna bli dödade.

Därmed gav man fullkomligt den i att följa polislagens klara och tydliga regler om att i första hand förebygga och förhindra brott. Att polisens uppgift är att skydda medborgarna och inte tvärtom som här, utsätta dem för livsfara – var tydligen också något som kammaråklagare Karin Bergstrand inte tyckte att man behövde bry sig om.

Kokainmålet

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/5. Sakerhetssalen.jpg

När jag har skrivit om det stora kokainmålet, som inklusive polisens spaningar har pågått från 2007 och som pågår än idag, har jag ofta tänkt att läsarna inte kommer att tro mig. Inte kan tänka sig att det kan gå till så här i en svensk brottsutredning och i en svensk domstol.

Jag skulle själv inte ha trott på det om någon annan hade påstått vad jag vecka efter vecka rapporterade om i Magasinet Para§raf. Därför bifogade jag ofta ljudfiler och/eller dokument till artiklarna, så att läsarna själva kunde kontrollera det hela.

Kommer att göra detsamma här. Ljudkvalitén varierar eftersom jurister i största allmänhet har besynnerligt svårt att hantera mikrofonerna i rättssalar, och det klampar omkring poliser på pressläktaren i säkerhetssalen. Men det går ändå att höra vad man säger.

Vi hör i bilagda ljudfil nummer 1, den åtalade ”ligaledaren” Jonas Falk ställa frågor till huvudåklagaren Karin Bergstrand, utifrån att han och hans försvarare försöker förstå vad han konkret är åtalad för.

Han är en vän

När Jonas Falk satt på Kumla och var dömd för bankrån i mitten av 1990-talet intervjuade jag honom. När jag nu efter brevkontakt med honom ansökte om telefon- och besökstillstånd hade situationen ändrats. Numer är journalisters kontakter med intagna kraftigt beskurna. Därför har jag ibland behövt skriva in mig som ”vän” på blanketterna istället för som journalist, för att få komma och intervjua någon. Det innebär att jag står registrerad som ”vän” till en del mördare som jag bara har träffat och pratat med en gång och i övrigt inte haft någon kontakt med.

I ansökan avseende Jonas Falk skrev jag ”journalist/vän”. Falk och jag har aldrig träffats utanför murarna så det där med ”vän” är att ta i. Men min tanke var att om de inte godkände mig som det ena så kunde de godkänna mig som det andra. Det tog en månad men till slut fick jag tillståndet.

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/12. Karin Bergstrand 2.jpgDet här tog sedan Karin Bergstrand, bilden till höger, upp i rätten. Och orerade om att Jonas Falk hade en vän i den där journalisten Sundevall som skrev om fallet. Varför gör en åklagare så? Åklagare är statens representanter och ska objektivt och seriöst föra statens talan. Men så agerar inte Karin Bergstrand. För henne tycks det vara någon form av personlig vendetta där hon ska vinna – till varje pris. Och att hon gick på mig under en förhandling hade naturligtvis sin grund i att jag och Magasinet Para§raf, i motsats till andra medier, kritiskt hade granskat polisens och åklagarnas arbete och tidigt ifrågasatte hela åtalet mot Jonas Falk.

Bra att sitta i häkte

Så här höll det på. Hon misstänkliggjorde advokaterna när de via Spanien hade kommit över samma /wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/6A Maurtz Andersson 2.jpgmaterial som åklagarsidan hade tillgång till. Och hon medverkade till en skrivelse till Kriminalvården om att det var bra för den så kallade ensamseglaren Mauritz Andersson, bilden till vänster, att sitta häktad år efter år. Det blev till slut drygt fyra år!

När hans advokat gjorde en framställning till hovrätten om att han skulle försättas på fri fot i avvaktan på dom avslog hovrätten men ett hovrättsråd reserverade sig och menade att den långa häktningstiden och att Andersson inte var farlig och inte kunde tänkas fortsätta med brottslighet, innebar att man skulle kunna häva häktningen.

Mauritz Andersson hade vid det här tillfället varit häktad i tre år och åtta månader. Karin Bergstrand motsatte sig det här bestämt och lyckades få fram en jurist som i en bilaga hävdade att det var bättre för Andersson att sitta häktad än det skulle komma att vara för honom i fängelse!

Hon har krossat mitt liv

En av de häktade i målet var Jonas Falks moster Harriette Broman. Hon är bara nio år äldre än Jonas Falk:

– Så vi har varit som syskon under uppväxten och står varandra väldigt nära, säger hon.

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/7. Harriette Broman.jpgHarriette Broman, bilden till vänster, har byggt upp en mindre förmögenhet genom åren på det sätt som man kan göra det i Sverige om man inte är född med pengar. Hon har startat och byggt upp företag och sedan sålt dem. Gått in i andra företag som delägare och sålt i rätt skede etc. Det handlar om aktiebolag och går att följa bakåt. Åklagarnas tes har varit att hennes pengar egentligen är Jonas Falks knarkpengar. Dock har man inte kunnat påvisa en enda sådan transaktion.

– Att Karin Bergstrand ville ha mig häktad var ju enbart för att sätta press på Jonas, säger Harriette Broman. Han är stark men lider när hans nära och kära får skit för vad han anklagas för.

Harriette åtalades för penningtvätt relaterat till Jonas Falks påstådda narkotikabrott. Men en medelålders tidigare helt ostraffad kvinna, som inte ens har en fortkörning på sig, kan bli svår för åklagaren att få häktad för ett sånt brott. Så hon åtalades även för medhjälp till grovt narkotikabrott:

– Men det visste Karin Bergstrand redan då att det inte höll. Så det var ett medvetet olaga frihetsberövande, säger Harriette. Bergstrand tyckte det var värt det att jag sedan skulle sitta häktad i 18 månader. För henne var det värt att offra en människa.

Harriette Broman släpptes från häktet innan den åtalspunkten behandlades där hon var misstänkt för medhjälp till grovt narkotikabrott. Och när tingsrätten sedan gick nästan helt på åklagarnas linje i sin dom, så frikändes Harriette på den åtalspunkten.

– Karin Bergstrand överklagade inte det till hovrätten, för hon visste ju hela tiden att det inte höll, säger Harriette.

– Hur vill du beskriva Karin Bergstrands uppträdande i rätten?

– Kallt och nonchalant. Eller kanske är hånfullt ett bättre ord för hur hon uppträder. Hon kunde börja hånskratta när en advokat höll ett anförande, så att domaren i hovrätten var tvungen att säga till henne. Och lika hånfull kunde hon vara mot oss åtalade. I hennes ögon är man inte en människa av kött och blod.

När Harriette Broman greps den 27 december 2010 var hon 47 år och mitt uppe i en affärskarriär:

– Jag arbetade med fyra företag och allt det har ju gått i stöpet nu, berättar hon.

– Hur mycket har det här kostat dig?

– Jag och min advokat räknar som bäst på det och det är för tidigt att säga någon exakt summa. Men det handlar om tiotals miljoner, när man räknar in företagen som gått i putten, som direkt har med Karin Bergstrands åtgärder mot mig att göra.

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/7A. Besk Solveig Soerlien.jpgHovrätten frikände Harriette Broman från anklagelserna om penningtvätt. Idag är hon sjukskriven för posttraumatisk stress, som en följd av häktningen och rättegångarna.

– Jag har arbetat sedan jag var tonåring men nu har jag inte kunnat arbeta sedan i december 2010, berättar hon. Karin Bergstrand har förstört… hon har krossat mitt liv. Om jag kommer att kunna komma tillbaka vet jag inte idag.

Harriettes advokat, Solveig Sörlien, bilden till vänster, har tills helt nyligen arbetat som åklagare under många år. Hon har förvånats över Karin Bergstrands agerande och säger:

– Som åklagare representerar man staten och då kan man inte hålla på och försöka vinna som om det vore någon tävling i största allmänhet. Här har det varit så att har man haft möjlighet att mörklägga någonting så har man gjort det.

Hon kör på med sina åsikter

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/8A. Thomas Martinsson.jpg– Karin Bergstrand låser sig vid sin uppfattning och sedan är hon inte lyhörd för något annat, och där skiljer hon ut sig från dom flesta åklagare, säger Thomas Martinsson, bilden till höger, som var Jonas Falks advokat.

Under tingsrättsförhandlingarna rök han ihop med Karin Bergstrand på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt under de dryga 30 år jag alltför ofta har häckat i olika rättssalar:

– Problemet var ju att hon hade bestämt sig för att Jonas Falk var huvudman och att han var skyldig, samtidigt som en del av åtalspunkterna var mer än lovligt luddiga, säger Martinsson. Och när jag då försökte få dessa preciserade och bemöttes med att jag i princip inte skulle ställa några frågor om det, så ilsknade jag ju till.

– Jag har aldrig hört något liknande i en rättssal som när ni två gick igång för fullt.

– Nej, inte jag heller. Jag blev heligt förbannad på hur hon agerade och tyckte att hon var en skurk helt enkelt. Hon misstänkliggjorde mig och försökte hävda att jag på något oegentligt sätt hade kommit över vissa handlingar. Det var inget konstigt i det. I Sverige lyckades hon få sekretess på handlingar som var viktiga för försvaret att få ta del av. Så jag åkte till Spanien och hämtade precis dom handlingarna, som ingick i utredningen där nere och inte alls var belagda med sekretess.

Martinsson berättar att han hört poliser klaga på att Karin Bergstrand är väldigt bossig som förundersökningsledare:

– Man ska ställa in sig i ledet och göra som hon säger, säger dom. Och därmed har det ju också blivit många avhopp i den här utredningen.

I bilagda ljudfil nummer 2, går Thomas Martinsson i rätten igenom en del mejl mellan Karin Bergstrand och den spanska förundersökningsdomaren som hon samarbetar med. Bland annat hör hon sig för om det är möjligt att avlyssna samtal mellan Harriette Broman och hennes spanska advokat!

Yttrande till Advokatsamfundet

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/9A. Tobias Enochson.JPG

När Jonas Falks biträdande försvarare Tobias Enochson, bilden ovan, under det här målets gång ansökte om att bli medlem i advokatsamfundet, motsatte sig åklagarna i kokainmålet det:

– Man kom in med ett långt yttrande där man ifrågasatte mitt agerande under det här kokainmålet och menade att jag hade agerat oetiskt. Vad jag hade gjort var att jag hade lyckats få fram mer bevisning som var viktig för Jonas Falk. Det handlade om mejl som jag hade fått fram och som inte fanns med i förundersökningen och inte heller i slasken.

– Alltså material som åklagarsidan hade tillgång till och som du nu såg till att även ni hade?

– Ja, och som vi upprepade gånger hade begärt att få ut men inte fått.

Enochson bemötte det här och blev medlem i samfundet, och därmed advokat.

– Så här efteråt kan man ju skratta åt det, säger Tobias Enochson, men det var ganska obehagligt när det hände. Men jag hade gjort samma sak igen om situationen hade uppstått. Det är ju min skyldighet att företräda min klients intressen och det vi fick fram var av stor betydelse.

– Jag har skrivit i min rapportering av målet att det också handlat om ren bevisförvanskning. Tycker du att jag gått för långt när jag har använt det begreppet?

– Nej, det känns ju lite obehagligt att överhuvudtaget ta det begreppet i sin mun men så var det ju i vissa delar. Och då blir det ju till slut som försvarare så att man inte kan lita på någonting. I det här fallet var det ju stora mängder översatt material. Och när man då hittar flera underligheter så…

Aldrig varit med om något liknande

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/10. Johan Eriksson.pngNär jag får tag på advokat Johan Eriksson, bilden till höger, är han på en juristkonferens i Oslo och säger:

– Det där målet innehöll allt som ett mål inte ska ha. När jag krävde svar på enkla raka frågor möttes jag av aggressivitet från Karin Bergstrand. Och du hörde väl själv när du var där att jag fick be henne att sluta skrika.

Under de 20 år som Johan Eriksson har arbetat som advokat har han aldrig varit med om något liknande, berättar han. Han tar som exempel den gps-sändare som hade placerats på Mauritz Anderssons båt:

– När vi frågade om den så förnekade hon att det hade funnits någon sådan sändare. Senare blev hon tvungen att ta tillbaka det där.

– Hon ljög alltså inför sittande rätt?

– Ja, om jag hade gjort något liknande hade jag fått problem med mitt medlemskap i Advokatsamfundet. Det är fullständigt oacceptabelt att agera på det sättet. Bland jurister är det att verka för orätt. Något som vi absolut inte får göra.

När det sedan konstaterade att sändaren fanns så hade alla data från den försvunnit. Både i skriftlig form och i datorer.

– Här vittnade ju faktiskt en polis om att man hade gjort sig av med den informationen, säger Johan Eriksson.

Eriksson menar att det här har resulterat i både en svensk och i viss mån internationell oro att försvaret kommer att få en minskad insyn i materialet i olika mål:

– Det är ju trots allt vår roll att försvara rättssäkerheten. Om då olika personer kan besluta om sekretess på stora delar av materialet som här, så är det definitivt inte bra. Jag har aldrig under mina 20 år i domstolar hört ordet sekretess så många gånger som under den här rättegången, och därmed aldrig heller så många frågor från försvaret som inte har blivit besvarade.

I ljudfil nummer 3, som biläggs artikeln, hör vi Johan Eriksson ställa frågor till Karin Bergstrand, som vägrar svara.

Etta i jaktlaget

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/A-en-farlig-aklagare/11A. fredrik_Wersall.jpgFör några månader sedan, under tiden som det här stora kokainmålet pågick, intervjuade jag Svea hovrätts president Fredrik Wersäll, bilden till höger. Han har tidigare varit riksåklagare och justitieråd, alltså domare i Högsta domstolen. Han har därmed innehaft och innehar de högsta posterna en jurist kan ha i Sverige. När vi kom in på åklagarnas dubbla roller, som förundersökningsledare och som åklagare, sa han:

– Vi jobbade en hel del med det där när jag var riksåklagare. Åklagare som förundersöknings-ledare, inte minst i stora mål, får inte se sig som en del av polisen. Man ska ha en kontroll-funktion. Man ska ha en distans till utredningsmaterialet och man ska aldrig uppfatta det som att man som förundersökningsledare har ett eget intresse av utgången, som polisen naturligen kan ha.

– Men jag tycker att jag alltför ofta ser och hör åklagare som inte alls har den distansen.

– Ja, det finns tyvärr åklagare som uppfattar sig som nummer ett i jaktlaget och det blir väldigt farligt, fortsätter Wersäll. Man måste som åklagare ha en betydande distans till utredningsmaterialet, inte minst i dom här jättestora målen.

Det han syftade på med ”dom här jättestora målen” var det så kallade Södertäljemålet och det här stora kokainmålet.

När åklagaren ser sig som etta i jaktlaget blir det väldigt farligt. Bättre än så går det knappast att sammanfatta problematiken med åklagare som agerar som Karin Bergstrand. I det perspektivet går det att förstå vad som kom att utspela sig i vid Loomis värdedepå i Umeå 2009, och det som pågått i det stora kokainmålet sedan 2007.

 

Hela intervjun med Fredrik Wersäll finns att läsa här: 

Presidenten talar klarspråk

 

Artiklar som Harriette Broman själv har skrivit, där hon beskriver tiden på häktet och vad det här har inneburit för henne, finns att ta del av här: 

Ledsen utan att gråta

Agentromantik riskerar vanliga människors liv.

 

Jonas falk skriver här själv om vad han varit med om och hur han ser på huvudåklagaren Karin Bergstrands agerande:

Jag är the national target

 

Ljudfiler

Nedan biläggs de tre ljudfilerna som omnämns i artikeln. Ljudfil nummer 3, utgörs av en stor fil. Det har varit nödvändigt för att ljudkvalitén ska bli acceptabel. Tyvärr kan den därmed bli svår att hantera i en mobil. Laddas den ner i en dator fungerar den utmärkt.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad