Har du rätt att tycka något om den här texten?

Av Andreas Magnusson 2020-06-12

Jag har fått nog av ilskan i sociala medier. Nu när jag säger det kommer en del att bli arga. Det är nämligen sådan logiken ser ut. Jag har enligt denna logik inte rätt att tycka något om samtalsklimatet eftersom jag är privilegierad genom kön, ålder och hudfärg.

När man tänker efter är vi alla privilegierade. Alla som kan läsa den här texten lever under ekonomiska förutsättningar som de flesta på planeten bara kan drömma om.

Vi har demokratiska rättigheter och mycket större frihet än nästan alla på jorden. Det betyder inte att allt är bra och att vi inte borde ryta till mot orättvisor – trots att vi alla är privilegierade.

En hållning man kan ha annars om man vill vara konsekvent i att privilegierade ska vara tysta är att de enda som får uttala sig i samhällsfrågor är människor som lever i extrem fattigdom i ett extremt fattigt land där man förföljs på grund av sin religion (eller icke-religion), som är kvinnor, har mörk hudfärg, är barn (eller väldigt gamla), lider av funktionshinder och är homosexuella.

Saknas någon av dessa parametrar är man på vissa sätt privilegierad. Alla som kan ta del av den här texten skulle i så fall tvingas till tystnad.

Det innebär att ingen av er läsare har rätt att tycka någonting alls och inte jag heller. Men om alla är tysta vem ska vi då lyssna på? Vem ska vi då lära oss något av?

Som nu när frågan om svartas rättigheter i USA och också här i Sverige diskuteras. Vi behöver lyssna på berättelser från människor som upplevt förtryck på grund av sin hudfärg. Vi behöver lyssna och vi behöver prata med varandra. Annars lär vi oss ingenting.

Jag är kanske naiv men jag gillar samtal där alla får delta, där man lyssnar på varandra och inte bara en ska berätta för den andra hur det är. Jag gillar samtal där hudfärg, religion, kön, ålder, social status och ekonomisk status inte spelar någon roll för vem man tar på allvar.

Men vi måste också respektera varandras rätt att tycka olika. Det språkbruk någon tycker är acceptabelt är stötande för någon annan. Det skämt någon skrattar åt upplevs som plumpt av någon annan. Så kommer det alltid att vara och det är helt okej.

Vi måste inte alltid vara överens. Det är inte farligt att tycka olika eller att inte skratta åt samma saker.

Däremot är det faktiskt helt värdelöst när anti-rasister bråkar med varandra istället för att ta gemensam ställning mot rasister, när feminister bråkar med varandra för att de har olika syn på pornografi eller sexköpslagen trots att alla är överens i kampen för kvinnors rättigheter.

Det är helt värdelöst när anti-rasister som inte vill demonstrera i folkmassor under en pågående pandemi kritiseras av anti-rasister som minsann var där och gjorde skillnad. Det är på samma sätt helt värdelöst när de som stannar hemma av respekt för människoliv avfärdar alla som demonstrerar av respekt för människoliv som idioter.

Det känns helt värdelöst när män bara ska vara tysta eftersom de är män, när vita bara ska vara tysta för att de är vita, när äldre personer bara ska vara tysta eftersom de inte är unga.

Är det verkligen så farligt med ord? Är det verkligen så farligt att ord kommer från olika vinklar? Är det verkligen så farligt att säga att vi alla har olika perspektiv och att dessa perspektiv formar oss? Det viktiga är väl att vi lyssnar mer än vi pratar?

Som vit saknar jag erfarenheten av att vara svart. Som man saknar jag erfarenheten av att vara kvinna. Jag behöver lära mig av människor som har dessa erfarenheter.

Visst kan man säga att den manliga taltiden är förbrukad, att människor med vit hudfärg redan har roffat åt sig alldeles för mycket på denna jord. Båda sakerna stämmer ju.

Men jag tänker på mina söner. Det känns inte okej att de ska bära tusentals år av patriarkalt förtryck på sina små axlar, att de ska skämmas över sin vithet för att vita i alla tider (ja, än idag) har behandlat människor med annan hudfärg illa.

Man behöver klumpa ihop människor i grupper för att få syn på ojämlikheter och orättvisor men man behöver också lyfta blicken och se rakt in i en medmänniskas ögon.

När du ser rakt in i en annan människas ögon så ser du inte kön, du ser inte hudfärg. Du ser bara en annan människas blick – en annan människa som också ser dig.

En sådan människa har du svårt att behandla illa eftersom blicken borrar sig in i din själ och gnager på ditt samvete.

Jag fattar vreden mot sexköpande män, otillräcklig lagstiftning, passiv corona-hantering, polisbrutalitet, strukturell rasism, att människor hålls tillbaka på grund av sin hudfärg, hycklande politiker, fifflande företagsledare, inskränkta SD-människor, högtravande PK-människor och besserwisseraktiga opinionsbildare. Jag fattar det där.

Men jag har allt mer börjat känna att vreden är en återvändsgränd, att hat bara föder mer hat och just nu ser jag nog mer hat än kärlek i alla sociala medier.

Förlåtelse, solidaritet, välvillighet… Utrotningshotade ord.

Om vi inte kan förlåta människor som gör fel så kommer ingen av oss att slippa undan när bilan faller.

Om vi inte kan vara solidariska med andra så kommer andra inte att vara solidariska med oss. Oavsett vilka vi är.

Om vi inte tillämpar en välvillighetsprincip när andra talar så kommer andra att väga varje ord du själv säger på guldvåg. Allt kommer att kunna användas emot dig och tro mig – snart säger du något som kan få dig att falla.

Tänk om vi skulle börja lägga mer tid på att försöka förstå vad människor menar än att kritisera hur vi upplever det de har sagt eller skrivit.

Mitt eget ansvar då? Jo. Jag förstår det. Jag har om någon raljerat över politiker, slagit till stenhårt mot ogenomtänkta beslut och klumpiga formuleringar.

Kanske måste jag helt sluta kritisera politiker och helt sluta skoja med makthavare. Jag har alltid tidigare tänkt att det är viktigt att granska makten och att med satiren som vapen angripa överheten, men kanske är priset för högt.

För jag är med och skapar den här ekokammaren där vi människor bara tycks komma längre och längre ifrån varandra.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.