Förbud mot soffliggande chipsätare?

Av Michael Pålsson 2019-06-18

Är det rimligt att den salladsätande joggaren betalar lika mycket i skatt som den fete chipsätaren? Kan den överviktige ostbågsälskaren verklige kräva lika mycket vård som den slanke och vältränade medborgaren?

   Förra veckans krönika, ”Om friheten och att få röka en cigarr”, föranledde ett antal läsarreaktioner. De reaktioner jag tagit del av har i grunden alla varit positiva, men med det förbehållet den som röker möjligen själv borde få betala sin egen sjukvård eller i vart fall inte förvänta sig lika mycket sjukvård som den som är rökfri.

   Argumentet är att om jag tar mig friheten att röka, inskränker detta andra människors frihet att slippa betala skatt för sjukvård som kanske eljest inte behövts, eller kunde använts till annat. Samma argument framfördes mot överkonsumtion av alkohol. Den som dricker så mycket vin eller sprit att han eller hon får skrumplever, kanske inte ska förvänta sig att få samma vård som oss andra?

   Denna intressekonflikt har såvitt jag vet inget enkelt och rakt svar. I vart fall har inte jag hittat något sådant och kommer tyvärr inte att leverera något sådant enkelt svar här heller.

   Eftersom frågeställningen är intressant vill jag dock utveckla mitt resonemang något. Problemet är nämligen, som så ofta; var drar vi gränsen för vad vi ska tolerera hos varandra? Vilken frihet ska den enskilde tillåtas ha och när måste den begränsas?

   Jag vidhåller att gränsen för den personliga friheten att agera enligt sin egen vilja går vid att den enskilde inte får kränka någon annans, eller det allmännas, väsentliga och vitala intressen. Var och en av oss måste dock tåla att bli kränkta i någon mån när andra människor utnyttjar sin frihet, eftersom friheten annars blir helt skenbar.

   Den enes frihet kan ju nämligen nästan alltid ställas mot någon annans inskränkta frihet. För att ta ett extremt men talande exempel kan jag känna att din inandning inskränker min frihet att få andas in just den luften. I fallet med rökarna är istället frågan om mitt osunda rökande ska tillåtas göra din plånbok lite tunnare eftersom du tvingas betala skatt som du eljest inte behövt betala.

   Leif Östlings kända inlägg i debatten rörande skatteplanering, ”Vad fan får jag för pengarna?” ligger också i linje med detta resonemang. Varför ska jag behöva betala för din osunda livsstil?

   I Sverige är såvitt mig bekant alla politiska partier överens om att vi ska ha en utbyggd välfärdspolitik. De partierna bråkar om är främst hur utbyggd välfärden ska vara och hur stort skatteuttag detta kräver. Det finns inte heller något politiskt parti som förordar en helt platt skatt, det vill säga att alla ska betala lika mycket eller lika lite skatt oavsett inkomst.

   Än så länge har inget parti heller förordat att den ofta sjuke ska betala mer i skatt på grund av sitt större nyttjande av vårdresurser än den som mer sällan är sjuk. Logiskt skulle annars platt skatt eller betalning efter uttag av välfärdsresurser vara två argument för maximal frihet hos individen som är svåra att slå hål på med logiska argument.

   Emellertid består vare sig politik eller juridik uteslutande av logiska argument. Ofta övertrumfas nämligen logiken av värderingar. I Sverige har vi därför bestämt att skatten ska vara proportionell, det vill säga att vi betalar olika mycket beroende hur mycket vi tjänar.

   Sedan tycker partierna på vänsterkanten att de som tjänar mer dessutom ska ha högre skattesatser på höga inkomster, medan de flesta på högerkanten torde förorda samma procentsats på skatteuttaget oavsett inkomst. Detta är för övrigt en särskild fråga om frihet som jag kommer att återkomma till i en krönika senare i sommar.

   Som tumregel tror jag att det går att fastställa att de flesta av oss vill vara friska. Få, om ens någon, väljer frivilligt att få cancer, KOL eller skrumplever. Vidare föredrar de flesta av oss att vara rika om alternativet är fattigdom och att ha ett arbete för vår försörjning istället för att vara arbetslösa och utlämnade till statens allmosor.

   Det finns rökare som lever ett helt liv utan att belasta sjukvården, men samtidigt är rökare överrepresenterade i cancerstatistiken. Men det gäller också överviktiga. Liksom att de som är mycket stillasittande oftare mår psykiskt dåligt, jämfört med de som motionerar regelbundet.

   Så var går då gränsen för vad vi kan begära av våra medmänniskor? Är det så att endast den salladstuggande, slanke, joggande och framgångsrike verkställande direktören ska erhålla full vård, medan den fete, arbetslöse, fattige som tuggar chips och grishals ska dö utan vård? Vi andra någonstans mitt emellan?

   Och vad händer med de pensionspengar som den överviktige rökaren aldrig får del av eller den långvård den för tidigt döde inte utnyttjar? Ska dessa pengar betalas tillbaka till dödsboet?

   Som jag nämnde har jag inget enkelt svar att leverera. Vissa orättvisor kommer vi för alltid behöva leva med. Tur och otur i livets cancerlotteri likaså. Personligen menar jag dock åt att den fete och fattige ska ha rätt till samma vård som jag själv. Att rökaren ska ha samma rätt till cancervård som jag. Att också alkoholisten ska få sitt ben gipsat när han trillat omkull på grund av berusning. Visserligen inskränker dessa människor min frihet att ha fler siffror på mitt bankkonto – men kanske är det en inskränkning jag måste vara beredd att tåla för att inte få ett omänskligt och ofritt samhälle?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet –moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer och driver även bloggen www.moralisk-kompass.se

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.