Carl von Linné

Håller vi på att avskaffa vår historia?

Av Carin Åberg 2020-06-29

Den 15:e juni rapporterade SVT om ett upprop med krav på att avlägsna statyer av Carl von Linné, med anklagelser om att hans klassifikationssystem lade grunden till rasism som enda argument. Skapare av uppropet är Becks Malke. Drygt 1 600 hade då skrivit under, i skrivande stund drygt 1 800. Det tycker jag är att gå för långt. Är det en copycat-effekt?

Jag vet inte ens om jag tycker det är rätt att ta bort statyer på slavhandlare och förespråkare för slaveri i Storbritannien och USA. Jag menar, förtryck har nog alltid funnits och kommer förmodligen alltid att finnas. Att ta bort statyer ändrar föga. Det är inte det som det handlar om, egentligen.

Det är faktiskt lite märkligt att koncentrationslägren från andra världskrigen ska bevaras med motiveringen att nazisternas missgärningar och brott mot mänskligheten ”aldrig ska glömmas”. Ska vi däremot glömma slaveriet genom att ta bort minnesmärken över dess förespråkare?

Jovisst, det är skillnad mellan statyer och koncentrationsläger. Men vilken är skillnaden som minnesmärken betraktade? Symboler. Ska minnesmärken över slaveriet förstöras? En staty är en staty är en staty – vilken mening och betydelse vi tillskriver den något annat.

Det går att genom inskriptioner kontextualisera även dylika minnesmärken – berätta historien: ”slaveriet ska aldrig glömmas”. I grund och botten är ju resterna av koncentrationslägren bara en rad baracker, tarrsängar, taggtrådsstängsel och lite annat. Utan berättelse – vad är det?

I Norrköping har det rests krav på att statyn av Louis de Geer ska tas bort, han var tydligen inblandad i slavhandel. Tv- och streamingföretag ”rensar” i sitt utbud – till vilken nytta? Försvinner olämpliga, föraktansvärda, vidriga företeelser om man tar bort gestaltningar av dem från offentligheten? Eller är det rädsla för att bli anklagad för att ”stödja” något vidrigt som det handlar om?

I så fall borde vi genast rensa ut nyhetssändningar – de kan ju anses förhärliga våld! Förespråka våld som konfliktlösare. Visst en överdrift, men bara för att försöka tydliggöra vad jag menar. För vad jag menar är att det bara är slag i luften att hålla på och ”rensa” så som nu görs.

Det påminner mig om den bärsärkargång som akompanjerade #metoo för några år sedan. Den gick helt överstyr med ganska allvarliga följder för många människor. Håller något motsvarande på att hända igen? Eller ännu allvarligare? Är det dags för bokbål igen? Bokbål som förekommit till och från i historien? Istället för att göra något åt saken tar vi till symboliska handlingar som i förlängnigen raderar vår historia. Gör något konstruktivt istället.

På flera platser i USA har det även lagts konkreta förslag på åtgärder som följd av människors vrede och upprördhet över polisers övergrepp på redan diskriminerade människor. Kommer det en copycat-effekt på detta också? Här i Sverige? Krav på större resurser – inte till polisen – utan till olika sociala åtgärder? Eller räcker det med att demonstrera och kräva att statyer rivs?

I grunden handlar väl sakfrågan om maktmissbruk. Missbruk av den enes makt över den andre. Men makt i sig är inte automtatiskt av ondo. När jag använder mig av makt för att hindra min treåring från att cykla på sin trehjuling bland bilarna på gatan tror jag knappast att någon kallar det för maktmissbruk eller förtryck. Eller ser makt som något ont.

Möjligen kan mitt val av maktmedel kritiseras. Exempelvis om, i fall, jag brukar mer våld än nöden kräver – att slita tag i en person kan också räknas som våld. Eller om jag i uppfostrande syfte, efteråt, börjar slå mitt barn för att hon ska lära sig att aldrig göra så mer. Det finns en gräns.

Men bruk av den makt jag har över mitt barn för att hindra henne från att cykla på gatan, kallas nog snarare ansvar och omsorg. Mycken makt är föranledd av ansvar och omsorg över andra – rätt brukad.

Men att hindra en treåring från att cykla på gatan är en ganska solklar situation där ett maktingripande är befogat, anser nog flertalet. Det finns mer problematiska varianter.

Om samma barn ett drygt decennium senare visar sig sälja sex eller bruka narkotika och alkohol, har jag då rätt att ingripa med maktmedel för att förhindra det som jag tycker är fel och som definitivt innebär en avsevärd risk att bli skadad eller dödad? Att ingripa av ren omsorg?

Rent juridiskt sett är såväl försäljning av sex som bruk av alkohol lagligt, så det är ingen fråga för polisen.

I utredningen ”Demokrati och makt i Sverige” (SOU 1990:44, ”Maktutredningen”) diskuteras maktbegreppet. Inledningsvis står

Demokratins allmänna tanke är att påverka samhällsutvecklingen och lika rätt till personlig utveckling och lika rätt att påverka samhällets gemensamma angelägenheter. Det finns därmed ett direkt samband mellan demokrati och makt. Demokratin kan ses som en uppsättning kriterier för samhällets maktfördelning. Den faktiska maktstrukturen kan i större eller mindre grad avvika från demokratins ideal. (SOU 1990:44, s. 11)

Efter att ha gått igenom olika definitioner av begreppet ”makt” står lite senare i utredningens huvudrapport

Dessa olika preciseringar av maktbegreppet syftar inte minst till att urskilja olika fall av vanmakt. Liksom makt kan också vanmakt ta sig olika uttryck och ha olika källor. Individuell vanmakt kan bero på yttre spärrar, bristande resurser eller psykologiska hinder. Kollektiv vanmakt innebär att samfällt handlande blir resultatlöst eller leder till icke avsedda effekter. (SOU 1990:44, s 19, kursiv i original)

I rapporten kan man även läsa

När människor strävar efter makt handlar de efter sina föreställningar om maktens natur. Därför påverkar symboler, såsom ord och bilder, makten i den mån de påverkar föreställningar om makt. (SOU 1990:44, s. 49)

Och

Modern organisationsforskning [anno 1990, min anm.] har påpekat att de regler som styr fördelningen av uppmärksamhet (”attention rules”) är lika viktiga som reglerna för själva beslutsfattandet (”decision rules”). Kampen om makten i samhället är i stor utsträckning en kamp om uppmärksamhet. (SOU 1990:44, s. 50)

Vidare

Förmågan att kategorisera världen ger människor ett mäktigt men osäkert styrinstrument. Makten inom organisationer tillhör dem som kan definiera verkligheten för andra och som kan övertyga andra om vad som är det normala. (SOU 1990:44, s. 52)

Och

Ett ökande antal parter och intressegrupper konkurrerar om att nå ut med sina budskap. Försöken att påverka människors medvetande blir mer och mer genomtänkta och organiserade. Jakten på uppmärksamhet blir allt intensivare. Opinionsbildningen professionaliseras.(SOU1990:44,s. 53)

Tänkvärda tankar.

John Gaventa skriver i en antologi utgiven i samband med Maktutredingen (”Maktbegreppet” 1987, red. O Petersson s. 27-56) om den endimensionella makten: ”A har makt över B i den mån han kan få B att göra något som B annars inte skulle göra”. En aspekt som antyder ett visst mått av tvång.

Det här med tvång är väl centralt vad gäller den makt som det nu demonstreras mot. En medborgare måste foga sig. Eller, rättare skrivet: vi har i vissa situationer inget val.

Polisens (tillsammans med militären) rättigheter till våld som vi andra medborgare inte har, gäller. Och vad jag kan se måste det väl vara så i en demokrati som vår. Frågan är snarare: under vilka omständigheter får dessa rättigheter tillämpas?

Så: välta statyer?

En aspekt på maktmissbruk och förtryck är att dessa i vissa fall systematiseras. En förutsättning för detta är att grupper kan pekas ut, exempelvis, relativt hudfärg, ursprung, kön eller kanske ålder.

En annan förutsättning är att denna gruppindelning traderas, förs vidare från generation till generation. Så varför inte tänka ”människa”, istället för ”vit”, ”invandrare”, ”man” eller ”55-plus”? Sluta att peka ut geografiska områden som ”utsatta”?

I mina ögon är det inte att förneka att det finns problem, utan att försöka undanröja några av problemens förutsättningar: identifierandet, generaliserandet och fördomar. Både gällande andra och en själv. Ett försök att stävja maktmissbruk – istället för att välta statyer.

Visst, det är en utopi. Men det finns konkreta åtgärder att vidta, ett bra exempel finns sedan länge: att anonymisera personuppgifter i arbetsansökningar och låta endast rena meriter ligga till grund för urval. Något som kanske analogt kan tillämpas även i andra, liknande fall.

Ett steg på rätt väg enligt min åsikt. Att upphöra med att predika att Kalle är lika mycket värd som Lisa och börja behandla och bemöta Kalle och Lisa som att de är lika mycket värda?

Det skulle även undanröja grunden för en identifikation där jag på förhand ser mig själv som underlägsen, utsatt. Makt är en relation: finns ingen som underordnar sig, kan ingen makt utövas.

Jag menar, ska vi fortsätta att ta bort alla minnesmärken över personer som uttryckte åsikter eller begick handlingar som vi idag förkastar så bör vi genast skrota alla minnesmärken över Platon.

Han stod för ett elitistiskt, ojämlikt samhälle där filosoferna skulle styra, krigarna försvara och resten sköta markservicen. För att inte tala om hur han såg på kvinnor och metoiker. Platon var långt ifrån demokrat. I hans idealvärld fanns en klar och tydlig makthierarki där var och en hade sin givna plats (konservativ meritokrati).

Antagligen var han inte själv slavägare, men slaveriet var en institution som han förespråkade. Vad ska vi förbjuda – utplåna minnena av – härnäst i den nya liberala, demokratiska världen?

Olämpliga böcker? Det var ett tag sedan bokbålen flammade. Kanske dags igen? Linnés ”Systema naturae”? Montesquieus klimatlära, men inte hans maktfördelningslära (det här med en verkställande, en lagstiftande och en dömande makt, i så fall ligger USA risigt till)? Elda upp vår historia?

Allt detta hashtaggande har gått lite för långt enligt min mening. Eller kanske inte hashtaggandet i sig, utan den blixtsnabba, massiva, responsen. Internet har många fördelar, men även många nackdelar.

Just detta att sådana massor hoppar på upprop utan att tänka efter är nog ett av problemen. Liksom att så många ”tycker” så bredvilligt – ofta ganska ogenomtänkt – och i ilskan och upprördheten skriver saker som de aldrig skulle drömma om att säga till en person öga mot öga.

En vis man skrev en gång ”You may say that I’m a dreamer, but I’m not the only one. I hope someday you’ll join us, and the world will be as one” (J. Lennon [1940-1980]). Jag tror på det.

Jag har skrivit det i en tidigare text här i Magasinet Para§raf: önskar bara att alla, kanske en gång om dagen, eller bara en gång i veckan, satte sig ner och tänkte efter.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Carin Åberg är äntligen pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.