Debatt
Professor Jerzy Sarnecki

Var kommer moralen ifrån?

Publicerad 2021-01-29

Det har återigen blivit populärt att förklara brott med bristande moral. Sambandet mellan brottslighet och individens socioekonomiska förhållanden är inte kausalt påstår man. Att framhålla detta samband är att tycka synd om brottslingar. Men om moralen nu är så viktig, var kommer den ifrån? Detta svarar de nygamla debattörerna inte på när de obekymrat kastar ett sekels kriminologisk forskning i papperskorgen. Så låt mig göra ett nytt försök att visa på ett tänkbart scenario.

Vi är både biologiska och sociala varelser. Ett genetiskt program för en del framtida funktioner finns hos oss när vi föds.

Ta till exempel språket. Vi har anlag för att behärska ett eller flera språk, men det är inlärning som gör vilket eller vilka språk vi kommer att använda oss av och på vilket sätt vi kommer att göra det (ordförrådet, grammatik, dialekt).

Så är det även med moralen, ett anlag för att lära sig det omgivande samhällets normer och värderingar finns där från början. Men om det blir det demokratiska samhällets moral eller en auktoritär diktaturs, alternativt ett gängs kultur, beror på miljön den unge växer upp i. Så all moral är inte allas moral.

Normer och värderingar – eller om man så vill moral – är alltså inlärt och det är barnets sociala omgivning som står för denna inlärning. Enkel är denna process inte, det vet alla vi som har försökt att gå hem med en treåring från ett köpcentrum utan att köpa den begärda glassen och utan att treåringen kastar sig på marken, sparkar omkring, gråter och vrålar som en stucken gris.

Trots misslyckandet – och det i köpcentret är bara ett av många exempel – lyckas de flesta av oss med att omvandla en våldsbenägen, ögontjänande, egoistisk, oberäknelig, känslostyrd ”psykopat” till en välfungerande, socialt kompetent, empatisk ung människa. Det tar cirka 15 år och ibland fungerar det inte. Men förvånansvärt ofta gör det faktiskt det. 

Men att uppfostra ett barn kräver ett omfattande arbete som till att börja med i huvudsak är föräldrarnas uppgift. Så småningom i allt större utsträckning, överförs en del av denna uppgift på andra; anhöriga, förskolan, skolan, jämnåriga kamrater, idrottsrörelsen och i allt större utsträckning även internet.

Alltså, en gigantisk apparat av yttre social kontroll. Den sociala kontrollen kommer från början utifrån, men om allt fungerar väl, kommer den att så småningom långsamt och inte utan missöden (t.ex. i form av små brott och fyllor i tonåren) införlivas hos individen och utgöra det som kallas för moral och som vi kriminologer ibland föredrar att kallar för självkontroll.

Detta innebär inte att den yttre (sociala) kontrollen kommer att förlora betydelse helt. Under hela livet kommer det för de flesta av oss att vara viktigt vad andra, och särskilt de som är av betydelse för oss, tycker om våra låtanden och göranden. 

Så vad avgör hur framgångsrik denna inlärning av moralen blir? Obetingat beror en del på mottagarens egenskaper. Kön visar sig ofta vara en viktig faktor. Men också mycket annat, t.ex. kan neuropsykologiska funktionsnedsättningar hos en individ påverka denna inlärning.

Mycket ligger också på ”lärarna” och de förhållanden under vilka inlärningen sker. Med tanke på att det är föräldrarna som ansvarar för huvuddelen av den tidigaste – och därför också viktigaste – inlärningen blir deras betydelse enorm.

Återigen är individuella egenskaper viktiga, även föräldrar kan ha neuropsykologiska funktionsnedsättningar. Detta kan försvåra uppfostran, liksom psykiska sjukdomar hos föräldrarna, missbruk och brottslighet. Men det är även viktigt under vilka förhållanden familjen lever.

Här kommer oundvikligen de socioekonomiska förhållandena in, oberoende av hur mycket moralens väktare ogillar detta.

Det är alltså svårare att uppfostra ungar om man är ensamstående, om man måste ha två jobb för att försörja familjen eller om man är utom sig av oro för att man är arbetslös och inte har några pengar, har dålig utbildning och kan inte hjälpa till med läxor, inte kan språket eller är marginaliserad på andra sätt och därför har svårt att kommunicera med skolan och med andra myndigheter, eller om man exempelvis inte har råd att köpa idrottsutrustning eller har möjlighet att köra sina barn till träningar osv, osv.

Lägg till detta att man är så trångbodd att ungarna måste leka ute, att föräldrarna inte har kontroll över vad de gör på fritiden eller över vilka de umgås med, samt att man är bosatt i en stadsdel där det bor många människor som missbrukar och begår brott med vilka barnen lätt kan komma i kontakt med och utnyttjas av.

Ja, listan på problem relaterade till socioekonomiska förhållanden som kan påverka moralbildningen är mycket lång. Jag förstår inte hur man kan missa att se detta.

Vissa barn har alltså, bl.a. på grund av just socioekonomiska faktorer, svårare än andra att tillgodogöra sig de normer, värderingar, beteendemönster och så vidare eller om man så vill – den moral och kultur – som behövs för att fungera väl i vårt samhälle.

Det är inte det enda tillkortakommande i livet dessa individer kommer att uppleva; deras livslängd blir i genomsnitt åtskilliga år kortare, de kommer att ha sämre utbildning och därför sämre inkomster och bostadsstandard, de kommer oftare att bli arbetslösa och få psykiska problem, ja de blir till och med oftare sjuka i såväl Covid-19 som andra sjukdomar.

Och dessutom ökar även sannolikheten att även deras barn kommer att få liknande problem med sina barn. Observera att detta gäller långt ifrån alla i denna grupp, men statistiken talar sitt tydliga språk, sannolikheten för dessa och en hel del andra problem är signifikant större för denna grupp. Och detta är orsakssamband, men bara något mera komplicerade än vad vissa debattörer vill eller kan förstå. 

Samhället då? Den demokratiska välfärdsstatens uppgift är, att i möjligaste mån, ge alla samma förutsättningar för ett bra liv. Detta innebär att de som på grund av olika omständigheter, fysiska, psykologiska sociala eller ekonomiska sådana, d.v.s. individer som har sämre förutsättningar, ska ha mera stöd.

Det är svårt att kompensera för föräldrarnas tillkortakommanden, men det är inte omöjligt. Bra förskola och skola kan t.ex. hjälpa till med att barn från familjer utan utbildningstradition trots detta kan få en bra utbildning, och på så sätt ökar chanserna att de kommer att leva ett mer samhällsanpassat, eller om man så vill, moraliskt liv.

Vi ser faktiskt gång på gång att det kan fungera, även om vi också ser att det kan misslyckas. Samhället ger människor med olika typer av handikapp hjälp, inte för att man tycker synd om dem (vilken korkad tanke!), utan för att detta är till gagn för samhället. 

Forskning visar emellertid att det inte räcker med att dessa åtgärder vidtas enbart på allmän nivå, alltså att man genom generella satsningar förbättrar levnadsförhållanden för stora befolkningsgrupper. De flesta medborgarna i vårt samhälle, även i de utsatta områdena, mår och fungerar väl och på lång sikt får dessa individer det bättre.

Problemet med skjutningar i kriminella kretsar t.ex., handlar om specifika förhållanden hos avgränsade grupper. De generella välfärdssatsningarna kommer sällan de mest marginaliserade till del. Här behövs det även riktade insatser anpassade efter dessa individers och gruppers specifika behov (sekundär prevention). 

De som begår grova brott måste frihetsberövas (inkapaciteras) under den tid de är farliga, men även om detta skulle lyckas i betydligt större utsträckning än idag, något som kräver en kraftig ökning av polisens förmåga att klara upp dessa brott, så kommer detta inte att stoppa nyrekrytering till nätverken.

Moral hos dem som idag söker sig till gängen kommer inte att påverkas av hårda straff utan av åtgärder som adresserar orsaker till att de lever ett liv utanför vårt samhälle. Utan en hållbar analys av orsakerna till detta utanförskap kommer sådana åtgärder inte att lyckas. Den förenklade bilden där man oreflekterat talar om brister på moral är knappast till någon hjälp.

 

Av professor Jerzy Sarnecki 


   Jerzy Sarnecki är professor em. i Allmän kriminologi vid Stockholms Universitet.
Han är också senior professor vid Högskolan i Gävle och vid Mittuniversitetet. Han är vidare forskare vid Institutet för Framtidsstudier och undervisar på polisutbildningen i Södertörn. Sarnecki är tillsammans med professor Lawrence Sherman, Cambridge University, ordförande för juryn för Stockholm Prize i Criminology.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.