Foto SVT

Grundlurade – om ”Att rädda ett barn”

Av Emilie Hillert 2020-06-04

I den sista delen av dokumentären ”Att rädda ett barn” uppdagas det att företrädaren för organisationen Bry, med 350 000 följare på sociala medier, inte tar del av all dokumentation innehållande fakta innan hon skriver om ärenden och slår på stora trumman. På frågan om man inte är tvungen att göra det om man skriver som så allvarliga saker svarar hon att det tycker hon faktiskt inte.

Jag fick ett samtal från min farfar. Han är 95 år och vetenskapsman, fortfarande verksam. Han sa att han hade tänkt ringa mig tidigare. Anledningen var att han hade sett en dokumentär på tv som han tyckte att jag borde skriva något om.

Det var iofs inte det området jag brukade skriva om. Och han borde väl iofs inte försöka påverka mig i vad jag ska skriva om. Han lät saken bero.

Känslan bestående i någon slags blyghet som många födda på 20-talet tycks ha medfött hade tagit över hans tankegångar. Känslan av återhållsamhet inför att lägga sig i andras förehavanden eller försöka påverka dem. Samtalet om att jag borde skriva något uteblev. Det blev inget samtal den gången.

Men nu ringde han mig i varje fall. Han hade fått reda på att jag hade skrivit en krönika på temat, trots hans uteblivna uppmaning, och ville berätta om det komiska i att han gått och tänkt i samma banor.

Någon dag senare ringde telefonen igen. Min farfar hade nu funderat vidare över programmets innehåll. Han hade insett att han inte visste hur han skulle förhålla sig till det som uppdagats. Hur ska man veta vem man kan tro på?

Ska man faktagranska alla uttalanden som alla gör i alla sammanhang? Hur långt ska man gå i sin källkritik? Han hade funnit sig själv brottandes med avsaknaden av förhållningssätt. Min farfar var på jakt efter riktlinjer, vetenskapsman som han är.

Jag vill gärna tro att vi är flera som har fått oss en tankeställare av dokumentärens avslöjanden, och som brottats med samma frågor. Även om det mesta tyder på låsta positioner och avsaknad av vilja att inse problematiken.

I den sista delen av dokumentären ”Att rädda ett barn” uppdagas det att företrädaren för organisationen Bry, med 350 000 följare på sociala medier, inte tar del av all dokumentation innehållande fakta innan hon skriver om ärenden och slår på stora trumman.

På frågan om man inte är tvungen att göra det om man skriver som så allvarliga saker svarar hon att det tycker hon faktiskt inte. Frågan om hur man då ska kunna veta att det som hon skriver stämmer, kan hon inte svara på.

Konfronterad med att hon i ett av sina första inlägg detaljerat beskriver ett läkarbesök på vilket läkaren bevittnat skador på barnets könsorgan, ett läkarbesök som de facto aldrig har ägt rum, hänvisar hon till att hon i slutet av inlägget skrivit att vissa fakta är ändrat för att skydda barnet.

De orden är gravt missvisande eftersom det beskrivna läkarbesöket aldrig ägt rum. Ingen läkare har sett eller dokumenterat skador på könsorganen. Den detaljerade beskrivningen är ett fabrikat författat efter hennes egen fantasi.

Man kan därtill fundera kring huruvida tillägget om att vissa fakta är ändrat fritar henne från ansvar för att sprida direkt felaktig information i ett enskilt ärende. Orden på slutet i texten torde inte få mer uppmärksamhet än finstilta avtalsvillkor som ingen orkar läsa.

Företrädaren för Bry uppger att hon inte kan ta ansvar för vad andra tycker, tänker eller gör. Det blir en omöjlighet, uppger hon.

Det kan hon möjligtvis ha en poäng i. Men hon kan, och bör, de facto ta ansvar för sitt eget agerande. Att sprida fabricerade uppgifter i ett enskilt ärende, i syfte att vinna gehör för sin egen sak, är inte acceptabelt. Att därefter frånsäga sig allt ansvar för de konsekvenser som följer är anmärkningsvärt.

Barnet har blivit en bricka i de vuxnas spel. Vuxna som alla har haft ett egenintresse, vilket tagit över förmågan att se till barnets bästa.

Med facit i hand vet vi att psykoterapeuten som om och om igen har refererats till som oberoende expert i själva verket har haft känslor för modern som gör det omöjligt för honom att vara oberoende.

Vi vet även att hans möten med barnet inte skedde förutsättningslöst eftersom han redan innan dem hade tagit ställning i frågan, utifrån uppgifter från kvinnan han vurmade för. Kvinnan vars uppgifter också låg till grund för att han diagnostiserade en man han aldrig träffat som psykopat och pedofil.

Inte heller detta ser organisationen Brys representant ett problem i. Det finns väl absolut ingenting brottsligt i att bli förtjust i någon, uppger hon. Så kan det möjligtvis vara. Men man är inte oberoende expert. Och det finns ett stort problem i att utge sig för att vara oberoende och professionell samtidigt som man är i lag med ena sidan i en konflikt.

Dokumentären vittnar om att det är många som borde känna sig grundlurade. Hundratusentals har fått en falsk historia presenterad för sig som en sanning. Det har detaljerat beskrivits läkarbesök som aldrig ägt rum. Det har refererats till en advokat som inte är advokat. Det har hänvisats till oberoende expertis som uppenbarligen inte har varit opartisk, utan tvärtom djupt engagerad på ett personligt plan.

Alla som deltagit i spridandet av den fabricerade historien borde rannsaka sig själva. Men är det egentligen någon som ifrågasätter någonting nu för tiden?

Den värld vi lever i är tudelad. Den pågår i det verkliga livet och den pågår på sociala medier parallellt. Vi har rättegångar i domstolen i vilka det avgörs om personers ageranden utgör brott. Men vad spelar det för roll när domen redan fallit i förhand på sociala medier?

I det stora informationsflödet som sociala medier innebär är det ännu viktigare än tidigare att läsa med det kritiska ögat, vara källkritisk och kontrollera fakta. Vi kan inte utgå från att det är korrekta fakta som presenterats. Inte ens när uppgifter lämnas av en organisation med ett till synes gott syfte. Inte ens när uppgifterna lämnas av någon med fin titel.

Det är ju uppenbart i ett ärende som detta när det framkommer att författaren av inlägget själv uppger att hon inte har tid att ta del av all fakta i ärendet som beskrivs.

Men hur långt ska man behöva gå i sin faktagranskning och källkritik när någon berättar om ett ärende? Min farfar och jag resonerade en stund under vårt samtal. Vi grubblade, ventilerade, funderade, resonerade och filosoferade.

Det är omöjligt att i alla enskilda samtal med vänner faktagranska den information som lämnas. Man kan inte faktagranska hela livets alla enskilda samtal. Men det är en stor skillnad i att det privata rummet ge stöd till någon som berättar, och att själv aktivt bidra till att offentligt sprida information.

Och det kanske är just där gränsen får dras. Du behöver inte faktagranska din väns uttalanden i det privata rummet. Men det är absolut nödvändigt med faktagranskning innan du bidrar till spridningen i det offentliga rummet på sociala medier. Oavsett om du har 350 eller 350 000 följare.

Oavsett om uppgifterna lämnas av en enskild eller någon med fin titel. För annars riskerar man att bidra till spridandet av en fabricerad historia. Och då har man, oaktat vad organisationens representant påstår, ett ansvar för vad andra därefter tycker, tänker eller gör.

Kanske bör vi alla ta ett steg tillbaka och låta oss inspireras av 20-talets blyghet. Den där blygheten som gjorde att min farfar inte ringde mig för att uppmana mig att skriva en krönika. Den blygheten kanske kan hjälpa oss att stanna upp i vår iver att försöka hjälpa andra, särskilt den gång vi inte har tid att läsa in oss på fakta.

För annars riskerar vi att medvetet eller omedvetet bidra till spridandet av fabricerade fakta som i slutändan inte alls hjälper, utan stjälper. Det är nog det minsta vi kan göra, men något vi alla kan göra, för att dra vårt strå till stacken och underlätta för de barn som hamnar i kläm i de vuxnas krig.

 

De tre programmen om Att rädda ett barn finns att se här på SVT Play.

En tidigare artikel av Emilie Hillert om fallet finns att ta del av här.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges mest framträdande migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.
Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Hon ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i migrationsdomstolen.
Emilie Hillert söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se.
Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.