Gubb Jan Stigson

Jodå, visst förekommer censur i svenska medier

Av Para§rafs Redaktion 2020-08-08

Vi är inte censurerade, skriver Andreas Magnusson på Para§raf i en som vanligt utmärkt och läsvärd artikel. I detta har han dock fel. Censur är förvisso sällsynt, men förekommer. Jag är själv återkommande offer för censur. Men också ett par vänner har drabbats och till och med förlorat bärgning och uppdrag av samma skäl - Thomas Quick.

Senast censur drabbade mig var i december. Filmen ”Quick” hade kommit och gått på bio och Mattias Göransson fann skäl att i sitt magasin Filter förklara vad som var sanning och fiktion i filmen.

Själv figurerar jag i filmen, spelad av Jimmy Lindström. Han flimrar förbi i ett par scener som väl är att betrakta som parodi. Filmen ska vara en hyllning till den grävande journalistiken men någon sådan syns inte mycket av. Den är snarare en katalog över journalistisk oförmåga.

Nå, Göransson har uppenbarligen känt behov av att förklara vad som är rätt och fel i filmen. Så jag får i Filter veta hur jag tänkt och gjort utan att det är ens nära sanningen.

Så jag skrev debattartikeln som följer i slutet av den här texten och skickade den till Filter.

Den censurerades. Jo, stoppandet av artikeln är ingen redigering och artikeln innehåller inget publicistiskt kontroversiellt. Den är en analys filmen, Göranssons artikel – och verkligheten. Ett bemötande av felaktiga uppgifter om mig själv.

Det är enkelt att kontrollera vad som är rätt och fel.

Göransson förfalskar verkligheten, förtalar mig och stoppar mig från att replikera. Det är censur och inget annat.

Som framgår av artikeln är det inte första gången han gör det. Det lilla jag nämner i inledningen är heller inte den enda förfalskningen vad gäller mig i Råstams bok.

Dessutom såg Göransson – och SVTs Jenny Küttim – i ett omskrivet blev till Dala-Demokratens ansvarige utgivare med hot till att stoppa mig från att över huvud taget skriva om Thomas Quick. Inte heller där finns en enda faktauppgift som stöd för kritiken.

Göransson har aldrig kunnat visa upp en enda felaktigt faktauppgift från mig. Hans enda möjlighet att stoppa mig har varit just censur. Det har däremot varit framgångsrikt. Brevet till DD ledde till och med till att jag en tid miste min yttrandefrihet.

Den här censuren är dock ett vida större problem än Mattias Göransson. Filmen ”Quick” är en lögnaktig skröna. Eller bedrivs journalistik i Sverige som i filmen? Där är det illa.

Vad gäller Quick förekommer rena självcensuren i svensk media. I maj publicerades i Svenska Dagbladet postumt en artikel av Sture Bergwall/Thomas Quicks tidigare försvarare Claes Borgström. Han påstod rent ut att klienten var skyldig till de mord han dömts för och kallade resningsprocesserna ”haveri”.

I ett medielandskap utan censur och självcensur borde det lett till omfattande debatt och inte minst till journalistisk granskning av Claes Borgströms påståenden. Det stoppades av en högst frivillig censur.

Här är artikeln som Mattias Göransson censurerade:

Är det här usel journalistik eller bedrägeri? 

2012 deltog Mattias Göransson och jag i en PK-debatt. Där påpekade jag att ett uttalande av mig förfalskats i Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick”. Göransson fnös och lovande skicka en ljudfil med vad som sagts. Någon fil kom aldrig. Rimligen därför att Göransson lyssnat och insett att han hade fel.

Det fick mig att fundera över om Göransson bara var slarvig som journalist och förfalskningen inte var medveten. På filmen är det svårt att höra vad som faktiskt sägs.

Nu är frågan aktuell igen. Göransson ska i Filter förklara vad som är sanning och fiktion i nya Quick-filmen. Den börjar med att jag, spelad av Jimmy Lindström, flimrar förbi, filmad av Råstam i hans mordbrandsprojekt.

Enligt Göransson bad jag honom då att granska Quick-domarna ”då det var galenskap att det fanns folk som ifrågasatte morddomarna”. Är det sant? Borde inte en seriös journalist ha frågat mig?

Min ambition var att Råstam skulle granska och korrigera framför allt Jan Guillous, Ulf Åsgårds och Leif GW Perssons vulgära och oseriösa beskrivning av Quick-fallen då det blockerat all seriös granskning. Som jag skrev i ett mejl 28 augusti 2008:

”Jag ser massvis med brister. Jag har gång på gång – inte minst tillsammans med J i Avesta – tagit sats för att gå till botten med orimligheter. Som jag tidigare sa var jag den ende som stod för den kritiska granskning som var något värd innan allting kantrade.  – – – Men jag ser ingen mening med att idag sätta igång att kritisera några verkliga brister så länge Åsgårds och Perssons påståenden ses som verklighet och sanning.”

Inte heller är det sant ”att det slumpat sig så” att Bergwall sett mordbrännarfilmen och bestämt att ”Råstam var den ende journalist han kunde tänka sig prata med”. Eller att ”Bergwall då avböjt mediakontakter i sju år”. Med mig pratade Bergwall alla sju åren.

I själva verket var den kontakten förutsättning för Råstams besök. Först sedan jag övertygat Bergwall om att han var seriös och beredd att avslöja Persson, Åsgård och Guillou skrev Råstam sitt brev.

Inte heller försökte jag ”övertala Råstam att han var fel ute”. Däremot la jag fram en rad fakta och uppmanade honom att bemöta dem. Det gjorde han aldrig. Däremot skrev Råstam så här i ett mejl 29 September 2008:

”Din hjälp har varit helt avgörande och jag känner stor tacksamhet. Och då tänker jag inte på kontakten med X och Y utan hundratals små och stora pusselbitar av alla de slag.”

En ovanligt osmaklig förvanskning i filmen är att använda Råstams cancer för att lura publiken. En av många journalistiska missar i Råstams bok är att Bergwall får ljuga om sin konfirmation som alibi för Blomgren-mordet.

Han påstår att han varit rädd att polisen skulle upptäcka det. Trots att det var det första han sa till polisen om mordet. Lögnen kom 2008 och ingen inblandad tycks ha reagera för det när Råstams bok gick i tryck 2012. Det har filmmakarna.

I nya versionen får Jenny Küttim/Alba August brev från Bergwalls syster med besked om konfirmationen. Vilket får Råstam/Karlsson att muttra något osammanhängande om att ”Seppo skulle kontrollera… Innan han kollapsar av cancern. Vilket omöjligen kan ha hänt.

Kriminalteknikern Jan Olsson i Peter Anderssons skepnad dyker upp här och där i filmen, både där han var och inte var med. Olsson ställer en intressant fråga: har Quick någonsin sagt någonting som inte polisen känt till?

Tja, i Gällivare tingsrätt fick åhörarna se Olsson pedagogiskt gå igenom skadorna på offrens tält. Han förklarade att han själv räknat ut ungefärlig tidsföljd i skadorna – utom för ett hugg när takets nock. Vilket fick sin förklaring när Bergwall berättade hur han agerat.

Vem skulle kunnat berätta det för Bergwall om inte ens Olsson kunde räkna ut det? Allt väsentligt i utredningarna var okänt när Quick började berätta. Hur svårt är det att konstatera?

Att Bergwall sagt fel om Therese utseende och mordvapnet i Levy-fallet har Göransson faktiskt rätt i. Men hur tänker han? I filmen skymtar norska tidningar, rimligen för att publiken ska förstå att Bergwall läst om Therese där. Sen kommer en sekvens där publiken skrattar åt att Dencik säger fel om allt.

Men…hur kan det vara så? Hur kan Bergwall först ha sett tidningsbilder på Therese och sen ha fel i allt? Var blev de kritiskt granskande journalisterna av?

Om mordvapnet i Rörshyttan skrev tidningarna att det var en påk hittad på platsen, att den såg ut som ett baseballträ och till och med på centimetern hur lång den var. Varför velade då Bergwall om domkraft, sten och vedträn? Finns inte här något att granska?

Den bekännande Quick och terapeuten förklarade felsägningarna med att berättandet orsakade sådan ångest att de prövat olika modeller för att komma vidare. En kallade de för ”negativmodellen” och gick ut på just det, att beskriva något som sin raka motsats. Som att den mörkhåriga Therese beskrevs blond.

Ja, det kostar givetvis trovärdighet men en noggrant granskande journalist kan hitta logik även i detta. Hedemora tingsrätt fattade:

”Hade Thomas Quick haft avsikten att vilseleda genom att oriktigt påta sig ansvaret för gärningen hade han sannolikt inte tvekat att tala om en träpåk i stället för sten, kofot och domkraft.”

Tingsrätten noterar dessutom att Quick/Bergwall tillfört vad ingen utredare ens tänkt på, att påken saknade bark. Vilket de i filmen hyllade hjältarna tydligen aldrig lyckades hitta i protokollen.

Göransson och filmgänget tycks inte heller ha sett att Bergwall numer själv säger att inte inte läst några tidningar på Kungliga Biblioteket. I filmen gör han det ändå.

Inte heller har filmhjältarnas lyckats granska fram att Johan Asplunds kläder i Göran Elwins bok beskrivs på tre olika sätt, alla vilseledande. Men helt rätt i de första förhören. Inte heller att han inte kan ha lånat boken av mig. I filmen gör han det ändå.

Riktigt bjärt framstår hans och hjältarnas journalistiska oförmåga när Göransson ska förklara vad som hänt offren.

Therese är enligt Göransson ”möjligen fortfarande vid liv”, i så fall förd till Pakistan av en far som ”inte heller återfunnits”. Den eventuelle fadern är vid liv, bosatt i Oslo och förnekar faderskapet. En utredning och omfattande letande efter Therese i ”faderns” hemby i Pakistan gav inga spår.

I Johan-fallet ska enligt Göransson finnas ”relativt välunderbyggda misstankar” mot en person. De misstankar avfärdades 1986 av Hovrätten för Nedre Norrland så här:

”Det är anmärkningsvärt att målsägandena (föräldrarna, biträdda av Pelle Svensson) i de båda sista hänseendena (ang mord och människorov) inte ens försökt prestera något som helst stöd för dem.”

Dessutom finns nu för en granskande journalist tidigare sekretessbelagda handlingar att hitta som visar att Svensson framförde osanna uppgifter i rätten. Misstankarna har alltså drastiskt minskat.

Liknande ”relativt välunderbyggda misstankar” ska enligt Göransson finnas också i Levy-fallet. Det rör en kriminell man som blev misstänkt via ett par glasögon på mordplatsen. Mannen bar på passfoto liknande glasögon.

De troddes vara exklusiva men var dussinvara. Undersökning i Quick-utredningen visade ”fler olikheter än likheter” med dem på mordplatsen. Två vittnen sa sig ha sett Levy i mannens lägenhet. En enkel journalistisk kontroll visar att ena iakttagelsen gjordes när Levy befann sig i Nordnorge, den andra när han var död.

Den alternative gärningsmannen i Appojaure-fallet var avförd långt innan Quick erkände.

Att påstå att Charles Zelmanovits från platsen där han senast sågs gått vilse och  hamnat där han hittades visar bara hur okunnig Göransson är.

Den korta sekvens som handlar om Gry Storviks försvinnande motsäger faktiskt inte Quick.

Trine Jensen ses i filmen vandra kring i en skog, till synes vilse. Hur hon kom dit från mammans arbetsplats i centrala Oslo ägnar filmarna inget intresse.

Det kunde däremot Quick förklara. Liksom hur hon var mördad. Att han lagt de kvistar på hennes kropp som utredarna trodde ha fallit från träden. Han berättade om dagisskylten i Drammen som ingen annan mindes.

Enskilda stenar i vägsystemen norr om Örje. Den försvunna bersån vid Härlands kyrka. Dessutom gav hans tal om smekningar av Levis döda kropp fynd av tidigare okända fläckar på insidan av offrets undertröja. Vart tog det vägen i filmen?

En påhittad hund syns i filmen. Men inte en enda av de likhundar som markerade där Quick sagt sig ha hanterat kvarelvor av sina offer. Frågan kvarstår: Är det här usel journalistik eller bedrägeri?

Av Gubb Jan Stigson

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Gubb Jan Stigson har jobbat som kriminalreporter i över 40 år. För sin tidning Dala-Demokraten har han bevakat Quick sedan gripandet för grovt rån 1990. Han har suttit i rätten 23 dagar av 27 i Quick-målen.
Stigson tilldelades 1995 Publicistklubbens Stora Pris för sin ”intensiva, tålmodiga och ofta kontroversiella” journalistik under en lång karriär. Stigson har också varit föreläsare i undersökande journalistik för bland annat grävande journalister och Rikspolisstyrelsen.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.