Vem är det egentligen som skräms?

Av Maria Robsahm 2019-11-15

Det pågår en kapprustning i den politiska debatten. Allt tycks nu handla om brottslighet i allmänhet och Malmö i synnerhet. I det uppskruvade tonläge som präglar denna kapprustning har korrekta fakta och omdömesförmåga kastats överbord. Nu handlar det om att skrika högst och alla medel tycks vara tillåtna. I TV-debatter och i riksdagen sprids rena falsarier.

    Politiken i Sverige har just nu inte sitt finaste ögonblick. Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor utnyttjar varje tillfälle för att göra populistiska utspel. En femtonårig pojke skjuts till döds i Malmö: dessa två partiledare utnyttjar tragedin för att sälja sitt budskap.

   Med lögner och stort buller skräms människor att tro att Sverige befinner sig i krig.

   Men grundläggande fakta är det enda som står sig i längden. I denna kakafoni är det viktigt att ge hela bilden, inte bara de detaljer som just nu kan ge rubriker.

   Att Sverige skulle befinna sig i krig är naturligtvis absurt. Jag föreslår att den som vill fortsätta tro det ska fråga närmaste flykting från Syrien. De vet hur krig ser ut.

   Låt oss försöka ge hela bilden med hjälp av grundläggande fakta. Till att börja med är det uppenbart att det råder en viss begreppsförvirring. Vad räknas egentligen som en sprängning?

   Aktuellt gick nyligen ut med att det skett 187 sprängningar i landet hittills i år varav en tredjedel i Malmö. Det var fel. Ungefär samtidigt meddelade Nationella Bombskyddet att det hade skett drygt 100 sprängningar i år. Och medan Aktuellt försökte reda ut hur de kunde ha så fel om Malmö så fortsatte förvirringen.

   Nationella Bombskyddet bidrog knappast till klarheten genom mycket märkliga jämförelser med ”ETA:s glansperiod” i norra Spanien och andra spädde på förvirringen genom att hävda att det nu är värre i Sverige än i Afghanistan.

   Låt mig först klargöra det här med de internationella parallellerna. (Källa: https://www.start.umd.edu/  & BRÅ)

   ”ETA:s glansperiod”. Nationella Bombskyddet påstod alltså att situationen i Sverige kan jämföras med ”ETA:s glansperiod”. Låt oss titta på detta. ETA:s attentat pågick i 40 år, från 1970 till 2010 . Under dessa år dog totalt 327 människor och minst 2036 skadades i 1253 bombdåd. (Ytterligare ca 500 människor dog i ETA:s attentat framför allt med skjutvapen – totalt 825)

   Men om vi nu ska jämföra sprängningar specifikt så kan vi se att de två åren 1986-87 skedde ett stort antal bombattentat av ETA i Spanien – 124. I Sverige har vi under 2018 -19 enligt BRÅ hittills haft närmare 350 sprängningar. Det kan ju låta bestickande. Vi tycks alltså ha det värre än under ETA:s glansperiod.

   Men jämförelsen haltar betänkligt. För att jämförelsen ska bli rimlig måste vi också titta på hur många som dog och skadades i dessa sprängningar. Om vi jämför antalet skadade och döda per 100 sprängningar så kan vi se den enorma skillnaden.

   I Sverige de senaste två åren har ingen människa omkommit och 2 personer skadats per 100 sprängningar. Den motsvarande siffran för ETA är 67 döda och 215 skadade per 100 sprängningar.

   Parallellen till ETA är bisarr. Och frågan är naturlig – varför gör Nationella Bombskyddet denna jämförelse? Det råder ingen tvekan om att parallellen bidrar till att skapa bilden av att Sverige befinner sig i ett krigstillstånd och att det skrämmer upp folk, men vilket är motivet? Eller är det bara ren tanklöshet?

   Ännu mer absurd är parallellen till Afghanistan. Om vi jämför dessa två länder så kan vi se att det förra året var 3408 som dog och 3674 som skadades i sprängningar i Afghanistan. Det gör tolv sprängningar varje vecka och i genomsnitt NIO DÖDA VARJE DAG. I Sverige hade vi 162 sprängningar enligt BRÅ:s statistik, ingen människa omkom och en människa skadades.

   Om vi på samma sätt som med ETA jämför hur många som dog och skadades per 100 sprängningar så ser vi att denna parallell är ännu mer absurd.

   Vad är egentligen en ”sprängning”?Medan sprängningarna i ETA:s dåtida Spanien och i vår samtids Afghanistan dödar och lemlästar hundratals människor så har vi i Sverige varit förskonade från detta.

   Det är samtidigt uppenbart att det råder begreppsförvirring – vad räknas som en sprängning i Sverige? Frågan kan tyckas självklar men det är den inte.

   Jämförelserna med ETA:s Spanien och Afghanistan visar att sprängladdningarna är betydligt mindre i Sverige. Att jämföra antalet sprängningar i Sverige med andra länder bör därför göras med viss försiktighet. För det handlar inte alltid om explosioner.

   Ibland räknas en sprängladdning som aldrig detonerar som en sprängning, samtidigt som det finns explosioner som inte räknas som sprängningar i kriminalstatistiken.

   Jo jag vet. Detta är inte alldeles enkelt, men häng med.

   Först och främst – vilka källor har vi? Nationella Bombskyddet är givetvis en källa – de räknar explosioner men rycker också ut för att desarmera sprängladdningar. En annan källa är landets olika polismyndigheter, som exempelvis Malmö där man räknar alla typer av explosioner nästan oavsett hur små de är.

   Därutöver har vi kriminalstatistiken över polisanmälda brott. Jag tänkte här fokusera på det som kriminalstatistiken listar som sprängning.

   Sprängning är ett av de allmänfarliga brotten i brottsbalkens kap 13. Där finns också brott som sabotage, kapning och mordbrand.

   Det visar sig nu att de allmänfarliga brotten som helhet har minskat mycket kraftigt sedan 1975. Det ökade fram till skiftet 1980-90-tal för att sedan dess minska kontinuerligt. Idag är nivån den lägsta under hela perioden.

   Det handlar om en halvering av den högsta nivån. Utvecklingen påminner om det dödliga våldets, och året med den högsta nivån för både dödligt våld och allmänfarliga brott är detsamma – 1989.

   Bland de allmänfarliga brotten är anlagda bränder den överlägset största kategorin. Det handlar om ca 85% (mordbrand ca 28% och vållande av brand ca 57%). ”Kategorin ”Övriga” är 6-10%.

   Längst ner till höger syns den rosa fyrkant som representerar antalet sprängningar i Sverige 2018 som andel av de allmänfarliga brotten. Före 2018 ingick sprängningar bland övriga brott, men år 2018 utgjorde de ca 4%.

   I kriminalstatistiken preciseras brottet sprängning så här: ”allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning”. Det är ett mycket allvarligt brott som, om det bedöms vara grovt, kan ge ända upp till arton års fängelse eller livstid.

   Men alla explosioner räknas alltså inte som sprängningar i kriminalstatistiken. Förklaringen är helt enkelt att somliga explosioner enkelt uttryckt är för små – och istället kategoriseras som skadegörelse (flera sprängningar i Malmö är polisanmälda som skadegörelse – det är detta som förklarar att Malmöpolisen har 45 sprängningar för 2018 men BRÅ skriver 28).

   Här har vi en liten nyckel till att uppgifterna skiljer sig åt. Det kan vara bra att ha koll på vad som krävs för att en sprängning ska räknas som allmänfarlig ödeläggelse. Det handlar om att ”framkalla fara för annans liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av annans egendom”. Samma förutsättning gäller även för de anlagda bränder som kallas mordbrand.

   Men om nu de allmänfarliga brotten generellt har minskat så kraftigt var finns då sprängningarna?

   Här är en mer detaljerad bild av de tre första kvartalen 2018 och 2019. Här kan vi börja få syn på sprängningarnas andel av de allmänfarliga brotten. Sprängningarna de tre första kvartalen i år är 172, jämfört med samma period förra året på 113. Deras andel av de allmänfarliga brotten ökade från 3 till 5%.

   Låt oss nu jämföra mordbränderna med sprängningarna. Vi kan visserligen inte göra någon jämförelse över någon längre tid, men vi kan se den månadsvisa utvecklingen fr o m 2018. Här blir det nu tydligt att mordbränderna har minskat mer än sprängningarna har ökat. Sett över hela 2010-talet kan vi se att mordbränderna i faktiska tal har minskat med 770 fall på tio år – eller 30%.

   Och så här der det ut överallt. I storstäderna är minskningen av mordbränder ännu större än riksgenomsnittet. Och särskilt i Malmö är minskningen markant. Där har mordbränderna minskat med 56% på tio år.

   Journalister och andra som bara uppmärksammar försämringar och inte förmår presentera hela bilden vilseleder. Detta ser vi nu ständigt bevis på. Minsta ökning av brottskategori – hur liten den än är, ger rubriker. När en stor kategori brott minskar kraftigt så förbigås det mes tystnad. Därmed skapas en falsk bild av allt bara blir sämre och sämre.

   Detta är medias närsynthet i kombination med ambitionen att locka läsare/lyssnare/tittare till nästan vilket pris som helst.

   Några slutsatser:

  1. Kriminalstatistikens sprängningar är ett allmänfarligt brott. Varje smällare eller ”banger” som detonerar är inte allmänfarlig.
  2. Mordbränder är det stora allmänfarliga brottet och ungefär tio gånger så vanligt som sprängningar. De har samtidigt minskat kraftigt. De senaste tio åren handlar det om en minskning på 30 %.
  3. Sverige befinner sig inte i krig.

   När Leif GW Persson kommenterade sprängningarna i TV4 påpekade han att det fanns en viss ”bakomliggande ömsinthet” i de nu aktuella explosionerna. Deras avsikt tycks inte vara att skada eller döda människor utan snarare att skrämmas, sa GW. Och han påpekade att det finns personer som har ett politiskt intresse att skrämma upp folk.

   Ingenting som rör motiv finns ännu klarlagt men tanken är intressant. Att personer i den högerextrema miljön har utfört bombdåd finns det domar på – och personer med hakkors på vardagsrumsväggen har också gripits med omfattande mängd sprängmedel.

   Frågan kvarstår – vem är det som vill skrämmas och varför?

För övrigt anser jag att…

   det är lätt att skämta om de ”explosioner” som en del av oss orsakade i en mer bekymmerslös barn- och ungdomstid. Säg ”kinapuff” till vissa medelålders män och de blir nostalgiska.

   Tekniskt sett är de naturligtvis sprängladdningar och även om de knappast kan ställa till med någon större förödelse så kan de vara farliga. I flera år var dessa ”smällare” ett stort problem i samband med fotbollsmatcher. I en artikel från 2013 kallas de ”tinnitusskapande” och ingen skulle då ha kommit på tanken att räkna dessa detonationer som ”sprängningar”. Men ju större sprängladdning desto större skada.

   En mig närstående äldre man lekte med fyrverkeripjäser som trettonåring och resten av sitt liv hade han bara ett öga. Patientregistret berättar att de senaste tio åren har 250 människor blivit inlagda på sjukhus av skador som de fått av just fyrverkeripjäser.

   Nationella Bombskyddet har också ryckt ut efter explosioner orsakade av s k ”bangers”. Jag vill understryka att de givetvis inte ska betraktas som ofarliga även om de inte når upp till ETA:s eller afghansk nivå.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Maria Robsahm är prisbelönad journalist – Stora Journalistpriset 1996 för hennes bevakning av hanteringen av Estoniaolyckan – och hon har arbetat på redaktioner som Dagens Nyheter, Rapport och TV4.
Hon har också ett förflutet som universitetslärare i teoretisk filosofi och Europaparlamentariker.
Idag ser hon sig som folkbildare framför allt när det gäller brottsligheten i Sverige. Hennes grafer delas flitigt på Facebook.
Maria är en av Magasinet Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.