Eget ansvar kontra övervakning

Av Hans Westerlund 2020-04-02

Vi bor inte i Ungern, vi bor i Sverige. Här är befolkningen inte en pöbel som ska kontrolleras, utan det är befolkningen som är Sverige. I kristider gäller det därför – hur lockande det än är – att inte bli ett barn, som ropar efter en vuxen att ta hand om en och skydda en. I stället handlar det om att axla sitt vuxenansvar.

För den som har läst sin Foucault, blir statens beteende i epidemi-tider ett tydligt tecken på dess inställning till makt och kontroll. I pestens tid, menade han, utvecklade staten metoder och tekniker för att kontrollera och disciplinera medborgarna: metoder för att hålla reda på vem som var vem, vem som befann sig var, metoder för att styra rörelser och beteenden. Pesten hotade med kaos och död, staten kontrade med kontroll och ordning:

The plague is met by order; its function is to sort out every possible confusion: that of the disease, which is transmitted when bodies are mixed together; that of the evil, which is increased when fear and death overcome prohibitions.”

I dag är många av de metoderna en naturlig del av vår vardag: det är inget konstigt att man ska vara folkbokförd, att man ska ha id-handlingar och våra beteenden registreras i otaliga register.

Foucault skrev om Panopticon – det allseende ögat – och i dag finns det ögat i oräkneliga övervakningskameror och i kraftfulla datorer med ansiktsigenkänning, det finns i mobiltelefonernas spårning av var du befinner dig och den lagrade kunskapen om dig finns i enorma databaser i datorhallar över hela jorden. I dag finns det inte många tekniska hinder mot en total kontroll av medborgarna. Det som finns, är politiska hinder.

Därför blir corona-krisen ett tydligt test. I kampen mot sjukdomen ges chanser att flytta gränser mellan individuell frihet och maktens kontroll. Och nu vi ser hur olika länders regeringar agerar: vilka metoder Kina använt för att isolera och kontrollera, hur  i Ungern nu Orban kan styra genom dekret som gamla tiders enväldiga kungar, hur man i EU föreslår att man ska få använda mobiltelefoner för att övervaka var folk befinner sig, hur många länder som infört undantagstillstånd och utegångsförbud.

Intressant nog, ser vi också att man Sverige reagerat på ett annat sätt. Antal och omfattningen av förbuden har hela tiden legat på lägsta möjliga nivå. Man har arbetat med rekommendationer, eget ansvar och det går inte att se några tydliga tecken på ökad övervakning av medborgarna eller framflyttningar av statens makt.

Statsministern pratar om ”folkvett” och att man inte kan lagstifta om allt. Begränsningar och inställda aktiviteter beslutas på lokal och individuell nivå och det finns många exempel på individuella initiativ och frivilliga insatser, i stället för ordergivning och kommenderingar.

Jag tror att detta, bland annat, hänger ihop med att vi i Sverige använder uttryck som ”det allmänna” och ”det offentliga” när man i andra länder pratar om the government”. Vi har offentliga poliser, domstolar och byggnadsnämnder, som styr och kontrollerar, men vi har också offentliga sjukhus, förskolor och lekplatser.

Vi får dua statsministern och tilltala läraren med förnamn. Den upplevda gränsen mellan the government” och the people” är ganska flytande för många i Sverige och jag tror att den upplevelsen finns från båda hållen. De handläggare och tjänstemän, som i mycket utgör den offentliga makten i samhället, ser sig inte som en adel, högt över folket.

De försöker överlag göra ett bra jobb efter lagar och reglers instruktioner och i förarbetenas anda med genuint engagemang för de människor de jobbar med. Till och med de medborgare som känner avstånd till Försäkringskassan och andra myndigheter, ser detta avstånd som ett fel och inte som sakernas naturliga tillstånd. Den outtalade känslan är, att samhället är vi alla och att de som styr gör det på vårt uppdrag. De är till för oss, inte vi för dem.

Men det finns också andra sätt att se på saken; andra sätt att se på människan, individen och makten. Medan andra partier betonar det rationella och positiva hos människan, menar SD i sitt förra principprogram (det nya från 2019 är inte publicerat ännu) att den synen ”på avgörande punkter bygger på felaktiga antaganden”.  I stället anser de att ”människan förutom förnuft och rationalitet också styrs av nedärvda känslor, instinkter och drifter och att vår individuella förmåga till förnuftigt handlande och tänkande därför är begränsad.”

Och detta skriver man som en introduktion till resonemangen om biologiskt nedärvd essens. Så inte bara är du oförnuftig, du kan inte heller bli förnuftig.

Med denna syn på en oförnuftig, driftstyrd människa, så blir det också logiskt att anse att någon med mer förnuft behöver gå in och ta ansvar. Någon som kan bestämma över de oförnuftiga. Se till att de sköter sig. En ledare, som med fast hand ser till att alla de oförnuftiga sköter sig. I det Ungern, som så många inom SD ser som ett föredöme, kan vi se precis detta.

Men vi bor inte i Ungern, vi bor i Sverige. Här är befolkningen inte en pöbel som ska kontrolleras, utan det är befolkningen som är Sverige.  I kristider gäller det därför – hur lockande det än är –  att inte bli ett barn, som ropar efter en vuxen att ta hand om en och skydda en.

I stället handlar det om att axla sitt vuxenansvar. Att tänka och hitta lösningar, i stället för att springa i cirklar i panik eller gnälla på allt och alla. Att fundera på konsekvenserna av det egna handlandet – inte bara för sig själv, utan även för andra. Att acceptera att man inte alltid har all information och att man inte alltid säkert vet vad som är bäst, utan att man får göra så gott man kan. Som tur är finns det många vuxna i Sverige.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.