En dag knackade polisen på min dörr

Av Carin Åberg 2020-07-23

De ville komma in och gå igenom vissa saker. Jag frågade: Varför? På vilken grund? Vilken misstanke? Jag var misstänkt för langning av alkohol. Hmm... Jaha? Visst, jag köper en hel del kartongvin, men langning?

Jag slapp till sist ur polisens grepp för min lägenhet befanns ”vara i god ordning, inga tecken på missbruk och inga misstänkta utensilier kunde detekteras”. Vidare kunde ”den misstänkta redogöra på ett sammanhängande och trovärdigt sätt kring omständigheterna av olika fynd i lägenheten”.

Jag höll på med att riva rotselleri för infrysning och torkning när de knackade på och en av konstaplarna tyckte att det luktade gott. Frågade vad jag höll på med. Jag förklarade.

Men så upptäckte de mina växter på balkongen: tomater, basilika, libbsticka, gräslök, persilja, vitlök, koriander och paprika (och en Amaryllis).

Varför hade jag inte Pelargoner, Margerit och Lobelia som vanligt folk? Misstänkt! Och varför hade jag vissa plantor i plastkrukor och andra i keramikkrukor? Förklarade att några plantor skulle ges bort och att jag var snål och inte gav bort keramikkrukor.

De undrade varför jag hade torkade blad i kryddburkar och redlinepåsar utan etikett? Var det något jag planerade att röka? Sälja? Förklarade att jag torkade bland annat libbsticka, persilja och gräslök för kommande behov. Och vad var det där utspridda på tidningspapper egentligen? Narkotika?

Men snälla!? Smaka! Det är riven rotselleri på tork.

Alltså, vad hade hänt ifall min lägenhet inte befunnits vara ”i god ordning” (enligt vem?)? I fall jag befunnits vara ”missbrukare”? Ifall tjänstemännen inte trott på att det var kryddor jag odlade?

Hur det kom sig att jag överhuvudtaget blev misstänkt har jag funderat en del över, men: angivarsamhället breder ut sig och anklagelser från omgivningen kan ha många anledningar. Á la stasi.

Fast ”libbsticka” är ju egentligen ganska misstänkt…

Det finns ganska noga reglerat vilka åtgärder polisen får ta till och vad som ska ligga till grund för deras ingripanden. Men det är ingen hemlighet att attityder och faktiska fysiska handlingar varierar från fall till fall, från individ till individ. Och det kan väl vara helt i sin ordning att hänsyn tas till individen.

Men när attityder, val av ingripande och fysiskt handlande bygger på fördomar och förutfattade meningar om ”det normala” är det inte okej i mina ögon.

På samma sätt regleras en åtalads rättigheter och skyldigheter vid en huvudförhandling i lagar och förordningar. En åtalad har till exempel, till skillnad från vittnen, ingen sanningsplikt. Han/hon kan ljuga hur mycket som helst utan juridiska följder. Han/hon kan också välja att inte svara på frågor.

När jag lyssnar på inspelade utdrag från rättegången i tingsrätten i Luleå, gällande mordet på Vatchareeya Bangsuan i Piteå 2013 blir jag upprörd. Åklagarna Anna Bergström och Ulrika Schönbeck låter påskina att Kristoffer Johansson (åtalad) har skyldighet att svara. Något som blir rent ut sagt pinsamt när en av dem tvingar ur Kristoffer mycket intima detaljer om sitt sexliv.

Vilka dessutom bara har perifer betydelse för fallet. I alla fall saknar detaljerna som sådana – som hon, faktiskt, pressar ur honom – relevans. Utan att upplysa honom om att han är i sin fulla rätt att inte svara. Tvärtom antyder hon att han måste svara med motiveringen att han står ”åtalad för mord”. Sedan kan man ju undra var försvarsadvokaten var någonstans eller vad han/hon satt och tänkte på.

Än värre blir det i utdraget när målsägandebiträdet Elisabeth Massi Fritz pressar Kristoffer på en del punkter och utbrister: ”vet du vad Kristoffer, jag tror att du ljuger!”. Och? Han har ingen skyldighet att tala sanning.

Hon ägnar sig även åt ren plädering i förhöret. Så till den grad att domstolens ordförande avbryter med: ”och frågan är?” och ”men låt Kristoffer svara”. Fortfarande lyser försvarsadvokaten med sin frånvaro.

Till saken hör att Kristoffer Johansson är en ung man utan speciellt hög social ställning i samhället och att han har två neuropsykiatriska diagnoser: Aspergers och ADD.

En av åklagarna ägnar stor möda åt att visa hur ”ologisk” och ”märklig” Kristoffer är: hur ologiskt han resonerar, gör jämförelser med ”vanligt folk” och ber honom förklara sitt beteende in absurdum – exempelvis varför han inte försökt att ringa Vatchareeya efter att han fått reda på att hon är försvunnen som ”alla vi andra” skulle ha gjort.

Observera – jag tror att Kristoffer Johansson är skyldig till mordet på Vatchareeya Bangsuan, men det innebär inte att rättsväsendets företrädare får bete sig hur som helst och frångå lagens paragrafer.

I ett utdrag från en annan huvudförhandling (åtal för mordbrand) där en läkare (”Dr Brasa”, Magnus Lundberg) står åtalad, visar åklagaren (Ewa Tvegström) betydligt större laglydnad.

I ett resonemang som Magnus för, och som i mina öron uppenbart verkar vara en ren efterhandskonstruktion, anmärker hon endast ”men Magnus, tror du verkligen på det där själv?” och ”ja så länge det verkar logiskt i din värld så…”. I en senare del konstaterar hon även att ”du har ingen skyldighet att tala sanning”.

I ett uppmärksammat fall i Solna tingsrätt 2018, ansåg två nämndemän (Hasan Fransson och Ebtisam Aldebe, Centerpartiet) att en åtalad man skulle frikännas för hustrumisshandel med motiveringen att ”den misshandlade kvinnan inte gick att lita på […] och att det dessutom inte är ovanligt att kvinnor ljuger om hot och våld” (Aftonbladet 2018-03-05).

I domen kan man läsa, under domskäl, att makens familj ”verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan” (sic!) (Aftonbladet 2018-03-04).

Det finns fler uppmärksammade tingsrättsdomar. Vi har ju det här med Sture Bergwall (Thomas Quick). Århundradets rättsskandal. Han dömdes av enhälliga tingsrätter för åtta mord och frikändes sedan, efter beviljad resning, för alla efter att åklagare lagt ner förundersökningarna mot honom.

Det har utkommit minst tolv böcker i fallet, både för och emot i skuldfrågan. En intressant anmärking i sammanhanget är att en lista med 30 punkter som visade att Hannes Råstam i sin bok, ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare” (2012) hade fel och att Bergwall därför var skyldig, publicerades i Magasinet Para§af den 28:e februari 2013 (”Seppo Penttinen kritiserar Hannes Råstams bok”).

Många av listans 30 punkter upprepas för övrigt i flera av de böcker som senare publicerades och där det hävdas att Bergwall var skyldig. Expressen avslöjade för övrigt, redan 2012, något som nästan kan liknas vid en konspiration mot Hannes Råstam, där Penttinen var en av de medverkande.

Så rättssystemet fungerar kanske ibland, ifall resning beviljas. På grund av och trots publicerade verk.

Göran Lambertz var en av dem som skrev en bok i ”Fallet Thomas Quick” (”Quickologi” 2015), där han lite oklart tycks argumentera för att Bergwall nog är skyldig – Lambertz’ text är inte solklar. I alla fall hade inte tingsrätterna gjort något fel, tycks han mena. Lambertz var en framträdande person ur flera aspekter och i flera roller.

Göran Lambertz är också den justitiekansler som initierade ett tillsynsprojekt som resulterade i rapporten ”Felaktigt dömda” (2006). Projektet tar sin utgångspunkt i avslutade brottmål där personer frikänts efter att först ha dömts för brott till minst tre års fängelse och som vunnit laga kraft.

Rapporten skärskådar sedan grunderna för domarna och fick mycken kritik, men Lambertz ställde sig odelat bakom den. Till saken hör att antalet resningar ökat mer än tiofalt från 1980-tal till 2010-tal. Kanske en följd av ändrade bedömningar av hovrätter och Högsta domstolen. Men resultatet av resningarna var ändå att tidigare dömda skyldiga, nu frikändes. Domstol stod mot domstol.

Innebär det att vi lever i ett rättssamhälle? Att oavsett allt märkligt som sker på lägre nivåer skipas ändå rättvisa till slut? Åtminstone för dem som lyckas få resning och få sin sak prövad igen. Är detta rättssäkerhet? De som inte lyckas få resning då?

Ett annat intressant fall i sammanhanget är en rättsskandal av samma dignitet som ”Fallet Thomas Quick”: det som Teet Härm och Thomas Allgén råkade ut för i ”da Costa-fallet”. I Quickfallet publicerades en rad böcker som – tror jag – till stor del är anledningen till att Sture Bergwall senare fick resning och kanske även till att han frikändes.

I ”da Costa-fallet” publicerades också böcker, minst tre: ”Catrin och rättvisan” (1990) av Hanna Olsson, ”Döden är en man”(1999) av Per Lindeberg och ”Sanningen är en sällsynt gäst” (2003) av Lars Borgnäs.

Debatt bröt ut vid publiceringarna, men av någon anledning lockade inte detta fall till samma journalistengagemang som ”Quick-fallet”. Idag är både Teet Härm och Thomas Allgén avförda som misstänkta – men till vilket personligt pris?

De fråntogs båda sina läkarlegitimationer och på grund av skriverier i de stora drakarna är de ytterst misskrediterade och misstänkliggjorda. Kanske rent av förtalade?

Vad måste ske för att en misskänd person ska få upprättelse? Offentlig uppmärksamhet? Ligger rättssamhällets efterlevnad till syvende og sist i journalisters händer?

På något sätt tycks det ovan refererade visa på en viss godtycklighet vad gäller rättssäkerheten i Sverige. Måste det till offentlig uppmärksamhet för att missförhållanden och rättsövergrepp ska åtgärdas?

Listan kan göras lång: Osmo Vallo, Kaj Linna, Joy Rahman. Flera fäder som, främst på 1990-talet, på tvivelaktiga grunder dömdes för sexuella övergrepp på sina barn.

Det här med om ett land är en rättsstat eller inte är en besvärlig fråga – den ytliga bedömningen handlar om vad som stadgas i landets lagar. Mer väsentligt för medborgarna är hur lagarna efterlevs. I det jag skrivit ovan beläggs att det finns brister i efterlevandet – hur företrädarna för rättsstaten agerar i de enskilda fallen.

Vad kan göras åt detta?

Det jag – till att börja med – kan tänka mig är bland annat inrättandet av en från rättsväsendet fristående instans som hanterar överklaganden, en från polisen fristående instans som utreder övergrepp och överträdelser utförda av poliser, och förbättringar i utbildning i relevanta frågor, kanske främst för politiskt tillsatta nämndemän.

Då skulle rättssamhällets yttersta övervakare inte bara vara – journalister.

Men, man kan leda hästen till vattnet – men man kan inte tvinga den att dricka. Så i slutänden handlar det om den enskilda rättsföreträdarens – och kanske hos var och en av oss – rättsmedvetande och ethos.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Carin Åberg är äntligen pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.