Hur bekämpar vi straff- och förbudsinflationen?

Av Andreas Magnusson 2019-10-28

När hörde du senast politiker föreslå begränsade befogenheter för rättsväsendet, mildare straff och mjukare tag? Jag kan svara åt dig. Du hör det aldrig. Rörelsen går åt ett håll. Det här leder till att vi befinner oss i en massiv straff- och förbudsinflation.

   Problemet med det här är att de som ropar på fler förbud, hårdare straff och tuffare tag aldrig någonsin kommer att få nog.

   Kan man förbjuda tiggeri, så kan man förbjuda böneutrop och kan man förbjuda böneutrop så kan man förbjuda bön på arbetsplatser och kan man förbjuda bön på arbetsplatser så kan man förbjuda slöja. Kan man förbjuda slöja så kan man snart förbjuda vilken klädsel som helst eller vilken religion som helst.

   Kan man förbjuda utmanande konst så kan man förbjuda konst som kritiserar makten och kan man förbjuda konst som kritiserar makten så kan man lika gärna förbjuda all konst.

   Ju fler saker som förbjuds desto mer kriminalitet får vi. Sådan ser den enkla och självklara logiken ut. I ett samhälle där allt är förbjudet är alla brottslingar.

   När hörde du senast någon föreslå kortare fängelsestraff, uppmjukad lagstiftning och färre brottsrubriceringar?

   Jag kan svara åt dig. Du hör det aldrig. Och varför gör du inte det? Det är ju inte på något sätt givet att de samhällen som har hårdast straff och flest förbud har minst kriminalitet och lyckligast medborgare.

   Det är till och med uppenbart att förbudssamhällen som Nordkorea eller Iran har medborgare som känner sig förtryckta och det är uppenbar att straffsamhällen som USA har oerhört mycket fler mord, rån och annan grov brottslighet än vad vi har.

   Det stora problemet är att rättspolitiken har kidnappats av populister som vill locka väljare genom att utnyttja människors rädslor. De gapar då på om att brottsligheten är värre än någonsin trots att brottsligheten är ganska konstant.

   Man kan till exempel som Ebba Busch Thor gjorde i senaste TV-debatten påstå att bostadsinbrotten är på en ”all time high” trots att anmälningsstatistiken visar att vi förra året hade decenniets lägsta siffror på anmälda bostadsinbrott. Den sortens lögner avslöjas sällan eftersom en majoritet av medborgarna tycker att det hon säger verkar rimligt.

   Senaste Nationella trygghetsundersökningen visar att 80% av personerna i åldern 16-84 år tror att brottsligheten har ökat de senaste tre åren trots att den i själva verket varit i princip oförändrad.

  2015 anmäldes 15 342 brott per 100 000 invånare. 2016 anmäldes 15 219 brott per 100 000 invånare, 2017 var det 15 062 och 2018 var det 15 239.

   Ser vi på den här statistiken i ett längre tidsperspektiv så får man gå tillbaka till 70-talet för att finna ett samhälle med klart lägre anmäld brottslighet.

   Det finns två typer av anmälda brott som ökat märkbart på senare år och det är sexualbrott och bedrägeribrott (även om man ser en liten minskning av sexualbrott det senaste året).

   När det gäller sexualbrott tror man att det delvis kan förklaras av ökad anmälningsbenägenhet som en följd av Metoo-debatten och allmänt medialt fokus på frågan. Exakt hur det förhåller sig kan vi aldrig veta.

   När det gäller bedrägeribrotten vet man att ökningen framförallt handlar om nätbedrägerier.

   Misshandelsbrott, bilinbrott, rån och bostadsinbrott har minskat. Misshandelsbrott per 100 000 invånare nådde sin topp 2011. Bilinbrott nådde sin topp 1990. Bostadsinbrott nådde sin topp 1984. Rån nådde sin topp 2005.

   Det dödliga våldet har minskat de senaste decennierna även om dödsskjutningarna har ökat. Fler personer dog av dödligt våld under 70- 80- och 90-talen än idag.

   Fakta spelar ingen roll. Rättspolitiken har blivit en arena där den som hävdar att det är värst, kommer med tuffast förslag och klagar mest på att alla andra är för mesiga är den som blir mest populär. Väljarna belönar den som ”tar problemen på allvar” även om problemen är påhittade eller kraftigt överdrivna.

   Göteborgs-Posten publicerade nyligen en omfattande kartläggning av läget i landets utsatta områden. Samtliga elva polischefer som uttalar sig lyfter fram att de repressiva åtgärderna inte räcker – att de rent av saknar effekt. De pratar istället om att nyrekryteringen till kriminella gäng måste stoppas genom insatser för att bekämpa segregation, genom insatser från skolor och socialtjänst.

   Niclas Andersson som är lokalpolisområdeschef i Rinkeby säger så här till Göteborgs-Posten:

”Man pratar ju en del om lagstiftning och annat men jag skulle säga att den absolut viktigaste delen just nu är att se till att vi inte har någon påfyllnad underifrån. Se till så att vi verkligen får stopp på den här nyrekryteringen och få stopp på de personer som riskerar att hamna i den här miljön. Vi kommer fortsätta jobba med lagföring i all evighet annars om vi inte kan få stopp i andra änden.”

   Ulf Melander som är lokalpolisområdeschef för nordöstra Göteborg är än tydligare:

”Att tro att du kommer åt gängkriminaliteten genom att arrestera bort problemet, då är man helt fel ute.”

   Fram till 80-talet var rättspolitiken i Sverige inte en arena för allmänt tyckande. Sen hände någonting. Med Anna Greta Leijon fick Sverige 1983 sin första justitieminister som inte var jurist. Därefter har juridisk kompetens inte setts som nödvändigt för att leda det viktiga lagstiftningsarbetet.

   Det ser likadant ut i hela Skandinavien. Den norske kriminologen Nils Christie har formulerat det så här:

”Vid andra världskrigets slut stod det stilla i justitieutskottet. Det var inte politiker som styrde kriminalpolitiken. Kriminalpolitiken betraktades som ett komplicerat fackområde, reserverat för professionella såsom jurister, rättspsykiatriker och enstaka ledande fångvårdsanställda. Experterna fattade besluten och politikerna sörjde för att åtgärderna blev verkställda.”

   Christie fortsätter och hans analys är övertygande:

”Idag, i en tillräckligt svag stat, är drömmen att få vara inblandad i straffrättsliga frågor. Förklaringen är uppenbar: det finns så få viktiga arenor kvar, arenor som kan exponera såväl politiker som partier på nationell nivå. /—/ I ett sådant system utgör kriminalpolitiken en central arena för det som återstår av politiken själv. Här blir det möjligt att presentera sig som en person som förtjänar röster, en med värderingar gemensamma med de flesta.”

   Det finns nästan bara tre fält kvar där politikerna fortfarande kan härja fritt för att ge ett skenbart intryck av handlingskraft: Skolan, vården och rättspolitiken. De flesta andra områden självregleras av marknaden.

   I skolans värld har det här fått förödande effekter. Så fort en ny regering har tillträtt har man ofta valt att ändra betygssystem, betygsålder, kursplaner, ämnen och regler. De här förändringarna har inte sällan skett helt i strid med den pedagogiska forskningen och lärares erfarenheter och behov.

   När det gäller rättspolitiken spottar politikerna ur sig nya förslag så gott som dagligen trots att de saknar forskningsstöd och trots att behov av förändringen saknas.

   Som exempel resulterade Moderaternas partistämma i en massa rättspolitiska utfall. Ett förslag handlar om att sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 13 eller 14. Ett annat handlar om strängare straff för narkotikaförsäljning. Ett annat handlar om fler DNA-prov. Ytterligare ett handlar om ökade möjligheter till buggning. Inget förslag handlar om att arbeta förebyggande.

   Det känns som att vi snart kommer att få se förslag om avhuggna händer på tjuvar, stupstock för sexuella trakasserier och korsfästning för ärekränkningsbrott.

   För när kommer det någonsin att vara nog? När kommer politikerna stanna upp och säga att det räcker nu? När kommer ett straff bedömas vara lagom långt? När kommer ett område upplevas som färdigreglerat?

   Om vi ska kunna komma till rätta med straff- och förbudsinflationen måste politiker börja lyssna på kriminologer, jurister, poliser, lärare, socionomer, ungdomsledare, rättspsykiatriker och kriminalvårdsanstälda igen. Det innebär att de måste sluta ”ta människors oro på allvar” och sluta forma sin politik utifrån medialt uppdrivna rädslor och fördomar.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.