Andreas Magnusson

Brunvänstern

Av Andreas Magnusson 2020-02-10

Det finns få saker jag har svårare för än uttalade vänstermänniskor som pratar om flyktingar som "volymer", pratar om att vi inte kan ta in fler invandrare innan vi löst segregationen, raljerar över Islam och vill ha förbud mot tiggeri. För mig är det samma sorts fascism som den som kommer från andra sidan.

   Riktig solidaritet är villkorslös och begränsas inte av nationalitet. Riktig solidaritet går över religionsgränser landsgränser, stadsgränser och stadsdelsgränser. Riktig solidaritet går över familjegränser och individgränser.

   All ideologi som strävar mot att begränsa människors friheter är av ondo. Även ideologi som vill tvinga in människor i den egna frihetsmallen.

   All ideologi som handlar om att ”hjälpa våra egna först” är av ondo eftersom den påstår att det finns människor som inte är våra egna.

   Vi ser tyvärr allt oftare högerpopulistiska uttalanden från Socialdemokratiska företrädare. Jag tänker på etablerade politiker som SD-vänliga Widar Andersson, ideologiskt fladdriga Lars Stjernkvist och Eskilstunas förbudsvurmare Jimmy Jansson.

   De två sistnämnda uppfattar politiska angrepp på utsatta EU-migranter som klassisk socialdemokratisk politik. Den förstnämnda vill låsa in det svenska folkhemmet genom att mer eller mindre stänga landets gränser.

   Den väljarflykt som har funnits från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna har alldeles tveklöst handlat om människor som tycker att solidaritet kan villkoras och att folkhemmet bara ska omfatta ”våra egna”. Gärna lite solidaritet men först en rejäl guldklocka till alla svenskar.

   Den bärande tankegången i det här resonemanget är att det är för dyrt med hög invandring och att de som drabbas hårdast när landets utgifter är höga är låginkomsttagare.

   Man vill då minska ner invandringen (framförallt flyktinginvandringen) till ett minimum eftersom ”vi inte har råd att hjälpa alla”. Ofta kryddas det med ett skenbart solidariskt resonemang om att vi måste kunna ta hand om de flyktingar och andra invandrare som redan har kommit hit.

   Klasskampen tonas så att säga ner. Det är inte kapitalismen, stenrika företagsledare, pengaflykt till skatteparadis, inkomstklyftor och krympande offentlig sektor som är det största problemet. Det största problemet är att vi är solidariska också med människor som inte har spelat rundpingis i sitt hemland, inte deltagit i skolorientering och inte har sett Kalle Anka på julafton.

   Brunvänsterns anhängare är ofta besvikna på Socialdemokraterna och söker sig mot den Sverigedemokratiska frälsaren.

   Att landet numer har en asylpolitik i linje med EU:s lägstanivå räcker inte. Att Sverige de senaste fyra åren har haft lägre asylinvandring än genomsnittet för den senaste 35-årsperioden räcker inte. Att Socialdemokraterna står långt ifrån tanken om fri invandring räcker inte.

   Då lockar Sverigedemokraternas påhittade folkhemsidé mer. Den sätter hela omvärldens problem inom parentes och fungerar bäst med skygglappar på. Det nya arbetarpartiet för arbetare som av politisk okunnighet röstar mot sina egna intressen.

   Jag får ganska ofta mejl från en man som heter Lars. Jag brukar läsa vad han skriver men svarar ganska sällan. För det mesta är han förbannad på mig. Han brukar betona att han är gammal Socialdemokrat men att han nu har fått nog och har gått över till SD. Så här skrev han i ett mejl till mig idag:

”Idag är ju SD det stora arbetarpartiet nu när sossarna, mitt gamla parti går kräftgång. Stå upp för Hanif Bali!”

   De som lämnat sossarna för SD spretar lite hit och dit i sina tankar men de är alldeles otvetydigt arga på att det gamla arbetarpartiet inte är auktoritärt nog och att partiet emellanåt sysslar med humanistiskt dravel.

   Den kommunistiska grenen av brunvänstern laborerar delvis med samma tankar. Malmökommunisten Nils Littorin skrev i oktober förra året en debattartikel på Expressen som blev väldigt populär bland högermänniskor. Den hade rubriken ”Här är vänsterns knep och härskartekniker”. Här skriver han bland annat:

”Vissa problem passar inte vänsterns världsbild och finns därför inte. Om alla bara låter bli att prata om dem så försvinner de, är devisen. Men när problemen ändå likt åskmoln tränger sig på så relativiseras de. Exempelvis förklaras för oroliga Malmöbor att våldet statistiskt sett faktiskt var värre i 70-talets folkhems-Sverige eller i dagens Chicago. Så varför gnälla?”

   Nils Littorin delar ytterkantshögerns alarmistiska syn på brottslighet och har inga problem med att som en annan Tino Sanandaji sätta likhetstecken mellan hög invandring och brottslighet.

   Två månader senare var det dags för en ny debattartikel på Expressen från Littorin: ”Därför lämnar jag den illröda vänstersekten”. Han berättar där att han har tröttnat på att många inom det egna kommunistpartiet inte delade invandringskritiken.

”Vårt ifrågasättande av den katastrofala migrationspolitiken möttes inte med en intellektuell diskussion utan misstänkliggjordes som rasism.”

   Sedan dess har Nils Littorin och hans kamrater bildat ett nytt kommunistiskt parti som i allt väsentligt tycks dela Sverigedemokraternas världsbild och föreslå en ny kommunistisk linje: Arbetare i ett särskilt utvalt land – förena er!

   Kommunistiska partiet i Malmö och en del andra lokalavdelningar har hunnit med att göra en hel del spektakulära påhopp på Islam. I Malmö motsatte man sig böneutrop, i Karlstad ville man förhindra en hel moské från att finnas.

   I Malmö tryckte man också upp flygblad på polska där man uppmanade polska lastbilsförare att sluta med lönedumpningen eller åka hem till sitt eget land.

   Även Vänsterpartiet har haft medlemmar och företrädare som dragit åt det här hållet. Förra sommaren uteslöts slutligen Amineh Kakabaveh från Vänsterpartiet efter en lång och segdragen process. Det var ett bra beslut som borde ha tagits tidigare.

   Kakabaveh återpostade nazistisk propaganda om somalier på sin Facebooksida och har gjort åtskilliga Islamfientliga inlägg. (se länk: https://expo.se/2016/12/dags-att-ber%C3%A4tta-hela-historien-om-kakabavehs-delning-av-rasistpropaganda)

   Även om Vänsterpartiet har tagit avstånd från hennes åsikter på ett tydligt och bra sätt så stöter man emellanåt på medlemmar och anhängare som ser henne som en viktig deltagare i samhällsdebatten. Detta motiveras med att hennes arbete mot hederskultur är viktigt.

   Hon är för övrigt nästan omåttligt populär bland människor som annars mest slösar sina interaktiva tummen upp-tryck på Hanif Bali, Tino Sanandaji och andra högermänniskor. Hon fick till och med tidningen Fokus pris som årets svensk 2016. Flera år innan Jens Ganman hann få det.

   Att Kakabaveh inte förstår skillnaden mellan Islam som religion och de kulturella avarter som förekommer inom flera religioner och icke-religioner är hyllningskören antingen helt okunnig om eller väljer att helt bortse ifrån. ”Hon lyfter ju den viktiga frågan om hedersvåld.”

   Den 3 februari skrev Kakabaveh så här på sin Facebooksida om barnen till den avlidna IS-anhängaren Mikael Skråmo:

”De som i humanistens namn grät krokodiltårar och kände medlidande med är IS-terroristen Michael Skråmos familj kan bara läsa Expressenens och avslöjande om IS- anhängaren och Skråmos svärmor, Ulrika P. Stackars barnbarnen som ska växa upp med sådana människor med dessa vidriga värderingar!”

   Det är rejält osmakligt att påstå att människor som anser att barn inte ska dömas för sina föräldrars våldsgärningar gråter krokodiltårar. Det var många med mig som ärligt och uppriktigt kände medlidande med de utsatta barnen. Vi hycklade inte med vår omsorg.

   Det är också direkt felaktigt att påstå att svärmodern kommer att ha någonting med barnens fostran att göra.

   Men i Kakabavehs Islamfientliga retorik finns det ingen ambition att hålla isär islam och islamism eller att ens hålla sig till fakta.

   När man lyssnar på Olof Palmes berömda tal från 1965 blir det tydligt att den nya brunvänstern har fjärmat sig från sina socialistiska och socialdemokratiska rötter:

”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. Hudfärg, språk och födelseort har ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde.”

 

Tillägg 18 februari 2020, klockan 15.50

Dagen innan Aminehs utträde, 2019-08-28, meddelade partisekreterare Aron Etzler att det verkställande utskottet ville utesluta Amineh Kakabaveh eftersom hon bland annat skadat sitt parti genom att inte delta i möten och peka ut partikamrater som islamister.

Rent formellt uteslöts inte Amineh Kakabaveh från Vänsterpartiet eftersom hon hann gå ur partiet innan uteslutningen trädde i kraft. I ett pressmeddelande 2019-08-29 skrev Vänsterpartiet följande: ”Då hon inte längre är medlem finns ingen anledning att fatta formella beslut i ärendet om eventuell uteslutning.”

Påståendet i krönikan om att Amineh Kakabaveh uteslöts av Vänsterpartiet är därför inte helt korrekt. Det går inte att utesluta en person som själv har lämnat ett parti.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.