Debatt

Foto Kriminalvården

Kriminalvårdens ledning kritiserar Para§rafs artikel

Av Dick Sundevall 2019-10-24

I förra veckan publicerade vi en artikel av advokat Thorulf Arwidson med rubriken, Knalltransport – ett av Kriminalvårdens hemliga vapen. Kriminalvårdens ledning har nu framfört önskemål om att få in ett genmäle på Para§raf, vilket de naturligtvis får.

   Vi publicerar nedan Kriminalvårdens genmäle i sin helhet och en replik från advokat Thorulf Arwidson.

   Därtill en förklaring från mig, Dick Sundevall, som chefredaktör på Para§raf avseende varför jag lät publicera artikeln, som finns att ta del av här: Knalltransport – ett av kriminalvårdens hemliga vapen.

   Och slutligen ett lite längre inlägg från Ricard Nilsson utifrån hans erfarenhet av de här frågorna, under de 20 år han tillbringat innanför murarna.

   Men först Kriminalvårdens genmäle:

Kriminalvården: Det finns inget hemligt vapen

    Advokat Thorulf Arwidsons svidande kritik och anklagelser mot Kriminalvården är, om de skulle stämma alldeles förfärliga. Men de stämmer inte. Kriminalvårdens uppdrag är att göra samhället säkrare, tryggare och att minska återfall i brott – våra klienter ska komma bättre ut efter att ha varit hos oss. Det uppdraget går helt på tvärs med Arwidsons anklagelser och inget jag känner igen.

   Arwidson har dock alldeles rätt i att Kriminalvården genomför interna transporter och förflyttningar vid vissa typer av ordningsstörningar. Syftet med dessa transporter handlar att skydda enskilda klienter och personal från att skadas och för att skapa trygghet på avdelningarna mellan olika klientgrupper. Interna transporter utgår från de situationer som uppstår, där Kriminalvården måste agera. Ytterst kan det handla om liv och hälsa.

   Placeringen av klienter under verkställigheten är en mycket viktig del i det återfallsförebyggande arbetet. Det finns ofta skäl att skilja olika klientsammansättningar från varandra. Det är inte ovanligt att det kan uppstå negativa klientkonstellationer, dessa måste vi omedelbart bryta när vi får kännedom om dem.

   De flesta av Kriminalvårdens anstalter är relativt små enheter, vilket också bidrar till att interna förflyttningar mellan anstalter i vissa lägen blir helt nödvändiga för att kunna hantera ordning och säkerheten på en lokal anstalt.

   I normala fall får en klient vid förflyttning omgående tillgång till sina personliga tillhörigheter. Skulle en transport ske akut hinner vi inte alltid få med dessa, då kan det ta upp till en vecka. Mediciner kommer dock alltid med även akuta transporter.

   När det gäller telefontillstånd till närstående så ligger dessa kvar om en klient förflyttas till en likvärdig anstalt. Blir man däremot förflyttad till en högre säkerhetsklassad anstalt så behöver man göra en ny ansökan. Det finns naturligtvis inga som helst skäl att transporter genomförs i syfte att trakassera och bestraffa klienter. Det motverkar hela Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete och blir kontraproduktivt.

Lennart Palmgren
Chef för anstalt, häkte och frivård

Kriminalvården

Replik av advokat Thorulf Arwidson

   Tyvärr blir inte verkligheten bättre av att myndigheten försöker putsa bilden av verkligheten. Det är skillnad mellan vällovliga intentioner och verkligheten. Man behöver bara systematiskt läsa JO:s protokoll från de tillsynsbesök som görs. Bara det är skrämmande läsning.

   JO har för vana att låta intagna framföra sina klagomål utan att anstaltens personal är närvarande och då kommer det fram en hel del. Jag minns särskilt en intagen som klagade inför JO att han inte fått komma till en frisör på ett helt år och jag minns intagna som tvingades göra sina behov i papperskorgarna på rummen.

   Mitt debattinlägg koncentrerade sig dock på ”knalltransporterna” och hur dessa ganska ofta används som bestraffningar och rena trakasserier. Detta är allmänt känt bland intagna och borde rimligen vara känt även bland personalen, till och med på Kriminalvårdens huvudkontor.

   Min kännedom om hur knalltransporterna missbrukas kommer från alla de gånger som jag biträtt intagna som blivit utsatta för sådana transporter och andra märkliga åtgärder från Kriminalvårdens sida.

   Innan texten publicerades lät jag flera tidigare intagna läsa texten och de bekräftade att det ofta kunde vara såsom jag berättade. Efter publiceringen har jag kontaktats av läsare som spontant bekräftat att ”det är precis såsom du berättat”. Det räcker för att jag ska veta att min kritik är befogad.

Replik av Dick Sundevall, chefredaktör för Magasinet Para§raf:

   Under de närmare 40 år jag arbetat med rätts- och kriminalfrågor har jag sannolikt tillbringat mer tid på landets fängelser än någon annan journalist. Vid ett tillfälle skämtade dåvarande säkerhetschefen på Kumla när jag återigen var där för något reportage, och sa, ”du borde få en nyckel hit så du inte behöver besvära personalen”.

   Utifrån den erfarenheten tog jag tacksamt emot och publicerade advokat Arwidsons debattartikel. Vad han framför där överensstämmer med såväl mina direkta erfarenheter som vad jag fått höra om så kallade knalltransporter.

   Senast jag gick igenom JO:s kritik avseende Kriminalvården, hade Kriminalvården i snitt två prickningar av JO i veckan, sett över några tioårsperioder. Det handlar om allehanda frågor där intagna anmält händelser till JO. Alltså inte bara knalltransporter.

   Inget annat verk som JO har att granska kommer i närheten av den mängden kritik från JO. Så nog finns det fog för att ifrågasätta en hel del av vad som händer bakom murarna och taggtråden. Allt går inte att försvara med att det är en säkerhetsfråga.

Replik av Ricard Nilsson: Obekväma fångar tvångsförflyttas

   Advokat Thorulf Arwidson använde stora släggan när han i en debattartikel nyligen framförde synnerligen hård kritik mot Kriminalvårdens knalltransporter.

   Jag, som nyligen frigivits efter 20 år i fängelse, kan bara konstatera att allt han skrev stämmer. Ja, det händer alltför ofta att fångar som anses obekväma tvångsförflyttas godtyckligt, jag har själv utsatts för det.

   Min celldörr slets upp efter 22:00, och jag fick endast ett par minuter på mig att packa en påse. Sen tvingades jag i fängsel in i en transportbil och kördes från anstalten Hall till Kumla. Observera att jag aldrig placerades i isoleringscell, vilket annars är en vanlig åtgärd när det handlar om riktig misskötsamhet och inte påhittad sådan.

   Som skäl för min knall angavs i beslutet ”negativt ledarskap”. Genom att anmäla och överklaga samt skriva kritiska artiklar i tidningarna ansågs jag såväl jobbig som obekväm. Och ja, jag uppmuntrade även andra att överklaga och anmäla. Det var väl detta sista som innebar ett ”negativt ledarskap”.

   Men kan någon på objektiv basis verkligen hävda att en intagen som får andra att anmäla och överklaga, är en negativ ledare? Jag fick medfångar att ta tillvara på sina rättigheter med pennans hjälp istället för att bli våldsamma och uttala hot.

   Är inte detta snarare att ses som ett positivt ledarskap? Nej, just det, om intagna överklagar och anmäler så innebär det extra jobb för vakterna, och det är förstås negativt – för dem.

   Ett annat bra exempel är hur en intagen knallades när han skulle ställa upp på en intervju med Uppdrag Granskning. Till följd av den hastiga tvångsförflyttningen ”råkade” han missa intervjutillfället som var inbokat.

   Förstå mig rätt. Ibland kräver säkerhet och ordning att snabba förflyttningar måste ske. Ibland handlar det om att få bort en intern från en potentiellt livsfarlig situation. Men Kriminalvården har i alla tider, och även nu i sin replik på advokat Arwidsons krönika, försökt få det att verka som om knalltransporter aldrig sker för att få bort en obekväm fånge eller för att jävlas.

   Detta stämmer inte. Felaktiga och godtyckliga tvångsförflyttningar sker hela tiden och detta skapar hat och misstro mot hela rättssystemet. Jag har flera vunna överklaganden och beslut från JO som bevisar detta.

   Det handlar om grundläggande rättssäkerhet. De som håller personer inlåsta måste följa de regler som finns och den enskilda måste kunna utgå ifrån att de följer grundläggande mänskliga rättigheter. Att använda knalltransporter som ett vapen mot obekväma intagna är rättsvidrigt.

   Genom sitt agerande så rehabiliterar inte Kriminalvården, tvärtom skapas större animositet och hat mot staten. Vem vill du ha som granne? En person som behandlats korrekt och getts chans till rehabilitering eller en person som behandlats som ett djur och då blivit mer hatfull?

 

Samtliga inlägg ovan är debattinlägg. Analyser och ställningstaganden är respektive skribents.

 

    Kriminalvårdens ledning är naturligtvis välkommen med ytterliga inlägg i denna nog så viktiga fråga. Hur intagna behandlas och om de en dag kommer ut hatiska eller inte, handlar i sin förlängning om nya brottsoffer – eller inte.

 


   Dick Sundevall är chefredaktör och ansvarig utgivare för Magasinet Para§raf.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.