Att hålla två tankar om våld i huvudet samtidigt

Av Dick Sundevall 2019-10-01

Hur svårt kan det egentligen vara att hålla två tankar i huvudet samtidigt? När jag läser en del kommentarer till Maria Robsahms krönikor så framstår det för en del läsare som oerhört svårt. Och ännu svårare tycks det vara att ta till sig fakta som inte överensstämmer med myten som sprids.

   Svenska medier i största allmänhet rapporterar mer om våld och framförallt grova våldsbrott än någonsin tidigare, för det är säljande. Kan öka antalet tittare eller läsare.

   Därtill är det numer gott om högerextrema sajter som framställer Sverige som ett land i krig – i en form av inbördeskrig. Därför att det gynnar deras politiska agenda.

   Men det innebär inte att vi befinner oss i ett inbördeskrig. Det innebär inte heller att det dödliga våldet har ökat.

   När Maria Robsahm har visat det klart och tydligt i olika krönikor på Para§raf, med olika officiella källor som bekräftar varandra, så bemöts det med att det är fler som blir skjutna. Javisst, vilket Maria aldrig förnekat och därtill tydligt har påvisat med sina olika grafer.

   Visst måste det väl gå att fatta att samtidigt som fler blir skjutna till döds så är det färre som blir dödade i vårt land? Låt mig ge en liten hint som kanske gör det lättare att begripa, kniv är fortfarande det vanligaste mordvapnet i Sverige. Men mord med kniv resulterar vanligtvis inte i stora rubriker. Därtill blir människor ihjälslagna, strypta och dränkta etcetera.

   De som löper störst risk att bli utsatta för dödligt våld är de som är inblandade i narkotikahantering, kvinnor som lever ihop med eller har gjort slut med helt fel man. Och inte minst män som super mycket tillsammans med andra män som också super för mycket.

   Men oskyldiga kan ju bli dödade när det skjuts på gator och torg, hävdar många. Och därför måste det tas på större allvar. Visst, det händer. Och även om det är sällan så är det naturligtvis allvarligt.

   Men månar man om oskyldiga, så är betydligt fler kvinnor som blir dödade i sina hem av den man lever ihop med eller har levt ihop med. Ibland inför deras gemensamma barn.

   Det kan väl inte vara så att de som gör stor sak av att oskyldiga kan bli skjutna – menar att kvinnor som mördas i sina hem är skyldiga till att de mördas?

   Förvånansvärt många har hävdat att det är fel av Para§raf att skriva om att det grova våldet och det dödliga våldet minskar. Att vi därmed skulle försöka förminska och bagatellisera problemet.

   Ska vi alltså undvika att föra ut klara tydliga fakta som visar att dessa inte överensstämmer med den direkt felaktiga bild som framträdande politiker och stora medier för ut? Låta bli det, för att det inte överensstämmer med myten?

   Några har till och med hävdat att våra artiklar om minskat våld skulle kränka anhöriga till mördade. Såra dem. Flera har faktiskt varit inne på samma logiska kullerbyttan. Hur tänker man då? Menar man att anhöriga till mördade skulle bli glada om det grova våldet ökade?

   Framförallt kan man utläsa ur många kommentarer att det bara inte får vara så att det grova våldet minskar. För det skulle ju innebära att de blivit lurade – gått på en mina. Och sånt är svårt att ta till sig.

   Jag tillhör själv de som i många år trodde på myten om att bättre akutsjukvård hade inneburit att betydligt färre som utsatts för grovt våld dog. Har till och med påstått det skriftligt några gånger. Att Leif GW Persson framförde samma förklaringen blev en bekräftelse på att så måste det rimligen vara.

   Det som fick mig att börja undra över det var att en åklagare påpekade att i så fall skulle väl rimligen fler ha åtalats för dråp- eller mordförsök. Och så var det inte alls, hävdade han.

   Nu har Maria Robsahm påvisat, klart och tydligt, att bättre akutsjukvård bara påverkat det här ytterst marginellt – knappt mätbart. Så nu har jag blivit övertygad om att jag hade gått på en vida spridd myt.

   Det tog mig också väldigt lång tid innan jag blev övertygad som att Thomas Quick inte alls hade gjort sig skyldig till de mord han dömts för. Det tog mig längre tid än för de flesta att inse det – och ändra mening. Läste Hannes Råstams bok men blev inte övertygad. Såg TV-programmen men blev inte övertygad.

   Skulle verkligen Thomas Quick ha kunnat dupera, psykiatriker, psykologer, poliser, åklagare och juristdomare? Och likaså 99 procent av landets journalister och chefredaktörer.

   Jag tvivlade – länge. Det var först när jag i Dan Josefsson bok, Mannens som slutade ljuga, fick förklaringen till hur det kunnat gå till, som jag ändrade mening och insåg att även jag hade blivit duperad. Gått på det som framstått som en absolut sanning – men som inte var det.

   Det kan vara väldigt svårt att ta till sig att man haft fel uppfattning om något – inte minst om alla andra i ens omgivning tycks ha samma felaktiga uppfattning.

   Återigen, det måste bli stopp för det ökande skjutandet. Bättre resurser för tullen. Bättre, mycket bättre, organiserad polis. Punktmarkering av vissa kriminella och så vidare. Men det måste också bli stopp för den politiska populism som vill komma åt det här genom att rasera rättssäkerheten.

   Anonyma vittnen, är ett exempel. Om ett vittne ska vara anonymt så måste det innebära att advokat och domare etcetera inte får se honom eller henne när personen ifråga framför något. Och rimligen måste väl rösten också vara förställd, för att anonymiteten ska kunna upprätthållas. Och med den utgångspunkten ska sedan domare och nämndemän bedöma tillförlitligheten hos vittnet.

   Skulle du som läser det här känna dig trygg i rättssalen om du var åtalad för något du inte gjort dig skyldig till, om en eller flera anonyma vittnen av det slaget skulle kunna vara avgörande för om du fälldes eller inte? Tror inte det va.

   Kronvittnen är ett annat exempel. Det innebär att åklagaren, som representerar staten, gör en deal med en kriminell person om lägre straff, eller inget straff alls, om han ser till att andra kan bli dömda. Det är något milt uttryckt olustigt i att en åklagare ska göra dealar med kriminella. Men det är dessutom kontraproduktivt.

   Ska vi hålla oss till den rättsliga grundregeln att båda parter ska ha tillgång till samma information, innebär det att advokaten och den åtalade ska få veta att åklagaren gjort en deal med det här vittnet. Och advokaten ska då, som i USA, kunna fråga ut vittnet om den här dealen. Därmed klargörs det att vittnet egentligen talar i egen sak och alltså är allt annat än ett pålitligt vittne.

   I och med myten om det ökade grova våldet har det gått så långt med tafsandet på grundläggande principer för hur en rättsstat ska fungera, att landets statsminister på en direkt fråga om att eventuellt sätta in militär mot civila, inte avvisade det klart och tydligt. Istället gled han undan frågan.

   Visitationszoner är ytterligare ett förslag. Alltså något som innebär att hederliga medborgare i vissa bostadsområden inte ska ha de medborgerliga fri- och rättigheter som andra medborgare har i en civiliserad demokratisk rättsstat.

   Så här fortsätter det med konkreta förslag eller utredningar som på olika sätt kan resultera i att bit för bit rasera själva fundamentet i en rättsstat som Sverige. Och allt det här utifrån en vida spridd myt om att det grova våldet ökar och då inte minst det dödliga våldet – vilket det inte gör i ett lite längre perspektiv än bara några få år. Och framförallt inte gör i förhållande till den ökade folkmängden.

   Därför tar vi på Para§raf upp det här. Gör vad vi kan för att påvisa att det är en myt. En myt som vissa, framförallt Sverigedemokraterna, har nytta av för sin politiska agenda. Det är svårt att tränga igenom det omfattande mediebruset och politiska ledare som hänger på. Men vi gör vad vi kan.

För övrigt utlovar jag…

att om någon läsare kan hitta en enda artikel bland våra drygt 4 000 artiklar, som ens antyder att vi inte anser att det måste bli ett slut på det ökande skjutandet, så mejla mig en länk till den artikeln. Har vi publicerat något i den vägen lovar jag att direkt avpublicera den och som chefredaktör göra offentlig avbön för att den blev publicerad.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.