Att slussas ut i samhället

Skillnaderna mellan livet i fängelse och det i frihet blir för många fångar som friges överväldigande. För att underlätta övergången finns möjlighet till olika utslussningsalternativ, ett sådant är halvvägshus. Para§raf har besökt halvvägshuset Cornelielund i Malmö.

Ett mjukt förmiddagsregn faller när jag närmar mig den gamla direktörsvillan, som förr i tiden var fängelsechefens tjänstebostad. Den är belägen bara några meter utanför Kirseberganstaltens taggtrådsbeklädda mur som reser sig likt en kuliss i bakgrunden. Kontrasten mellan det slutna fängelset och den vackra patriciervillan är påtaglig, ändå är det flera som börjar sina straff bakom de låsta anstaltsdörrarna och avslutar verkställigheten som boende på Cornelielund.

Ett stort personligt ansvar

Halvvägshus är ett av de utslussningsalternativ som kan erbjudas enligt fängelselagen. För att kunna komma ifråga för vistelse i halvvägshus får det inte finnas någon beaktansvärd risk för att de intagna kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Dessutom krävs en sysselsättning, det kan exempelvis vara arbete, praktik eller utbildning. Det viktiga är att klienten är aktiv med något konstruktivt. Att de boende kallas för just klienter är något som kriminalvårdare Jerry Breitholtz, som för dagen är den som sköter ruljangsen på Cornelielund, är noga med att påpeka.

– Inne i anstalt kanske de är intagna, men här ute är de klienter och inget annat.

Jerry, som delar sin tid mellan halvvägshuset och anstalten Kirsebergs behandlingsavdelning, är en veteran inom Kriminalvården med sina elva tjänsteår. Han vet hur viktigt det kan vara för fångar att stegvis slussas ut.  Halvvägshus är då ett alternativ där klienten får ta ett eget ansvar samtidigt som det finns support om något känns jobbigt. Jerry Breitholtz är ”helsåld” på konceptet.

– Klienten har ett ben ute i det vanliga samhället och ett ben kvar i struktur. Många behöver ett stöd efter att ha suttit många år inlåst. Samtidigt har de ett mycket, mycket stort personligt ansvar.

Strikta förhållningsregler

Det handlar om att klienterna måste vara på sin anvisade sysselsättning, de får inte var ute och röra sig i delar av staden som från början inte är godkända. En gång i veckan ska var och en av de boende lämna in ett schema där de lägger upp den kommande veckan. I detta ingår bland annat att lägga upp när de ska vara på sin sysselsättning och tolv timmar fritid – som kan inkludera allt från träning till att handla mat. Schemat framhåller Jerry som stöttepelaren för att allt ska fungera. Det är även inom detta schema som klienternas rörelsefrihet finns reglerad, något Jerry förklarar närmare.

/wp-content/uploads/content/positivt/att-slussas-ut-i-samhallet/Utsluss1.jpg   – Står det exempelvis att de ska vara ute på promenad i centrala Malmö, men så stoppas de av polis ute i Rosengård, då har det brutit mot reglerna och riskerar att skrivas ut från halvvägshuset och tas tillbaka till fängelset. Ett beslut som alltid fattas av övervakningsnämnden.

Regleringen kring vad de får och inte får göra är strikt, men istället för att det är murar och stängsel som styr vem de träffar och vart de befinner sig, så är det deras eget ansvar att inte bryta mot förhållningsreglerna och sina scheman.

– Jag kan inte vara ute och ligga i buskarna med kikare, utan vi måste kunna lita på dem, säger Jerry.

Dagliga utandningsprov

Ändå finns där en hel del kontroller. Alla klienter ska befinna sig inne i halvvägshuset mellan 22:00 och 06:00. Någon möjlighet att smyga ut finns inte eftersom fönstren är larmade. Personal från halvvägshuset ringer ibland till arbetsgivaren, skolan eller vart än nu klienten ska befinna sig för att på så sätt göra en närvarokontroll. Dessutom tas det dagliga utandningsprov för att säkerställa att ingen har druckit alkohol och urinprov begärs slumpmässigt för kontroll av narkotikaanvändning.

– Det finns ett totalt förbud mot att dricka, förklarar Jerry. Om det skulle upptäckas att någon är påverkad av sprit eller narkotika så lämnas deras ärende till övervakningsnämnden som beslutar om de ska skrivas ut från halvvägshuset eller inte.

Välfungerande verksamhet

En före detta klient, som tidigare bott på Cornelielund, berättar om en välfungerande verksamhet där personalen visar ”stort engagemang och förståelse”.

– Där fanns mycket regler, men det finns det också i samhället. Där [på Cornelielund] kunde jag efter alla år på kåken komma ut sakta istället för att bara slängas ut i verkligheten. Min relation med min fru och mina barn blev bättre, efter alla år kunde vi lära känna varandra igen på ett sätt som var omöjligt i ett besöksrum på fängelset.

Att ta emot besök på Cornelielund är inga problem. Oftast är det familjen som kommer, men även vänner är välkomna. De ska förannonseras och visa legitimation. Före detta fängelsekunder är dock inte välkomna. Besöken får komma in i huset och till klientens bostadsrum, något som den före detta klienten framhåller som positivt.

– Det kändes aldrig konstigt som i ett besöksrum.  Inga förnedrande visitationer. Inga stirrande plitar. Mina barn slapp skämmas över sin pappa som satt på kåken. På halvvägshuset var det som om de kom till min lägenhet, allt var så normalt.

Ingen uppföljning

Det enda som Jerry tycker saknas är en uppföljning av verksamheten.

– Vi har inga siffror på vilka som har klarat sig.

Det tycks märkligt att en verksamhet som i sig verkar fungera bra inte har följts upp. Under de nästan åtta år som Cornelielund har varit ett halvvägshus borde Kriminalvården ha gjort någon typ uppföljning. Av allt att döma så verkar konceptet fungera väl och om detta kan bekräftas med statistik kan det kanske leda till att fler halvvägshus öppnas. I nuläget finns enbart tre stycken i hela Sverige, en i varje storstad. Behovet är sannolikt betydligt större än så. Desto fler som får möjlighet att genomgå en utslussning värd sitt namn, ju färre bör rimligen återfalla. Minskade återfall innebär i sin tur mindre kostnader för rättsväsendet och därmed frigörs skattepengar som kan användas till annat. Jag frågade en kriminalvårdsinspektör, som arbetat inom Kriminalvården i över ett decennium, om dennes åsikt gällande bristen på uppföljning.

– Klart det behövs en uppföljning, men jag tror inte att pengar under ett supervalår kommer att satsas på en återfallsutredning. Jag tror inte heller att antalet halvvägshus skulle utökas just nu, det skulle kunna tolkas som om det daltas med fångarna, något som politikerna förmodligen helst vill undvika innan den 14 september.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.