Isabel Sommerfeld

Det kan inte vara brottsligt att be om hjälp

Som jurist är det min uppgift att stå upp för rättsstaten i alla lägen. Med det sagt kan jag inte bara se på när våra lagstiftande politiker dras med i populistiska vindar och föreslår lagar som går tvärt emot vad den moderna rättsstaten står för. Vi ser diskussionerna om tiggeriförbud i Sverige och vi ser hur franska diskriminerande lagregler har föranlett poliser att lägga sina resurser på att förnedra muslimska kvinnor på stränderna (burkini-förbud) istället för att faktiskt arbeta med säkerhet och att bekämpa terror.

   Vi har sett konsekvenserna av felaktigt lagstiftande, där jurister och politiker valt att inte stå upp för rättsstaten, tidigare i Europas historia. Ingen har väl ändå glömt Tyskland och Nürnberglagarna? De anti-judiska lagar som kom till för att skilja judar åt, både juridiskt och socialt, från icke-judar i Tyskland.

   Det var framförallt efter andra världskriget, på grund av händelserna i Tyskland och den efterföljande Förintelsen, som det internationella samarbetet om de mänskliga rättigheterna utvecklades. För att skapa fred, rättvisa och frihet i världen, uppkom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Alla skulle vara berättigade till de absoluta rättigheterna; mänskliga rättigheter, rättvisa och jämställdhet, i alla världens länder, utan åtskillnad av något slag. Rättigheterna är alltså universella.

   Så, vad handlar egentligen allt detta om? Det handlar i grund och botten om mänsklig värdighet och hur mänsklig värdighet beskyddas. Det handlar också om individers skydd mot staten. Att öppet få kritisera staten, att få delta i fria val, att få säga i princip vad man vill i det offentliga (den kära yttrandefriheten) och så vidare.

   Att få be om hjälp i nöd, ingår definitivt också i yttrandefriheten. När våra politiker idag försöker hitta kryphål från dessa mänskliga rättigheter, är vi ute på väldigt farlig mark. Varför måste man vara så konsekvent undrar kanske vissa, finns det inte undantag? Jo, det finns restriktiva undantag, men att vi stör oss på något i samhällsbilden, att vi tycker det är obekvämt att behöva se tiggare på våra gator, ingår inte i dessa undantag.

   Åsiktsfriheten är obegränsad, men måste utövas under ansvar. Den får alltså inte orsaka skada; kränka, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller röja uppgifter som får negativa konsekvenser för enskilda eller för samhället som helhet. I USA har domstol slagit fast att tiggeriförbud strider mot yttrandefriheten, så länge det bara handlar om att be om hjälp. Med detta menas; att till exempel sitta på stan med en skylt och kaffemugg. Slutsatsen man kan dra av detta är att Sverige, med en stark tradition om att måna om yttrandefriheten, rimligtvis inte bör förbjuda fredligt tiggeri hur som helst.

   Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har alla människor rätt till en levnadsstandard som är adekvat för hälsa och välmående, inklusive mat, kläder, bostad och läkarvård. Dessutom har alla rätt till kontinuerlig förbättring av levnadsomständigheterna (FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter).

   Ingen får heller utsättas för förnedrande behandling enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. För att nämna ett exempel så fälldes Rumänien år 2005 av Europadomstolen för att ha kränkt romers rätt att slippa bli utsatta för just sådan behandling. Situationen i Rumänien konstaterades vara extremt svår.

   Det ska också tilläggas att alla EU-medborgare enligt EU:s fria rörlighet, har rätt att vistas tre månader i andra EU-länder utan några krav på studier eller arbete. Man kan utvisas i förväg på grund av allvarliga brott, men tiggeri ger inte rätten att utvisa någon – och att jämställa tiggeri med allvarliga brott vore orimligt.

   Rättsstaten ska skydda oss människor från skada, men kanske framför allt värna om de mänskliga rättigheterna och friheterna. Lagstiftningen i Sverige vilar därför på en liberal värdegrund; den ska skydda oss människor från att utsättas för skada och så länge ett agerande inte är skadligt, bör det vara lagligt.

   Vi kan inte kriminalisera allt vi inte tycker om, eller inte vill se på våra gator eftersom det känns obekvämt. Gör vi det så börjar vi närma oss sådana länder där rättsstaten inte existerar; där domstolarna rättar sig efter politiska åsikter, framför att istället skydda människan från skada (ta till exempel Iran, Nordkorea, Ryssland och Belarus där både myndigheter och domstolar först och främst finns till för att skydda det politiska etablissemanget, inte folket).

   Det förvånar mig faktiskt att vår egen civilminister, Ardalan Shekarabi (S) – inte enbart politiker utan också jurist – kommer med ett förslag om tiggeriförbud. Har han verkligen glömt bort de svenska lagstiftningsnormerna, eller för all del, juristens kanske viktigaste uppgift, att stå upp för rättsstaten?

   Sunt förnuft räcker för att förstå att man inte kan lagstifta bort fattigdom genom tiggeriförbud och att denna omdiskuterade lag enbart skulle innebära att vi sopar fattigdomen under mattan (syns den inte, så finns den inte). Varför är det så självklart? Jo, fattigdomen och utanförskapet som gör människor så desperata att de måste tigga för att överleva, kommer inte magiskt att försvinna för att vi förbjuder människor från att använda sig av denna sista utväg, att be människor om hjälp.

   Inte heller kommer diskrimineringen av romerna i Europa och kanske framför allt i länder som Rumänien, att magiskt försvinna för att Sverige förbjuder tiggeriet. Vad en sådan lagstiftning däremot skulle bidra till är än mer utanförskap. Det skulle leda till än mer misstro hos en grupp människor som redan, av förklarliga skäl, har ett djupt skadat förtroende för myndigheter.

   Det skulle också sätta Sverige på kartan för att vara landet som inte tar sitt ansvar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och friheterna – medan de fattiga istället tar sig till andra länder för att tigga. Vissa undrar nu kanske; måste Sverige alltid ta ansvar för alla? I detta fall blir svaret ett solklart ja. De mänskliga rättigheterna är som sagt universella och ska alltså gälla för alla, alltid, överallt.

   Förbjuder vi människor att be om hjälp i nöd, tar vi också aktiv ställning mot deras yttrandefrihet, möjligen också deras rätt att slippa bli utsatta för förnedrande behandling. Det skulle med största sannolikhet inte bara strida mot internationell rätt utan också mot den svenska grundlagen och våra grundläggande lagstiftningsnormer (att förbjuda det agerande som riskerar att leda till skada för andra individer).

   Än så länge har varken civilminister Ardalan Shekarabi eller övriga politiker som förespråkar denna kränkande lagstiftning, lyckats förklara hur lagen rent praktiskt skulle fungera. Jag saknar logiken. Vill man bötfälla personer som inte har råd att betala böter? Vill man utvisa EU-medborgare i förväg, i strid med den fria rörligheten – och på så vis likställa tiggeri med allvarlig brottslighet? Vill man införa en lag som påminner om Danmarks förbud, där tiggare riskerar upp till sex månaders fängelse?

   ”Det är knappast en del av den svenska modellen att lösa fattigdom med tiggeri”, säger Shekarabi i en intervju med Dagens Nyheter. Mig veterligen, är det inte heller en del av den svenska modellen att förbjuda sådant vi inte gillar att se på våra gator (som i detta fall enbart slår mot de fattiga) – åtminstone inte i moderna tider.

   Våra politiker borde fokusera på att utrota fattigdomen, istället för att ge sig på de fattiga. De borde låta vår polis lägga resurser på att faktiskt bekämpa allvarlig brottslighet, istället för att behöva jaga bort fredliga och ofarliga fattiga människor, från våra gator. Sist men inte minst – våra politiker ska skydda oss från ingripanden som innebär att våra mänskliga rättigheter och friheter inskränks, det skyddet gäller självklart även fattiga EU-migranter. Klarar våra politiker inte av detta uppdrag, då är de inte bättre än att de, i syfte att bekämpa förtrycket – blir förtryckarna själva.

 

   Isabel Sommerfeld är snart färdig jurist, med inriktning på mänskliga rättigheter och CSR. Hon är även frilansjournalist och har bland annat granskat idrottsrörelsens ansvar för människorättskränkningar i samband med VM i diktaturer. Läs mer på www.isabelsommerfeld.com

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.