Nazisterna är inte det mest akuta hotet mot yttrandefriheten och demokratin

Av Michael Pålsson 2019-11-06

Häromveckan kom domen från Göteborgs tingsrätt (B 3046-18, B 5611-17 och B 7523-18) i målen mot de nazister som den 30 september 2017 genomförde en demonstration i centrala Göteborg. Förvisso blev en och annan av de inblandade dömda för våldsamt upplopp, men däremot ogillades åtalet för hets mot folkgrupp helt av tingsrätten.

   Tingsrätten menade att det inte var bevisat att Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) symbol, tyrrunnan, är så förknippad med idéer om rashat att användandet av symbolen i sig kan bedömas som hets mot folkgrupp.

   Jag har full förståelse för att man kan mena att det är förfärligt att nazister fritt kan spy ut sitt hat och sina fördomar på våra gator och torg. Å andra sidan är den fria åsiktsbildningen av fundamental betydelse i en fri demokrati och i Sverige skyddad såväl genom Regeringsformen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.

   Få andra rättigheter har på olika sätt skydd i tre olika grundlagar. Därav förstår vi att det fria ordet är viktigt.

   Den franske upplysningsfilosofen Voltaire påstås ha sagt ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” Jag vet inte om detta är ett sant citat, men uttrycket säger ändå mycket om hur viktig yttrandefriheten var för upplysningen och hur det fria åsiktsutbytet i förlängningen ledde till det välstånd många av oss idag kan njuta av.

   Genom att pröva gamla förmenta sanningar mot ny vetenskap, att våga ifrågasätta svartrockarnas tal om dygd och respekt för den ärvda överheten istället för demokratiska ideal, byta blodiglar mot vaccin, att ifrågasätta ärvda rättigheter, skattefrälset och dessa superrika eliter och istället förespråka frihet, jämlikhet, broderskap – det var så vi i Västeuropa fick förmånen att leva i den bästa av världar som hittills förekommit.

   Den fria tanken och det fria ordet medför ett utbyte av idéer som för världens välstånd framåt i en enastående takt. Och även om människans framtid på jorden i skenet av klimatförändringar, växande befolkning, hot mot biologisk mångfald med mera ibland ter sig dyster, är det för mig tydligt att det är det fria tankeutbytet mellan människor som kommer att lösa problemen.

   Man skulle därför kunna tro att nazister och liknande personer utgör det största hotet mot demokratin och den fria åsiktsbildningen genom att de utnyttjar gränserna för yttrandefriheten med syftet att kraftigt begränsa densamma när de väl tagit makten. Och ja, blir nazisterna tillräckligt många kan det för all del bli så.

   Men än så länge tror och hoppas jag emellertid att alla anständiga människor känner till nazismens fasor och därför svårligen skulle kunna tänka sig att rösta fram dessa, förvisso synnerligen obehagliga, men ändå fåtaliga män i snaggat hår och illasittande uniformer.

   Istället finns ett problem som jag bedömer som betydligt mer akut, nämligen språkbruket och debattstilen hos några av våra folkvalda politiker. Yttrandefriheten är förvisso en omistlig del av demokratin som gör det möjligt för politiker att fritt debattera sina olika värderingar, och för medborgarna att bilda sig en uppfattning om vilka värderingar som var och en anser viktigast. Den gör det också möjligt för oss alla och envar att debattera och pröva var vi står i olika frågor.

   Problemet är att yttrandefriheten också, förutom uttalade nazister och fascister, ger utrymme åt gaphalsarna, lögnarna, överdrivarna och de outbildade som saknar respekt för expertkunskaper. Tyvärr synes allt fler av våra folkvalda istället för att respektera experter, vetenskap och beprövad erfarenhet, antingen ljuga eller gissa och vissa fall uppsåtligen ifrågasätta samlad vetenskaplig expertis.

   Den politiska debatten domineras allt mer av högljudda hårdingar som istället för saklig debatt hellre ägnar sig åt retoriska knep som för oss närmre och närmre ett slags surrealistiskt träsk av ord där inget längre kan tas för sant utan allt kan ifrågasättas utan att talaren ens rodnar av skam.

   När till exempel Ebba Busch Thor påstod att vi i Sverige hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter 2018, medan det i själva verket anmäldes långt mindre än 10 000, måste vi ställa oss frågan om vi verkligen vill ha politiker som medvetet ljuger? Hur ska vi då någonsin kunna lita på våra politiker?

   Och när SD-politikern Björn Söder, i strid mot FN:s klimatpanel och en i stort sett samlad vetenskapskår, i en debatt påstår att klimathotet är en stor bluff, hur ska vi då veta vem vi kan lita på? Det finns mängder av liknande exempel, och även från andra partier.

   Exempelvis synes få politiker vara beredda att ens lyssna på vare sig kriminologer, poliser, domstolar eller advokater angående vad som borde göras för att minska brottsligheten i allmänhet och gängkriminaliteten i synnerhet.

   Om inte experterna förespråkar hårdare straff, struntar politiker från höger till vänster helt enkelt i vad experterna anser och kör på med sina hårda argument ändå. Politiker som i andra sammanhang kallar sig konservativa föreslår drastiska ändringar. Ingen analys. Ingen reflektion.

   Det är också beklämmande hur delar av det politiska etablissemanget såsom Jimmie Åkesson och hans mobbarkompis Sara Skyttedal finner det roligt att raljera och ironisera över en ung människas djupa klimatengagemang. Hur ska någon annan vanlig människa någonsin våga säga något obekvämt om det enda personen kan förvänta sig är hån från väletablerade politiker?

   Det är sorgesamt hur Åkesson och dennes partikamrater, numera dessutom med stöd av tidigare anständiga politiker, å ena sidan sätter på sig offerkoftan så fort någon nämner SD:s nazistiska rötter, men å andra sidan finner det roande att rått skämta om en tonåring som med fog är djupt oroad över klimatförändringar.

   Har vi härmed nått den absoluta nollpunkten för politisk debatt? Inget intelligent liv över huvud taget. Allt engagemang reducerat till lögner, råa och hånfulla skratt.

   I rättssalen behöver advokater inte bevisa sådant som är allmänt veterligt. Det tas för gott. Vi behöver därför inte lägga resurser på att bevisa allmänt accepterade realiteter eller att motbevisa fria fantasier.

   I exempelvis faderskapsmål behöver en advokat inte bevisa att så kallade jungfrufödslar endast är något som förekommer i Bibeln. Vi vet att det måste finnas en pappa. Vi litar på varandra och att vi måste ge olika termer samma innebörd och ha ungefär samma verklighetsbild. I annat fall skulle vi inte kunna komma fram till ett rimligt resultat.

   Däremot är det meningslöst att föra en debatt med människor som saknar respekt för experter när de egna kunskaperna inte räcker till. Det är lika meningslöst  att debattera med en människa utan språkliga kunskaper eller som definierar vedertagna termer på andra sätt. Det är omöjligt att föra en saklig debatt med människor som ljuger och inte har en ärlig vilja att göra det existerande till något bättre.

”Fascistisk politik går ut på att underminera det offentliga samtalet genom att angripa och nedvärdera utbildning, expertkunskap och språkbruk.” (Jason Stanley)

   Att politiker i ett parti med rötter i nazismen använder fascistisk retorik är inte förvånande. Men att politiker i tidigare anständiga, demokratiska, partier likt fascisternas nyttiga idioter använder samma retorik är det som enligt min mening är det mest akuta hotet mot vår liberala demokrati. Inte några få gapande nazister i uniformer även om också jag får rysningar vid åsynen av dem.

   Det är vemodigt att tänka sig att allt det arbete och den kamp som lades ner av upplysningsfilosoferna, vetenskapsmännen, läkarna, juristerna, entreprenörerna, suffragetterna, de fackligt aktiva, de modiga politikerna och alla andra människor som gjorde vårt välstånd möjligt, nu skulle visa sig vara förgäves.

   Som om den nutida människan inte längre sätter värde på vare sig frihet, demokrati eller välstånd. Som om vi blivit likgiltiga inför det våra föregångare så passionerat kämpade för. Måste vi först förlora det vi har innan vi åter kan uppskatta det våra föregångare vunnit? Måste verkligheten bli beckmörk innan vi saknar ljuset?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet –moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.