Debatt

Människor köps och säljs – och säljs och köps igen

Av Monika Keller 2021-02-09

Människohandel, trafficking, ligger på plats tre i den globala kriminella ekonomin, efter vapen och narkotika. Det är dessutom den handel som ökar mest. Människor kan ju till skillnad från till exempel narkotika säljas och köpas om och om igen.

Under triangelhandeln och den inkluderande slavhandeln under 1500 till 1800-talen rövades uppemot 14 miljoner människor från sina hem i Afrika för att korsa Atlanten i kedjor.

Hundratals eller tusentals människor, tätt packade på ett uselt skepp, båt efter båt, år efter år, som köttstycken, som något icke-levande. På en resa mellan liv och död.

För dem som överlevde transporten ända fram till plantagerna väntade ett helt liv, flera generationers liv, av fångenskap, förtryck, förnedring. Fjorton miljoner, och generationer under dem, som fråntagits allt mänskligt värde.

Vi läser om det i skolan, vi ser filmer, vi förfäras, och vi ställer oss frågan hur detta kunde ske? Vi förfäras, javisst, men det är historia.

Historia? Absolut inte. Det kallas för trafficking, denna nutida handel med människor. FN beräknar att uppemot fyra miljoner människor säljs jorden runt varje år.

ECPAT, som jobbar mot sexuell exploatering, menar att ungefär 85% av de människor som säljs och köps världen över är kvinnor för sexuella ändamål. Och att över hälften av den totala människohandeln är av underåriga barn.

Människohandel, trafficking, ligger på plats tre i den globala kriminella ekonomin, efter vapen och narkotika. Det är dessutom den handel som ökar mest. Människor kan ju till skillnad från till exempel narkotika säljas och köpas om och om igen. Igen och igen.

Fjorton miljoner slavar under 1500 till 1800-talen. Det är skrämmande siffror. Ungefär 50 000 människor per år som rövades bort från sina hem och familjer, såldes som boskap, betraktades som boskap, levde som boskap.

Varje år nu under 2000-talen köps och säljs uppemot 4 miljoner människor. Som betraktas som boskap. Är slavhandel historia?

Jakten på och straffen mot vapen- och narkotikabrott, alltså de två största kriminella ekonomierna, är högt prioriterat av polis, politiker och domstolar. Framförallt ska narkotikan bekämpas, från odlaren till storsmugglaren och ned till minsta missbrukare.

Sverige är faktiskt ett av få (demokratiska) länder, där själva det fysiska innehavet av narkotika är olagligt. Om du blir påkommen med narkotika i din kropp, ditt urin eller blod, riskerar du till och med fängelse.

Mycket lite görs däremot mot människohandel. Straffen här är skrämmande låga. Säljer du 100 gram hasch, värde drygt 10 000 kr på gatan i Stockholm, kan påföljden bli några års fängelse för narkotikabrott.

Om du säljer en kvinna för sexuella ändamål, och tar hela eller merparten av förtjänsten själv, är straffet ungefär detsamma. Så kallad koppleriverksamhet ger ett straff på max fyra års fängelse.

Yup, du läste rätt. I straffsats är en människa värd ungefär lika mycket som ett hekto hasch.

Polisen beräknar att det säljs mellan 400 och 600 människor till Sverige årligen. Ungefär hälften hamnar i Stockholmsområdet. Majoriteten är kvinnor som säljs i sexuellt syfte. De flesta är underåriga flickor i 16 – 17-årsåldern.

Kvinnorna – barnen – kommer mestadels från östra Europa och de baltiska länderna, även Nigeria, Thailand och några andra länder. Många av kvinnorna, flickorna, är medvetna om att de säljs som prostituerade, men har inte förstått villkoren.

De tvingas betala resan, uppehälle och så kallade annonskostnader, och hamnar i en livslång skuld.  Andra kvinnor har blivit bortförda eller kanske förförda av en Don Juan och lovade ett annat liv.

Människor säljs och köps också för andra ändamål, även om prostitution är den vanligaste och mest lönsamma. Tiggeri, tvångsarbete och olika typer av kriminalitet är andra verksamheter för trafficking.  Tvångsarbete i Sverige förekommer inom till exempel byggbranschen, bärplock, restaurang och trädgårdsarbete.

Sverige är ett så kallat mottagarland. Det är inte svenska flickor och kvinnor (eller män) som säljs och köps. Östeuropa, Asien och Afrika bistår svenska mäns lustar med sina döttrar. Det är inte våra söner som tvingas plocka blåbär för att betala av en låtsasskuld.

Där Sverige är ett mottagarland, är våra grannar tvärsöver Östersjön avsändarländer. Sedan Berlinmurens fall och Sovjetunionens öppnande har strömmen av människor ifrån öst till väst ännu inte sinat. Det gäller i hög grad unga och nyfikna som lockas av västvärldens pengar och paradis.

Baltstaterna lider fortfarande av en visserligen växande, men ändock skral ekonomi.  Framförallt unga kvinnor lockas av löften om jobb, eller kanske äktenskap, i väst. Av Östeuropas ungefärliga 120 000 kvinnor som traffickeras varje år hamnar ungefär två tredjedelar i västra Europa.

FN och EU har tillsammans utfärdat en föreskrift mot Estland, som är Europas just nu största transitland för trafficking i Europa.

Strömmen av handeln med människor i Europa går alltså i huvudsak från de östra till de västra länderna, från de fattiga till de rika. Och det pågår varje dag, år efter år.

Människohandel, eller om man vill kalla det för ett snällare ord, prostitution, pågår både öppet på gatan, till exempel i kvarteren runt Stureplan och City i Stockholm, eller mer dolt på nätet. Annonsering sker i dejtingforum eller olika appar.

De traffickerade kvinnorna hamnar i hyrda lägenheter, till exempel via Airbnb, eller körs omkring till olika adresser. De kan tvingas ta emot upp till trettio ”kunder” per dygn.

Prostitution? I praktiken handlar det om våldtäkt även om mannen som köpt de där minuterna med henne inte förstår det och inte heller kan dömas för det.

Okej. Trafficking, nej slavhandeln, pågår just nu mellan östra och västra Europa. Till exempel ifrån Estland eller Lettland till Sverige. Hur går dessa mänskliga transporter till?

För några år sedan åkte jag och min dåvarande man och tre tonårsflickor 11 till 13 år till Riga från Stockholm med Silja Line. Flickorna var, som tjejer i den åldern, nyfikna på självständighet och sprang iväg för att utforska båten på egen hand.

Friheten varade inte så länge. Redan efter middagen var många (män) berusade och började uppvakta våra unga döttrar. Flickorna blev ropade efter, fick oanständiga förslag, bjudna på drinkar och många tafsande händer.

Flickornas mysiga båtresa med familjen slutade med kortspel i hytten. Tack och lov slapp de se vad som utspelade sig senare under kvällen.

På nattklubben, framför oss vanliga båtresenärers ögon, pågick senare på kvällen en helt öppen prostitution. Vi såg två eller tre stycken (förmodligen) lettiska flickor i 16–17-årsåldern gå iväg med män, komma tillbaka och gå iväg med en ny man.

Hallicken, en kostymklädd man i 30-årsåldern, gjorde öppet upp affärerna och bläddrade ogenerat i sedelbuntarna. Kvinnorna, nej flickorna, med sina minimala kläder, såg frånvarande ut, kanske drogade, bortom medvetande.

Och ”kunderna”? Tja, din pappa, din brorsa, son, vän, granne, kollega, kanske din man eller pojkvän. Vanliga män du ser varje dag. En och annan tv-kändis. Olika åldrar, olika samhällsklasser, olika etniciteter.

Folkhälsomyndigheten menar att över 10% av vuxna svenska män någon gång köpt sex. Av dem har ungefär 80% betalt en prostituerad utomlands, och ungefär hälften också i Sverige.

Kanske känns det lättare för din pappa, brorsa, son, vän, granne eller kollega att köpa en ”utländsk hora”? De är ju inte lika mycket värda liksom. Eller man kanske tycker att det ingår i semesterupplevelsen. Sol och bad och drinkar och en kvinna i knät. Var tionde man.

Problemet med dessa brott – liksom de flesta brott mot kvinnor så som våldtäkt, misshandel och kvinnofridskränkning – är att bevisbördan oftast ligger på offren. De drabbade måste kunna bevisa att de har blivit sålda och köpta. Vad gäller just prostitution finns också ett dilemma med att skilja på påtvingad och frivillig.

Prostitution är lagligt i Sverige, medan koppleri är ett brott. Var går gränsen? Hur bevisas det? Trafficking är en dold verksamhet och mycket svår att upptäcka för polis och myndigheter.

En hund kan sniffa narkotika, olovliga vapen är uppenbara, men att smuggla människor? Om offren för handeln inte själva ger sig till känna, kanske för att de är livrädda, eller för att de tror sig komma till en förlovad framtid?

FN:s definition av trafficking är ”rekrytering, transportering, överförande, husering eller mottagande av människor, genom användande av våld, hot, kidnappning, bedrägeri eller makt över en annan människans sårbarhet”.

Men hur ska man tolka den definitionen? Om du ”rekryterar” en ung rumänsk flicka och lovar henne guld och gröna skogar i Sverige, och hon sedan hamnar i prostitution. Är det människohandel? Eller om du hyr ut din lägenhet som bordell för dittvingade lettiska kvinnor, är det människohandel?

Sedan lagen om människohandel från 2002 döms två-tre personer varje år för människohandel för sexuella ändamål. Människohandel för tiggeri – som numera är en reviderad paragraf och kallas människoexploatering – visar på något bättre statistik.

Ungefär tio personer döms årligen för detta brott, enligt NOA (Polisens nationella avdelning). Straffen för människohandel är fängelse mellan två och tio år.

I FN:s definition vill jag särskilt betona just sårbarheten. När du blivit bortförd, eller lockad och lovad, och hamnat i klorna på en eller flera män som misshandlar, hotar och förnedrar dig och du skjutsas runt i bilar till olika hus och lägenheter, kanske drogad, blir tvingad till sex tio- eller trettiotals gånger varje dag, du kan inte språket och vet inte ens var du är – då är du sårbar.

Du är rädd för människohandlarna, deras våld och hot. Du är rädd för polis och myndigheter. Du har kommit till Sverige på illegalt vis och är rädd att bli utvisad. Hot mot din familj i hemlandet är inte ovanligt. Du är rädd, livrädd. Att i det läget bryta dig fri, söka hjälp, gå till polisen, kan vara en omöjlig tanke.

Härom veckan, den 1 februari, publicerades i Aftonbladet en notis om fyra personer åtalade för människohandel, alternativt grovt koppleri i Malmö tingsrätt.

Två unga kvinnor har körts runt till olika män under en period av 3 – 10 månader och tjänat in minst 2,5 miljoner till förövarna. Antalet beräknade sexköpare är 3259 män.

Kvinnorna kan inte svenska, har befunnit sig i en våldsam och hotfull beroendesituation, och har inte fått någon egen betalning. Av dessa 3259 sexköpare är tolv (12) åtalade. Där straffet förmodligen blir böter enligt sexköpslagen, och en prick på ”skämslistan”.  Medan svenska skolbarn läser om den afrikanska slavhandeln för 500 år sedan, renderar vår moderna slavhandel endast en notis.

Åter till min och familjens resa till Riga. Vad hände? Flickorna låste som sagt in sig i hytten och spelade kort resten av kvällen. Att vara flicka, kvinna, innebär att vänja sig med att rörelsefriheten är begränsad, ”från vaggan till graven”. Det gäller överallt i samhället, också på Silja Lines Riga-färja.

Traffickingverksamheten och prostitutionen som pågår där spiller över på ”vanliga” båtturister. Till exempel unga flickor som inte kan röra sig fritt utan att betraktas som villebråd.

Min dåvarande man och jag kunde öppet beskåda sexhandeln på nattklubben. Våra drinkar liksom fastnade i strupen. Jag försökte fånga den enda personalens uppmärksamhet, bartendern. Han ryckte bara på axlarna.

Ingen vakt hittade jag på båten, trots letande på flera våningsplan. Tillbaka i Stockholm polisanmälde jag händelsen, samt kontaktade Silja Line. Svaren jag fick resulterade i ett ungefärligt ”Vi bekämpar alla former av brott och har ett nära samarbete”.

Nu några år nu senare blev jag nyfiken på om färjorna mellan Stockholm och Baltikum uppdaterat sitt arbete mot prostitution och trafficking ombord. Jag mejlade ett par frågor till Viking och Silja Line, samt till polisen.

Viking Line svarar att de numera har frekventa utbildningsinsatser mot prostitution och trafficking. Dessutom ett nära samarbete med polis och myndigheter i respektive land. Viking menar att de sett ett tydligt positivt resultat med minskning av brott.

Silja Line svarar att de har vakter som patrullerar fartyget och hyttgångar och om de ser tecken på till exempel trafficking har de också ett nära samarbete med respektive lands polis. Polismyndigheten svarar kort och gott att samarbetet är bra.

Under pågående pandemi har många verksamheter fått skära eller helt lägga ner. Inte bara krogar, nöjesfält och butiker, utan även den kriminella världen har fått se sina inkomster beskurna. Silja Line åker för närvarande inte till Baltikum, och Viking Lines resor till och från Finland är nedbantade.

Tro dock inte att den mänskliga handeln har avstannat. Den pågår hela tiden, överallt. Människosmugglarna hittar nya rutter. Prostitutionen fortsätter. Se dig omkring. Det kan finnas en traffickerad flicka nära dig.

Det kanske till och med kunde ha varit våra döttrar, systrar eller mammor som satt inlåsta, fängslade och utnyttjade, i lägenheten bredvid din. Människor köps. Och säljs. Och köps och säljs.

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Monika Keller presenterar sig så här: Är lärare, fembarnsmamma och gammal punkare. Monika är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.