Informatörer lever farligt

Unga människor som mot betalning luras att göra saker polisen inte får göra, eller en nödvändighet i kampen mot organiserad brottslighet? Åsikterna går isär om polisens användning av privatpersoner som informatörer.

En paneldebatt med några av landets tyngsta jurister, riksåklagare Anders Perklev, Fredrik Wersäll, president i Svea hovrätt, Anne Ramberg, generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund och Johan Grenfors, biträdande chef för polisens nationella operativa avdelning, lovar gott när det gäller insikter och åsikter om polisens starkt kritiserade användning av privatpersoner som informatörer och infiltratörer.

I verkligheten är det dock en samling slipade och medievana beslutsfattare som ofta ger intryck av att ha lämnat personliga tankar och känslor i tryggt förvar på kontoret. Trots det slinker det då och då igenom kommentarer och information ägnad att ge i varje fall den oinvigde en överraskande och kanske inte alltid smickrande bild av informatörsväsendet.

Informatörer och infiltratörer

Till skillnad från undercoveragenter, alltså poliser som genom falska identiteter lyckats ta sig in i en kriminell organisation, består informatörerna och infiltratörer av civila som mot löfte om betalning förser myndigheterna med upplysningar. De arbetar utan anställningsförhållande, utan skyddande eller skyddade identiteter, och när de spelat ut sin roll svalnar polisens intresse för dem och vad som händer med dem. Trots uttalade och enligt polisen själva långtgående åtgärder, såsom flytt till ny ort och nya personnummer, för att skydda dem är det ett faktum att ett flertal informatörer som spelat ut sin roll tvingats fly utomlands och några har till och med mördats när deras forna kriminella vänner insett att de här personerna arbetat för polisen. Hur många som fått ny identitet på det här sättet är information polisen inte vill gå ut med.

– Det tänker jag inte svara på, säger Johan Grenfors. Vi har inga särskilda system just för informatörer som fått sin identitet läckt, men vi har en mycket bra internationell samverkan vad gäller de här frågorna. Det krävs ett stort engagemang och det här är inga dagsländor, utan individer vi följer genom åren.

– Jag har sett de där avtalen som ni ingår med de personer som får sådant här skydd och det är ju ofta människor som har varit informatörer eller infiltratörer, ofta unga människor, människor som befinner sig i livsavgörande situationer. När de ingår de här avtalen med polisen får de inte ha med sig någon advokat. De är helt ensamma och avtalen innebär att personen ifråga i princip blir livegen. De inskränker personens rättigheter på ett sätt som är rätt omänskligt. De förvägras bland annat tala med sina anhöriga och andra, berättar Advokatsamfundets Anne Ramberg, som uppenbarligen inte är överdrivet imponerad.

En starkt ifrågasatt verksamhet

Själva idén med informatörer är överhuvudtaget starkt ifrågasatt, och att lagstiftningen angående hur de får eller bör användas dessutom är allt annat än tillfredställande är knappast någon hemlighet.

– Man kan säkert tänka sig någon form av lagreglering som ger stöd åt den här typen av åtgärder, men samtidigt måste man nog fråga sig om det är rimligt att begränsa polisens möjligheter, och då tänker jag på de problem som kan uppstå om det finns saker som polisen inte får göra men som en privatperson får göra, säger riksåklagare Anders Perklev utan att gå in på hur man använder sig av privatpersoner till handlingar som alltså skulle varit olagliga om de utförts av en polis.

En informatör har inget krav på sig att leverera uppgifter om man får tro polisen, en något märklig upplysning uppenbart obekant även för Johan Grenfors som först förnekar den men efter samråd med en kollega till slut medger att den är riktig. Enligt NOA, polisens nationella operativa avdelning, är dessutom en försvarlig del av dessa informatörer betänkligt unga. Trots Johan Grenfors försäkran om att inga omyndiga används till den här typen av arbete framkommer att så pass många av dem är under 20 år gamla att man tagit fram särskilda instruktioner till deras hanterare för sådana fall. Alltså instruktioner vars blotta existens säger en hel del.

Unga kriminella med rättspatos?

En öppen fråga är hur pass tillförlitliga de uppgifter är som polisen får mot betalning? Johan Grenfors kallar det gratifikationer. Det är information som hämtas ur tonåriga eller äldre kriminella källor, alltså källor som knappast lär drivas av något större rättspatos eller ängslan över samhällets väl eller ve. Inte kan det vara möjligt att de fabulerar upp historier för att framhäva sin egen vacklande självkänsla eller för reda pengar, uppgifter som därefter skulle kunna få förödande konsekvenser för någon annan?

– Att polisen måste ha verktyg för att bedriva kriminalunderrättelsetjänst är vi överens om, men när vi talar om informatörer så handlar det ju om personer med nära koppling till grov brottslighet, och dessa personer betalar man för att de ska förse polisen med uppgifter. Det leder ju till frågor om tillförlitligheten. De är ju kanske inte besjälade av laglydnad och rättsstatliga principer i första hand, utan det är ju en belöningsfråga eller möjligen intressen av att skada någon motståndare, säger Anne Ramberg.

Några garantier för att den information polisen får från sina informatörer stämmer finns inte heller om man får tro Johan Grenfors.

– Vill du ha garantier får du köpa en brödrost. Det går inte att lämna några garantier här. Det går att bygga in kontrollsystem, och har vi misstankar om att våra informatörer begår brott så avskriver vi dem. Sådana ska vi inte ha att göra med, säger han.

Skyddad identitet – bara för vissa

Också i rättegångssammanhang finns en betydlig skillnad på polisens egna infiltratörer och privatpersoner som arbetat som informatörer/infiltratörer. Medan en polis kan vittna under skyddsidentitet, under falskt namn och med förbud för advokater och andra att ställa sådana frågor som skulle riskera att avslöja dennes verkliga identitet, har informatören inget sådant lagskydd alls. Även om det enligt berörda inte är vanligt finns det ingen som helst garanti för att civila informatörer inte kan tvingas uppträda i rätten ansikte mot ansikte med dem de tidigare lämnat information om.

– Polisen arbetar ju med att kartlägga kriminella grupperingar och det är det vi vill använda våra informatörer till. Vi bedriver vårt arbete med informatörer på ett sådant sätt att vi inte vill att de ska exponeras i förundersökningar eller i ett åtal. Tanken är att de ska ge oss indikationer på kriminell verksamhet och sedan ska vi använda traditionella metoder för att ta fram bevisningen, säger Johan Grenfors.

Så långt teorin. Hur den stämmer med verkligheten finns ett flertal och ytterst motstridiga exempel på.

– Det är ju oerhört viktigt att polisen bedriver kriminalunderrättelsetjänst så att vi får fram information om strukturen och kanske även enskilda organisationer och personer, men det är ju en verksamhet som åklagaren helst ska hålla sig en bit ifrån. Man får ju hålla en viss distans till den här typen av uppgifter som helst inte ska vara kända för åklagaren, menar riksåklagare Anders Perklev.

– Det är det som är problemet, säger Anne Ramberg, och det har ju vi i Advokatsamfundet pekat på i ett antal olika yttranden. Vad åtalet grundar sig på ska ju försvaret få veta i samband med slutdelgivningen, men i realiteten, och det finns en rad exempel, är det ju inte så det går till.

En effektiv verksamhet?

Hur många infiltratörer, eller för att använda Johan Grenfors uttryck ”under cover-personal” eller UC-agenter svenska polisen har, är uppgifter han inte vill ut med. Anne Rambergs siffror på 1000 stycken plus ytterligare 200 från säkerhetspolisen ler han åt.

– Det rör sig om betydligt färre nollor än så. Det här är en liten smal verksamhet inom svensk polis. Det är ett fåtal poliser vi pratar om. När det gäller antalet informatörer är det tre siffror det handlar om. Ett tresiffrigt antal. Vi har informatörer i varenda polisregion, men det här är avancerade instrument. Det är ingenting vi använder mot vardagsbrottslighet, utan mot grov organiserad brottslighet, hävdar Johan Grenfors.

– Den här typen av verksamhet är ju extremt känslig från rättssäkerhetssynpunkt och därför vill det till att man inom polisen håller huvudet kallt. Att man har en ordentlig värdegrund och att man håller rågången klar mot det rättsosäkra, kommenterar hovrättspresident Fredrik Wersäll.

– Polis och åklagare har fått väldigt stora resurser och då kan man ifrågasätta, är det verkligen så att det har lett till större effektivitet i lagföringen när man säger att det är nödvändigt att ha alla de här informatörerna och infiltratörerna? Det finns ju inga sådana uppgifter. Alla bara påstår att man måste ha det här, säger Anne Ramberg.

Text och bild: Petter Inedahl

 

   Petter Inedahl medarbetar på Para§raf med bland annat historiska artiklar. Han har även en egen sajt, Skarn, som förutom historiska bitar även innehåller en del om det hemsökta Stockholm och mycket annat. Skarn betyder, träck, orenlighet och smuts etc. Du hittar Petters sajt här: Skarn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och söndag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.