Tonårsfylla – ett tecken på lyckad evolution

Av Para§rafs Redaktion 2020-01-28

Varför beter sig tonåringar och kanske framförallt tonårskillar som de gör? Frågan är befogad i dessa dagar. Patrik Spång har funderat på vad han själv hade för sig i den åldern – och läst på om unga människors hjärnor.

   Äntligen har jag kommit underfund med varför jag sprayade ”JAS” (tuff förkortning som bland annat innehåller första bokstaven i mitt efternamn) med orange färg i en busskur när jag var tonåring i Högsbohöjd.

   Häromveckan ägnade jag en solig söndag åt att läsa en studie om tonåringar, och lärde känna mig själv lite bättre på kuppen. Det finns tydligen en paradox med tonårstiden. Under de här levnadsåren är vi som starkast och som mest motståndskraftiga mot sjukdomar. Vi kan dricka finskt dessertvin i minusgradiga parkeringshus, i sneakers och jeans med hål i – utan att ens bli snuviga. Inget biter på oss. Ändå ökar dödligheten, jämfört med andra perioder i livet.

   Skälet: tonåringars höga risktagande. Såklart. I den åldern känner vi oss odödliga. När vi ser en hjälm ser vi inte ett långt liv, utan en ful frisyr. Så tonåringen hoppar upp på moppen, drar fingrarna genom håret, gasar iväg och utsätter sig för sådant som man, både tidigare, och senare i livet undviker.

   Kanske ingen wowfaktor på den insikten. Men nu börjar det bli spännande.

   Forskarna har kommit på att hjärnan mognar i otakt. Förenklat kan man säga att den mognar bakifrån och fram. Och längst fram sitter prefrontala cortex – pannloben. Det är med den vi planerar, värderar och utövar impulskontroll. Stora konsekvensanalys-apparaten helt enkelt.  Det är den som ska säga:

”Spraya inte! Det är vandalism. Det kan stå dig dyrt.”

   Men längre bak i hjärnan är det ett jäkla hallabaloo. Här sitter nämligen det limbiska systemet med amygdala. Känslocentrumet. Här dånar det av sex, brudar, killar, moppar, snus, cigg, vin och kärlek. Systemet är fullt utvecklat och har öppet för partaj jämt.

   Alla förslag som dyker upp här får tummen upp, så länge de inte kommer från föräldrar eller lärare. Och glappet till den underutvecklade pannloben ställer till det för våra kära tonåringar. Men det är inte en bugg i kodningen av naturen. Tvärtom.

   Tanken är att vi ska våga utmana oss själva utan att tänka på konsekvenser. Det är så vi lär oss. Och vi lär oss supersnabbt under den här perioden. Mest av våra misstag, kan man förmoda. Men ändå. Jobbigt för oss föräldrar, men snillrikt ordnat av evolutionen.

   Så nu begriper jag också varför jag klättrade upp på taket på diskot vid Liseberg och drog ut sladdarna så att hela nattklubben släcktes ner. Eftersom jag hade blivit nekad inträde. Inte mitt fel. Bara min tonårshjärna som ville lära sig. Jag har inte dragit ut en sladd till någon nattklubb sedan dess.

 

Av Patrik Spång

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Patrik Spång är en prisbelönt kreatör och copywriter på en av Sveriges största reklambyråer. Han är övertygad om att världen ser ut som den gör eftersom Daniel Kahneman har rätt: ”Thinking is to humans as swimming is to cats; they can do it but they’d prefer not to.”

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.