Foto Stina Stjernkvist/TT

Prideflaggan och HBTQ-fria zoner

Av Michael Pålsson 2020-01-10

Låt oss direkt slå fast att HBTQ-personer, det vill säga homo- och bisexuella, trans- och queerpersoner, är ett stort problem. Inte för sig själva. Inte för mig. Inte heller för de flesta rimligt upplysta och moderna människor. Men däremot är HBTQ-personer uppenbart ett stort problem för vissa heterosexuella.

    I Sverige synes detta främst gälla självutnämnda Sverigevänner, bokstavstroende religiösa, nationalkonservativa och sverigedemokrater.

   Tittar vi utanför landets gränser finns det till och med länder där i vart fall manlig homosexualitet kan bestraffas med döden.

   Under hösten fick vi veta att Prideflaggan inte längre ska hissas på stadshuset i Sölvesborg. Den flagga som vajat i vinden utanför stadshuset i Sölvesborg sedan 2013 fick inte vara kvar. Även Kristdemokraterna och Moderaterna var med och fattade beslutet. Flaggning ska ske på traditionellt sätt och i det traditionella ingår inte Prideflaggan enligt SD-drottningen Louise Erixon.

   Veckan före jul antogs en resolution i Europaparlamentet som fördömer Polens ”hbtq-fria zoner”. Samtliga svenska ledamöter röstade ja till resolutionen, utom ledamöterna för Sverigedemokraterna.

   Eftersom Åkesson, Sverigedemokraternas ledare, så ofta talar om att han vill få tillbaka ett Sverige från förr, torde det mot denna bakgrund inte vara en alltför långsökt slutsats att utgå från att Åkesson åter vill att homosexualitet ska klassas som en psykisk defekt. Som det gjordes i Sverige fram till 1979.

   Men vad är egentligen problemet? Hbtq kan kortfattat definieras enligt följande. Homosexualitet innebär kärlek mellan två människor av samma kön, medan bisexualitet betyder en person som kan älska personer av båda könen.

   En transperson är en människa som inte kan identifiera sig med den könstillhörighet omvärlden anser att hen har. En transperson mår inte bra i den könstillhörighet omvärlden tilldelat hen. Queer slutligen är beteckningen på en människa som inte definierar sig utifrån vare sig ett heterosexuellt eller homosexuellt perspektiv. En person som är queer vägrar att inordna sig i en särskild identitet.

   Alla dessa typer av människor har i vart fall sedan den abrahamitiske gudens uppkomst, retat upp och blivit förföljda av heterosexuella människor. Det är därför kanske inte så konstigt att religiösa blir uppretade på HBTQ-personer eftersom gud uttryckligen förbjuder homosexualitet, i varje fall mellan män.

   I bland annat tredje Moseboken fördöms manlig homosexualitet genom orden ”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen”.

   Inte heller Allah har fördragsamhet med manlig homosexualitet när han i Koranen, 27:e suran, vers 56 anger; ”Skolen i verkligen gå till män i stället för kvinnor av liderlighet? Ja, I ären fåvitsksa människor.”

   Att bokstavstroende religiösa i allmänhet är fördömande mot personer, särskilt män, som avviker från den heterosexuella normen har följaktligen sin förklaring i flera av de religiösa skrifterna.

   Hur människor såg på HBTQ-personer före den abrahamitiske gudens ankomst vet i vart fall jag mycket lite om. Dock torde det vara känt att i vart fall manlig homosexualitet var accepterad i det antika Grekland.

   Det vi emellertid med rimlig vetenskaplig säkerhet vet är att jorden är drygt fyra miljarder år gammal och att vi alla, växter som djur, härstammar från samma cellbildning för mer än tre miljarder år sedan. Allt liv på jorden är alltså besläktat på det sättet att vi har en gemensam ”ancell”. Vare sig en han eller en hon. Men en gemensam urförälder.

   Numera vet dessutom alla utom bokstavstroende religiösa att vår egen däggdjursart – homo sapiens – har funnits i vart fall under cirka 300 000 år och att vi har samma anfader som apor och gorillor.

   Vi är varelser som genom evolutionen utvecklats genom miljontals år och otaliga förändringar. Det fanns ingen Adam. Ingen Eva kom ur Adams revben. Detta är bevisat.

   Utifrån evolutionen tycks det också som en rimlig slutsats är att det naturliga urvalet medfört att de flesta av oss dras till det motsatta könet i syfte att föröka oss och föra vidare våra gener.

   Samtidigt är det känt att det bland en mängd andra djur än människan förekommer homosexualitet. Homosexualitet är följaktligen inget som strider mot naturen eller som inte är naturligt.

   Däremot är homosexualitet något som strider mot normen som säger att endast heterosexualitet är naturligt, ”heteronormen”.

   Det finns såvitt jag känner till inget vetenskapligt belägg för att en sexuell läggning som avviker från heteronormen skulle vara fel eller onaturlig. Även HBTQ-människor har tillkommit genom att två helt vanliga föräldrar parat sig.

   Det finns heller inga vetenskapliga belägg för att hbtq skulle smitta heterosexuella genom virus eller fysisk beröring. Inte heller har det mig veterligen kunnat visas vetenskapligt att umgänge med hbtq-människor psykologiskt skulle förleda genuint heterosexuella människor att bli homo- eller bisexuella eller att förvandlas till trans- eller queermänniskor.

   Den enda rimliga slutsatsen är därför att all eventuell motvilja mot hbtq-människor baseras antingen på religiösa påbud eller fördomar. Och i några fall en politisk vilja att alla ska vara lika. Ett land. Ett folk. Mångfald mot enfald. Arbete gör dig fri.

   Religiösa påbud kan vi inte göra något åt, annat än att argumentera emot dem när de är fel på samma sätt som vi argumenterar emot incest, pedofili och könsstympning trots att dessa företeelser förekommer såväl i Bibeln som i Koranen. Däremot kan vi genom vetenskap övervinna våra fördomar.

   Även om det mesta talar för att homosexualitet alltid funnits, är det tyvärr fortfarande alldeles för vanligt att HBTQ-personer blir både mobbade, misshandlade och diskriminerade.

   I teokratiska länder som till exempel Iran och Saudiarabien med flera är det inte så konstigt att samhället anser homosexualitet som något fel. Det står ju rakt ut i Koranen att homosexualitet är fel. Homofobin i det djupt katolska Polen kanske inte heller förvånar så mycket.

   Men hur kan ett land som kallar sig anständigt, öppet och medvetet diskriminera en stor minoritet av sitt eget folk? Genom att utestänga och diskriminera en stor minoritet, går man nämligen miste om den kompetens och de infallsvinklar dessa människor har.

   Istället för pluralism blir världen bara betraktad utifrån ett perspektiv. Såväl vetenskap som förnuft talar därför för att bejaka så många olika människotyper som möjligt. Inte att begränsa oss till några få.

   Sedan har jag personligen dessutom svårt att förstå hur vissa människors kärlek kan medföra ilska hos andra människor. För att dra en parallell till den heterosexuella världen är det som att jag skulle bli jättearg för att jag såg ett annat heterosexuellt par kramas eller kyssas på till exempel busshållplatsen.

   Varför skulle jag bli arg för det? Snarare blir jag glad för deras skull. Samma princip gäller väl rimligen för homosexuella?

   Det är heller inte så att HBTQ-människor avviker från heteronormen i syfte att reta heterosexuella. Vissa människor råkar bara födas med en annan sexuell preferens eller med en känsla av en annan identitet än den heteronormen påbjuder.

   Så länge denna sexuella preferens eller identitet inte skadar andra människor finns det knappast någon anledning att diskriminera eller hata eller över huvud taget inte likabehandla andra människor.

   Det är en fråga om rent spel och rättvisa. Kärlek som inte skadar någon annan kan aldrig vara fel, och om en människa av någon anledning inte känner sig hemma och mår dåligt i sin yttre könsidentitet, måste vi försöka hjälpa och acceptera dessa människor fullt ut. Så många människor som möjligt så lyckliga som möjligt innefattar alla som inte gör någon annan illa. Även undantagen. Mångfald istället för enfald.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

   Detta är sjätte delen av Para§rafs publicering av olika redigerade kapitel ur boken Det bra livet, det dåliga livet – moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv

 


  Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet – moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.