Debatt

Mikael Westerlund

Det svenska häktningsförfarandet bör ses över

2017-12-30

Det bör inledningsvis framhållas att det svenska rättssystemet håller i huvudsak hög kvalitet i meningen att misstänkta och tilltalade i de allra flesta fallen får sin sak rättvist prövad. Mot bakgrund av den goda kvalitén och höga grad av rättssäkerhet i allmänhet inom vår rättsordning är det därför något märkligt att det svenska häktningsförfarandet har tillåtits att växa fram på det sätt som har skett.

   När man diskuterar den svenska häktningskulturen med advokatkollegor som verkar inom andra västerländska rättsordningar häpnar de inte sällan över hur godtyckligt domstolar frihetsberövar människor i Sverige.

   I normalfallet av häktning är beviskravet att det ska föreligga sannolika skäl för angivet brott. Förarbetena till rättegångsbalken ger inte mer ledning för tolkningen av beviskravet än att det sägs att misstanken vid en objektiv bedömning måste framstå som berättigad.

   Häktning beslutas som bekant av domstol och ett sådant beslut föregås av en häktningsframställan från åklagare och en muntlig förhandling varvid åklagaren och den misstänkte med försvarare deltar. Inför häktningsförhandlingen har åklagaren satt ihop och till rätten gett in en häktningspromemoria innehållande det material som enligt åklagaren grundar de sannolika skälen.

   Det normala är att försvararen får del av promemorian kort inför häktningsförhandlingen och inte sällan saknas tillräckligt med tid för att tillsammans med klienten gå igenom materialet på ett meningsfullt sätt. Vid häktningsförhandlingen föredrar sedermera åklagaren för materialet.

   Innan juni 2014 hade vi i Sverige en ordning som innebar att åklagaren inte var skyldig att presentera någon häktningspromemoria. Inte sällan redogjorde åklagaren då bara muntligen för vad som hade förevarit i utredningen. Det var ett EU-direktiv rörande misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövande m.m. som tvingade den svenska lagstiftaren att ändra på detta.

   I propositionen till lagstiftningen förklarade regeringen att bestämmelserna syftar till att öka rättssäkerheten och förutsebarheten för den som misstänks för brott. Regeringen framhöll bland annat att det ska finnas en ovillkorlig rätt för den som är frihetsberövad att ta del av de omständigheter som har betydelse för beslutet om anhållande och häktning.

   Det är förstås häpnadsväckande att detta inte gällde dessförinnan men avsaknaden av nationella regler om detta innan sommaren 2014 vittnar om hur lättvindigt vi i Sverige har tagit/tar på straffprocessuella tvångsmedel.

   Vid häktningsförhandlingar brukar vi advokater inte sällan ifrågasätta varför åklagarsidan endast muntligen redogör för visst material och inte tillhandahåller materialet. Det förekommer fortfarande att sådana frågor möts av att häktningsdomaren förklarar att åklagaren redogör för materialet ”under tjänsteansvar”, underförstått att det inte finns anledning att ifrågasätta åklagarsidans påståenden.

   Det särskilt bekymmersamma med den svenska häktningskulturen är att det är mycket svårt för den som misstänkts att värja sig mot åklagarens påståenden om att det föreligger sannolika skäl för angivet brott. Häktningsförhandlingar är närmast av summarisk karaktär varvid försvarare och misstänka i och för sig bereds tillfälle att yttra sig men inte mycket mer än så.

   Den försvarare som utvecklar sin klients talan vid häktningsförhandlingen eller för in material för att bemöta åklagarens uppgifter möts inte sällan av påståenden att häktningsförhandlingen börjar likna en huvudförhandling.

   Vår brottmålsprocess är emellertid ett tvåpartssystem. Syftet med detta är att det inför domstolen ska finnas två jämställda parter varvid ingen part procedurmässigt gynnas på den andres bekostnad. Det kan dock mot bakgrund av vad som har anförts ovan ifrågasättas om parterna vid häktningsförhandlingar är jämställda och därför bör det svenska häktningsprocessen utredas för att öka rättssäkerheten.

   Sverige har de senaste åren fått omfattande kritik för de långa häktningstiderna och användningen av ingripande och nedbrytande restriktioner. Det är dock på tiden att vi också börjar diskutera hur den summariska prövningen av de sannolika skälen går till.

 


   Advokat Mikael Westerlund arbetar huvudsakligen med brottmål som försvarsadvokat men han åtar sig även uppdrag som målsägandebiträde, samt vissa ärenden inom socialrätt och migrationsrätt.

Mikael Westerlund är styrelseledamot i Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen och har ett särskilt intresse av internationell straff- och processrätt.

Han deltar inte sällan som internationell rättegångsobservatör vid rättegångar utomlands där det finns anledning att anta att grundläggande rättigheter kommer att kränkas. Han föreläser regelbundet om straff- och processrätt, samt migrationsrätt

Mikael Westerlund är anställd vid Advokatfirman De Basso.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.