Jimmie Åkesson

Därför kallar jag SD fascistiskt

Av Hans Westerlund 2020-06-26

Jag brukar säga att SD är ett fascistiskt parti, men en del vänder sig mot att man använder sig av olika “etiketter”, särskilt då fascism- eller rasism-etiketter. Att det förstör debatten och bara är en form av påhopp.

Man menar till exempel att “beskriva Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti upplyser inte utan blockerar en analys av dem som politiskt fenomen.” Så varför framhärdar jag i att använda begreppet fascism?

Det knepiga med det begreppet, är att det inte finns något tydligt ursprungsdokument, som avgränsar och tydliggör fascismen gentemot andra politiska ideologier. Inte heller finns det konsensus i forskarvärlden om vad som är den bästa definitionen.

I stället finns det olika definitioner, med ganska olika innehåll, vilket innebär att man tvingas göra ett val. Och man kan skriva långt och ingående om detta val och de olika alternativen. Men jag tänker inte göra det. Jag tänker skriva om SD.

Vi har i Sverige ofta en politisk diskussion som handlar om praktiska frågor: turordningsregler, budgetförslag, pensionssystem. Det är mer sällan vi har en diskussion om hur vi ser på samhället och människan ur ett mer grundläggande perspektiv.

Hur ser egentligen idealsamhället ut? Vad strävar vi efter? Hur förstår vi det samhälle vi befinner oss i?

George Lakoffs teknik att använda familjen som metafor för samhället när han analyserar konservativa och liberaler i USA, går även att använda när man tittar på fascismen och SD.

I den fascistiska samhällssynen är det ideala samhället som en välfungerande familj under en strikt familjefaders styre. Rollerna är tydliga och alla samverkar till allas bästa utifrån vad som fadern bestämmer är bäst.

Medan man i liberala demokratier ser det som självklart att det finns olika grupper med olika intressen och att ett välfungerande samhälle bygger på att balansera dessa grupper genom olika former av maktfördelning, så är sammanhållning och lydnad centrala begrepp i den fascistiska världsbilden.

Olika grupper som arbetar för sina intressen, ses som egoistiska särintressen, som barn som bara tänker på sig själva och inte har den överblick och det ansvar för helheten, som fadern har.

Politik, som i en demokrati innebär att olika grupper möts på en gemensam arena för att hitta en balans i makt och inflytande genom kompromisser och förhandlingar, blir i den fascistiska världen ett skällsord.

I en auktoritär familj, finns ingen politik. Att kräva kompromisser eller förhandlingar, är att ifrågasätta fadern och att så splittring och motsättningar i det som ska vara sammanhållet och stabilt.

Vi ser det i synen på fackföreningar, som exempel. I Mussolinis Italien, Francos Spanien och Salazars Portugal förföljdes och förbjöds självständiga fackföreningar såsom hot mot samhällets ordning och i Sverige säger SD att “”Vi anser att facken måste vara opolitiska och arbeta för medlemmarnas bästa, utan politisk agenda”.

För SD går det alltså inte att arbeta för medlemmarnas bästa om man ägnar sig åt politik. I stället handlar arbetsmarknadspolitik om att  “Vi utgår från en pragmatisk, tvärpolitisk hållning med målsättningen att tillvarata nationens samlade intressen.

Liksom barnen i den auktoritära familjen inte ska ifrågasätta eller granska faderns beslut, ska pressen och kulturen inte ifrågasätta SD:s beslut. I det fascistiska samhället är pressens roll att förmedla det som samhällets ledning vill ha förmedlat och konsten och kulturens roll är att stärka familje-/nationssammanhållningen, vi-känslan och följsamheten till gruppen. Konsten ska definitivt inte ägna sig åt att provocera eller hålla på med någon äcklig menskonst.

På samma sätt ska inte tjänstemän vara politiska; de ska inte ifrågasätta ledningens beslut och prata om rättssäkerhet eller annat politiskt. Det är inte deras roll. När SD fattat beslut, ska tjänstemännen verkställa, inte ifrågasätta. När fadern säger vad som gäller, är det det som gäller.

Och familjen är familjen. Det är våra barn och andras ungar. Blod är tjockare än vatten. Släktskapet och anknytningen till gruppen/nationen/familjen är central. Det är familjens gamla, som ska tas om hand. Inte andra familjers gamla. De är inte Sveriges ansvar. Familjen tar hand om sina egna i första hand.

Det är familjens tomt, familjens gränser, Sveriges gränser. De ska försvaras mot utomstående och skyddas mot hot. Främlingar får absolut inte komma och gå hur som helst.

Främlingar stjäl, äter av familjens mat utan att bidra med något, pratar konstigt, beter sig konstigt och förgriper sig oundvikligen på kvinnorna; de är som de vilda indianerna som attackerar nybyggarfamiljen.

Men skulle ändå någon främling vilja bli en del av familjen – helst då någon som ändå är ganska nära släkt – så är det viktigt att man “anpassar sig efter, tar till sig och på sikt blir en fulllvärdig del av den svenska gemenskapen”. Men man blir ändå aldrig mer än svärsonen, svärdottern; den som kom utifrån. Sköter man sig inte, åker man ut.

Och barnen ska lyda och vara skötsamma. Ordning och reda och rejäla straff. Lagen är faderns ord och barnen ska tas i Herrans tukt och förmaning om de inte sköter sig. Inget daltande med de som inte sköter sig. En del barn behöver helt enkelt en rejäl smäll på fingrarna för att lära sig. Och är det andras ungar, så ska de sparkas ut.

I det fascistiska samhället kan barnen få efterrätt om de bäddat sin säng och städat sitt rum, men det är viktigt “att man först gör sin plikt och sedan kräver sin rätt,” som SD skriver. Fadern är sträng, men rättvis och belönar gott uppförande.

I SD:s drömmar om det goda 50-talet, är barnen blonda, rena och välartade och hustrun står i ett välstädat hem och hälsar familjefadern med en drink efter jobbet.

Det råder harmoni, för det finns ingen politik, inga särintressen, inga revolter eller protester, inga provokationer eller normkritiska resonemang, inga genusanalyser eller diskussioner om privilegier och makt.

Kvinnor är kvinnor och män är män och barnen lyder. Samhället är harmoniskt och sammanhållet. Och skulle hotet dyka upp vid horisonten, finns mandom, mod och morske män.

Vikingablodet rinner fortfarande i ådrorna och släpper inte en jävel över bron, skulle muslimer, feminister eller kulturmarxister försöka komma för att skapa kaos och förstörelse.

Fascismen är en dröm om ordning genom lydnad. Om harmoni genom att varje person är på sin plats och villigt fyller sin roll. Fascismen är en idé om det goda samhället som den välfungerande familjen under faderns stränga och välvilliga ledning.

Familjen som håller ihop mot en ondskefull omvärld och håller civilisationens fana högt som en fackla mot slödder och barbarer. Samhället där ja är ja och nej är nej och tvivlet tiger still. Där ordern är uppfattad och ska verkställas. Samhället där trygghet och stabilitet uppnås genom disciplin och sammanhållning. Det är detta samhälle, som SD strävar efter.

Därför kallar jag SD fascistiskt.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.