Är dumheten farligare än ondskan?

Av Andreas Magnusson 2020-04-10

Kan det vara så att de människor som drar det här landet allt längre mot ett auktoritärt förbudssamhälle med lagar och kommunala förbud i själva verket inte vill oss illa? Kanske är vår tids största fiende inte ondskan utan dumheten.

I boken ”Motstånd och underkastelse” kan man läsa brev och dagboksanteckningar från den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer. En knapp månad innan krigsslutet avrättades Bonhoeffer i koncentrationsläger. Han hade varit engagerad i en kupp att störta Adolf Hitler. I går var det 75 år sedan han dödades.

Bonhoeffers texter är skrivna i fängelse och i ett avsnitt skriver han om dumheten.

Det finns en tydlig koppling till vår egen tid. Allt fler människor kan tänka sig att rösta på ett parti som grundades av människor som bokstavligt talat slogs för samma Hitler som fick Bonhoeffer avrättad.

Många av oss hamnar i diskussioner med SD-anhängare och till sist vill vi liksom bara skaka om dem och skrika ”men fattar ni verkligen inte?!”

Och nej. De fattar verkligen inte. Det kan upplevas tröstlöst när rationella argument inte spelar någon roll och det är precis det här Bonhoeffer skriver om. Dumheten är livsfarlig just för att den inte går att besegra med förnuft och kunskap.

En del har jämfört det med att spela schack med en duva. Oavsett vad du gör kommer duvan att riva ner alla pjäser, skita på brädet, promenera därifrån och tro att den har vunnit.

Så här formulerar sig Bonhoeffer när han jämför dumheten med ondskan:

”Dumheten är en farligare fiende till det goda än ondskan. Mot det onda kan man protestera, man kan avslöja det, man kan i värsta fall förhindra det med våld, ondskan när alltid självförintelsens grodd inom sig, eftersom den åtminstone framkallar ett inre obehag hos människan. Mot dumheten är vi värnlösa. Varken med våld eller protester kan man få rätsida på den; sakskäl tar inte; fakta som motsäger den förutfattade meningen behöver helt enkelt inte bli trodda – i sådana fall blir den dumme rent av kritisk – och kan man inte komma ifrån sakskälen, skjuter man dem helt enkelt åt sidan som intetsägande undantag.”

Jag tror att många som har försökt ”ta debatten” känner igen sig. Det största hotet är egentligen inte människor som kan behandla andra illa för att tillskansa sig makt. Det farligaste är inte de hjärtlösa individer som angriper svaga och utsatta. Det farligaste är de hjärnlösa individer som låter det ske och som till sist blir ondskans karbonpapper.

Bonhoeffer tar också upp den bristande originaliteten hos ”den dumme”:

”Att den dumme ofta är egensinnig betyder ingalunda att han är självständig. Man märker redan vid samtal, att man inte har att göra med honom själv personligen utan med slagord, klichéer och dylikt som fått honom i sin makt.”

Och så skriver han:

”Förvandlad till ett viljelöst instrument blir den dumme i stånd till allt ont men samtidigt ur stånd att inse det onda.”

Tänk att en människa kunde sitta inspärrad i ett nazistiskt fängelse utanför Berlin på 1940-talet och beskriva exakt hur Sverigedemokratiska väljare fungerar mer än sjuttio år senare i Sverige när de likt papegojor upprepar Åkessons, Sanandajis, Lamottes och Balis formuleringar.

”Det goda hatet”, ”vänsterblivna”, ”dyngspridaren Paragraf”, ”vänsterns motsvarighet till Fria tider”, ”svetsarn’”, ”Aftonhoran”, ”Röfven”, ”klickfarmarblogg”, ”du relativiserar”, ”vi kan ju inte ta emot alla”, ”skäggbarn”, ”vi har varit naiva”, ”den här beröringsskräcken”, ”vi måste våga prata om”…

Det går att spela klyschbingo med deras Facebook- och Twitterinlägg och redan efter en minut har man full bricka.

Det är så man förstår att de tillhör de dummas skara – de som kanske inte medvetet är onda utan bara är så hiskeligt enfaldiga att de blir lydiga redskap för människor med onda avsikter.

17 mars 1937 höll den österrikiske författaren Robert Musil ett föredrag i Wien med titeln ”Om dumheten”. När han höll sitt tal så var det på en plats och i en tid då nationalistiska och fascistiska strömningar växt sig allt starkare. Demokratin var upplöst och snart skulle landet stå helt under nazistiskt styre. Han identifierar här två sorters dumhet.

”Enligt den vardagliga föreställningen är en dum människa någon som ’är lite klen i huvudet’. Därtill finns även den långa räcka av andliga och själsliga avvikelser som kan störa och genomtränga och förleda en oskadd medfödd intelligens så att resultatet på det stora hela blir något som språket återigen bara kan uttrycka med ordet dumhet. Detta ord omfattar alltså två i grunden mycket olika typer: en ärlig och enkel dumhet och en annan, som paradoxalt nog faktiskt är ett tecken på intelligens. Den förra beror i högre grad på ett svagt förstånd, den senare svarar på ett förstånd som är för svagt blott i förhållande till något specifikt, och denna andra typ är långt mer farlig än den första.”

Högerpopulismen i Sverige skulle inte existera utan denna andra sorts dumhet. Det är tack vare den som Sverigedemokraternas väljarstöd är så stort.

Med det sagt är en SD-väljare alltså inte nödvändigtvis mer korkad än någon annan. Det finns människor som med Musils ord ”är lite klena i huvudet” över hela det politiska fältet.

Den farliga dumheten kommer sig inte av bristande intelligens, den kommer sig av bristande förmåga att vidga perspektivet och känna empati med utsatta människor.

Människor som är slavar under den här sortens dumhet gillar inte när man breddar perspektivet, jämför och nyanserar. Det vill inte höra att 98% av alla invandrare inte begår brott, att det dödliga våldet var högre på 70-, 80- och 90-talen än vad det är nu. De kan jättemycket om en detalj men vill inte veta mer om detaljens betydelse för helheten.

De vill gärna prata om att det finns tiggeriligor som utnyttjar människor och att det finns kvinnor som tvingas bära slöja, men de vill inte höra att tiggeriförbud aldrig någonsin har hjälpt en tiggare ur fattigdom och att slöjförbud är samma sorts inskränkning i den personliga friheten som slöjtvång.

”Du relativiserar” säger dom. Det är ett av alla dessa karbonpapperord som de har lärt sig av sina profeter. Den inzoomade dumhetens största fiende är de vidgade perspektiven.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.