Debatt

Återupprätta tilliten – stärk medborgarnas rättigheter

Av Para§rafs Redaktion 2019-08-15

Maria Robsahm skriver i en artikel, den 9 augusti här på Para§raf, att den offentliga tilliten måste återupprättas, vilket förvisso är sant. Men det är värre än så och det finns även andra aspekter på tilliten till myndigheter som ofta inte berörs i debatten.

   Tillit skapas bland annat genom att regelverk är justa, människor behandlas lika och att beslut accepteras.

   Tilliten till staten och myndigheter är grundläggande för att en demokrati skall fungera. Men på det här området har staten halkat efter i utvecklingen och lagstiftningen är gravt eftersatt.

   Man kan göra en jämförelse av den juridiska utvecklingen mellan civilrätten och den offentliga rätten. Under flera decennier har vi i Sverige och EU fått en stärkt konsumenträtt, där konsumentens skydd och rättigheter vis-a-vi företag och näringsidkare har blivit bättre och tydligare. På civilrättens område sker en fortlöpande utveckling och förbättring av konsumentskyddet.

   Men inom den offentliga rätten, det vill säga den delen som avser myndighetsbeslut som påverkar människors vardag är det betydligt sämre ställt.

   En enskild medborgare har ett dåligt skydd mot myndigheters övergrepp, att kunna hävda sin rätt och att få upprättelse. I all väsentlighet är det en skriande brist på tydligt regelverk som garanterar den enskildes rättigheter mot det offentliga.

   Det politiska inflytandet minskar. Politikernas inflytande har minskat successivt under många år till förmån för ett ökat tjänstemannavälde. Många gånger hanteras ärenden bland tjänstemän på ett sätt som påminner om det gamla fogdesamhället, där godtycke och vänskapskorruption inte var ovanliga.

   En av förklaringarna till den utvecklingen är bland annat borttagande av ämbetsmannaansvaret 1976 som lett till en radikal försämring. Straffansvaret för tjänstefel och de särskilda ämbetsstraffen, avsättning och suspension avskaffades och ersattes av tre nya ansvarsregler:

  • Oriktig myndighetsutövning
  • Mutbrott
  • Brott mot tystnadsplikten

   Det allmänna straffrättsliga ansvaret för tjänstefel upphörde och begränsades till den del av den offentliga verksamheten som innefattade myndighetsutövning. I praktiken en luddig regel som visat sig sakna verkanskraft.

   Under många år har vi sett flera fall på bristande eller oriktig myndighetsutövning, exempelvis IT-upphandlingen inom Transportstyrelsen, kompisrelationerna inom Skatteverket, Riksrevisionen samt oegentligheter inom Statens Fastighetsverk, bara för att nämna några av de mera uppmärksammade affärerna.

   En gemensam nämnare för dessa är att efterräkningen och utkrävande av ansvar varit i det närmaste noll. Ansvariga tjänstemän får istället avgångsvederlag, straffrihet och till och med behålla sina anställningar.

   Vilka konsekvenser får det hos allmänheten när man läser om sådana här historier? Vad skall vanliga människor tycka som utsätts för myndigheters oförrätter och får betala ett högt pris för det?

   Tjänstemän i det offentliga särbehandlas men vanliga människor åker dit. Det krävs inte mycket för att förstå vad det gör med tilliten. När man sedan också läser rubriker som dessa stärks inte precis förtroendet för myndigheter:

”Får ingen ersättning för övergrepp på behandlingshem”

”Kvinna förlorar mot staten – får ingen ersättning för häktningstid som översteg anstaltstid”

”Blev förlamad efter dråpförsök – får inte statlig ersättning”

   Det finns säkert förklaringar till var och en av ovanstående rubriker men sammantaget förstärker liknande händelser en bild av att den enskilde inte har så stor chans att hävda sin rätt.

   Tjänstemannaaktivism. Om vi till denna utveckling också lägger den tilltagande aktivismen bland tjänstemän inom den offentliga sektorn, så förstärker det ytterligare den negativa trenden. Vi har vid flera tillfällen kunnat läsa om tjänstemän som agerar som myndighetsaktivister med egna agendor. Här är några exempel:

  • Vattendirektivet tolkas i direkt kontrast till EU-kommissionens uttalade innebörd, vilket visar sig bero på tjänstemän.
  • Luciatåg i skolorna stoppas utan föregående politisk diskussion.
  • Ett antal tjänstemän på Utrikesdepartementet ifrågasätter nästa regering eller regeringsunderlag.
  • Anställda inom socialförvaltningen i en kommun kräver att nämndens förtroendevalda ordförande avsätts på grund av ett olämpligt uttalande.
  • Skogsstyrelsen tvingar skogsägare att stämma staten för att få de ersättningar de har rätt till.
  • Vapenlicensansökningar avslås med hänvisning till icke existerande regler om vapnets utformning.
  • En artinventerare på länsstyrelsen, som har makt över beslut om skogsavverkning, är samtidigt på sin fritid aktiv som skogsaktivist och undervisar om hur man kan stoppa avverkningar.
  • Stadsrevisionen i Borås riktar skarp kritik mot kommunstyrelsen för att som det heter: ”det inte går att skilja på vad som är fakta och politiskt tyckande i beslutsunderlagen”.

   Vikten av att skilja på personliga åsikter och tjänstemannarollen har bland annat belysts av Jan Olsson, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet, som tillsammans med docent Erik Hysing forskat om överlappningen mellan aktivistiska miljöorganisationer och offentlig sektor.

   Elva procent av de 700 tjänstemännen som ingick i en undersökning klassades som radikala miljöaktivister som krävde bland annat en radikal omställning av samhället och en grundlig förändring av det kapitalistiska systemet.

   Staten, alltså politikerna, har hittills visat sig vara i stort sett ointresserad av att göra ändringar så att den enskildes rätt bättre tillvaratas. Vi kan bara påminna oss att den svenska dubbelbestraffningen underkändes för några år sedan av EU-domstolen och fick sedan en efterföljande dom i Högsta domstolen då det visade sig att dubbelbestraffning var ett brott mot Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga.

   Förändringen kom inte för att den svenska staten ville det utan på grund av yttre påtryckningar, vilket säger en del om hur svenska staten ser på sina medborgare.

   Om förtroendet minskar söker människor en lösning. Det blir väldigt tydligt i en konkurrensutsatt värld till exempel där konsumenträtten råder och man väljer andra alternativ.

   I den offentliga sektorn saknas den möjligheten då man som medborgare ofta är helt utlämnad till fattade beslut. Institutioner som skall hålla samman en stat måste agera så att förtroendet inte undermineras.

   Det är därför hög tid för en skärpt lagstiftning som stärker medborgarnas rättigheter mot det offentliga och att det sker ett återinförande av ämbetsmannaansvaret. Det gamla fogdeväldet har gjort sitt återintåg och det är ingen vild gissning att det är få som vill ha det tillbaka.

 

Av Magnus Heinstedt

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Magnus Heinstedt är utbildad jurist och civilekonom. Har ett allmänintresse för frågor som rör människors rättigheter, speciellt inom områden som rör utvecklingen på landsbygden och inom jord- och skogsbruksnäringarna där människor ofta kommer i kläm när bland annat tjänstemän agerar självsvåldigt.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.