Legalisering av knark – erfarenheter kontra teorier

Ricard Nilsson framförde i en debattartikel här på Para§raf att Sverige borde legalisera hasch. Med all respekt för hans ståndpunkter i andra frågor, här är han definitivt fel ute. Vad som är återkommande i debatten om legalisering är att de som har direkta möten med effekterna av knark som vår krönikör, ungdomspolisen Carlos Paulsson, är emot legalisering. 

Jag har direkta erfarenheter och har därtill varit med så länge så att jag minns när knark i praktiken var legaliserat i Sverige i slutet av 1960-talet. Det slutade i totalt kaos med allt för många mord och andra våldsbrott.

   När jag själv var runt 18-20 år prövade jag och några av mina vänner det mesta av illegala droger. Amfetaminet var enklast att välja bort då avtändningarna, efter att man inte hade sovit under något dygn eller två, var så djävulskt ångestfyllda. Haschet var det svårare med. Man lyssnade på musik och tyckte sig uppleva nya nyanser i ofta banalt enformig flummusik. Man pippade som en kanin, käkade massor och sov som en stock.

   Och bäst av allt, man kände sig avslappnad i en vecka eller mer efter att ha rökt på. Som tonåring är det annars inte så värst många dagar man känner sig avslappnad. Dock var det här under en tid då tonåringar inte fick diagnosen ADHD för att de var lite okoncentrerade och pratiga, och därmed blev ordinerade Ritalin eller liknande. På min tid hette det Ritalina och köptes på gatan, om man inte kunde få tag på något bättre. Många år senare fick jag kunskap om att den där upplevelsen av att vara avslappnad handlade om att skiten stannade kvar i kroppen i flera veckor efter att man hade rökt hasch.

   Vad hände då med oss som testade olika droger? De flesta slutade. Några fortsatte dricka öl eller andra former av alkohol till och från, och rökte cigaretter som jag själv innan jag gick över till snus. Andra slutade helt och blev renlevnadsprofeter. Men några fortsatte med haschet, och några av dessa gick vidare till vad som brukar benämnas ”tyngre droger”.

   Det som utan undantag kom att skilja de som fortsatte med att röka hasch, från oss som slutade, var att många av oss som la av blev engagerade i samhällsfrågor. Medan de som fortsatte att röka på tycktes vara mest intresserade av sitt navelludd. Därtill blev de plufsiga av alla sötsaker de stoppade i sig, på grund av det enorma sötsug man får av haschet. En förlorade ett kvalificerat jobb, då han ofta kom för sent till jobbet, missade möten och ibland inte alls dök upp, utan att ha sjukanmält dig. En annan hamnade på en rättspsykiatrisk klinik efter att grovt ha misshandlat sin tandläkare, då denne vägrade att dra ut plomberna som haschrökaren ansåg var orsaken till de röster han hörde.

   Vet idag vid mogen ålder att mina erfarenheter inte är unika, då jag både yrkesmässigt och ideellt arbetat med narkotikafrågor av olika slag. Bland annat gjorde jag ett reportage från de avdelningar på gamla Beckomberga mentalsjukhus i västra Stockholm där de behandlade narkomaner. Min avsikt var att för ett tv-program försöka visa vad en haschpsykos innebar, och på Beckomberga som då var ett av Europas största mentalsjukhus hade man många haschpsykospatienter inlåsta. Läkarna och sjuksyrrorna där förklarade dock att de inte kunde låta mig intervjua någon av dessa patienter:

   – Dom är i ett så svårt psykotiskt tillstånd så om de skulle gå med på en intervju, så förstår de inte vad de ger sig in på.

   – Hur hårt måste man röka på för att hamna i ett sånt tillstånd? frågade jag.

   – Det förrädiska är att en del kan röka i flera år, utan att få en psykos, förklarade överläkaren. Andra kan hamna där efter andra eller tredje pipan.

   – Vet ni varför?

   – Nej, det är mycket i cannabis som vi fortfarande inte förstår verkningarna av. Amfetamin däremot vet vi exakt vad det är, och det går ju ur kroppen på 48 timmar.

   – Innebär det att ni tar lättare på amfetaminmissbruket?

Han tvekade innan han svarade:

   – Inte lättare kanske. De patienter vi får in här är utan undantag illa däran. Men här ser vi haschet som en tyngre drog än amfetamin.

Då jag sannolikt såg väldigt förvånad ut, fortsatte han:

   – En haschpsykospatient är i ett tillstånd som det tar tio år av hårt dagligt supande att ta sig till. När det gäller en del av de svåraste fallen vi har här kan vi bara hoppas att dom en dag kan fungera ute i samhället igen.

   Flera år senare är jag på Karsuddens rättspsykiatriska klinik i Södermanland. Har ringt och pratat med chefsöverläkaren en vecka tidigare, och förklarat att jag vill träffa patienter som rökt hasch men inte använt andra ”tyngre” illegala droger. Under två dagar träffar jag patienter som mördat, i ett fall sina barn, våldtagit och svårt misshandlat andra människor. Samtliga förklarar hur haschrökningen förändrat dem och att de varit påtända när de gjort sig skyldiga till de brott som resulterat i att de nu är inlåsta på en rättspsykiatrisk klinik – på obestämd obegränsad tid.

   Några av dessa patienter hade mentalsjukdomar i släkten men de flesta jag pratade med hade inte det, vilket bekräftades av avdelningsöverläkarna.

   – Men är det haschet i sig som åstadkommit de här tillstånden eller har de haft någon form av hjärnskada eller liknande som är orsaken? frågade jag.

   – Det vet vi inte.

Men om det är cannabis i sig eller om det varit en katalysator som utlöst det hela har väl egentligen ingen betydelse.

   Det finns narkomaner som inte har börjat med hasch men de är få. Framförallt är det äldre personer som började missbruka narkotika under en tid då det inte fanns hasch att tillgå i Sverige. Legaliseringsförespråkare brukar hävda att det inte finns någonting i haschet som med någon slags automatik leder till missbruk av amfetamin, heroin eller kokain. Så sant. Men haschrökarna hamnar i subkulturer där dessa droger finns och alltför många prövar då andra droger.

   Ricard Nilsson hävdar liksom andra förespråkare att alkoholen är lika farlig som hasch. Och att alkohol idag ställer till betydligt större skada än haschet. Även det är sant. Men ska vi därmed legalisera ännu en farlig drog? Med samma slags legaliseringsargumentation kan man konstatera att fler människor blir mördade med vanliga förskärare, som finns i varje hem, än med skjutvapen. Borde alla medborgare därmed få skaffa sig skjutvapen utan någon form av licens, som i vissa amerikanska stater?

   Ett annat vanligt argument är att det blir grov kriminalitet utifrån det faktum att narkotika är förbjudet. Ja, vilket alltså återigen skulle kunna vara ett argument för att vi fritt skulle få köpa skjutvapen på närmaste bensinmack eller varuhus. Därmed skulle ju all illegal hantering av skjutvapen och all grov kriminalitet i samband med det försvinna.

Ricard skriver i sin debattartikel:

Antalet som dör av cannabisrelaterat missbruk kommer inte ens i närheten av antalet som dör av alkoholmissbruk eller lungcancer.

Naturligtvis är det så. Antalet som röker hasch är ju betydligt färre. Med samma slags argumentation kan man säga att det är betydligt säkrare att köra trehjuliga motorcyklar än att köra bil, då betydligt fler dör i bilolyckor.

   Ett annat vanligt argument är att det finns länder och kulturer som fungerar utmärkt med en haschkultur eller där många dagligen tuggar på kokablad. Men frågan är, fungerar dessa länder och kulturer verkligen så utmärkt? Hur hög är barnadödligheten? Och hur hög är medelåldern där? Är den 30 år eller möjligt 40?

   Läkare, poliser och andra yrkesgrupper som kommer i direkt kontakt med resultaten av haschrökning är nästan utan undantag överens om att det absolut inte bör legaliseras. De som förespråkar legalisering förespråkar en uppgivenhet precis som de som hävdar att prostitutionen ska legaliseras. Och nästan alltid teoretiserar de utifrån något som de läst sig till men inte sett följderna av. Att vi har legala droger som nikotin och alkohol med allt som följer av det – kan aldrig utgöra ett argument för att legalisera ännu en farlig drog.

 

Ricard Nilssons artikel om att legalisera knarket, finns att läsa här.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.