Borde vi inte ha en ledare som kan ena landet?

Av Hans Westerlund 2020-08-14

Är vår demokrati verkligen så bra? Är det inte så, att det behövs lite ordning och reda i det här landet? Någon som kan styra upp kaoset? Se till att polisen får de redskap det behöver för att sätta brottslingarna på plats? Någon som ser till att genusflum och vänsterpropaganda rensas ut från skolor och att tidningar och tv inte kan sprida vilket trams som helst?

Någon som ser till att svenska resurser används till svenskar? Som fattar att en gräns är en gräns och att den då inte kan läcka som ett såll? Att vi inte kan låta Sverige utnyttjas av vem som helst som inte trivs i sitt hemland?

Borde inte Sverige i stället styras av någon som tänker på oss svenskar i första hand och inte hela tiden kryper för globalister och miljöextremister? Och, förresten, på vilket sätt är politiskt käbbel och partsintressen demokrati? Skulle inte ett Sverige med en ledare som fattar vad som behövs och som har folkets stöd, vara mer sant demokratiskt? En som kan ena landet?

Det krävs inte lång tids läsning på t ex SD:s facebook-sida för att man ska hitta personer som uttrycker många av tankarna ovan och som nog skulle hålla med om slutklämmen. De skulle antagligen själva hävda att de är för demokrati, men bara för att någon använder det ordet, så är det inte självklart vad som menas.

För mig handlar demokrati i grunden om respekt för den enskilde individen; en insikt om att vi alla har lika värde, men samtidigt är olika som individer; att man har ett system som ska skydda de svaga mot övergrepp från de starka; och där de som styr har ansvar inför de som blir styrda.

Demokrati, för mig, är ett gemensamt projekt som ägs av alla de som ingår i samhället och inte tvärtom. På så sätt blir demokrati en garant för mångfald och personlig frihet, samtidigt som det blir ett ramverk för samverkan och samarbete.

Men finns de som har en betydligt mer ​auktoritär syn​ på vad demokrati är. Som inte alls gillar det här med ​mångfald och personlig frihet​. Efter andra världskriget har det forskats en hel del på dem som lockas av att följa auktoritära ledare och som grupp har de många gemensamma psykologiska drag.

Karen Stenner har i sin ​forskning​ funnit, att så mycket som runt en tredjedel av den studerade befolkningen har, vad hon kallar, en stabil predisposition för auktoritarism. De föredrar ​“oneness and sameness”​ framför frihet och mångfald.

De vill känna sig som en del av en grupp, som ett “vi” med en gemensam ledning (“​oneness”​ ) och gemensamma värderingar (“​sameness​”).

De vill ha barn som är lydiga hellre än självständiga, artiga hellre än nyfikna, respektfulla inför vuxna hellre än självständiga och väluppfostrade hellre än omtänksamma.

Om de upplever hot mot gruppen, ​aktiveras​ deras predisposition och tar sig uttryck i aggression mot alla som inte underordnar sig gruppen, alla som ses som avvikande eller främmande. Om de regerande politiska ledarna inte kan bekräfta och förstärka deras gruppkänsla, så söker de sig nya ledare som kan ena dem och hålla dem samman.

De attraheras av kraftfulla ledare med enkla och tydliga budskap, för de är inte intresserade av avvägda analyser som tar olika perspektiv i beaktande. Om budskapet är bra och bekräftar den egna känslan, så kvittar det vilket resonemang som ligger bakom eller om det ens har med verkligheten att göra. Överhuvudtaget är det bättre med tydliga påståenden, än komplicerade resonemang.

Deras värld består av ett “vi” och en massa “dom”. Allt som är bra för oss, är bra, punkt. Allt som stärker vi-känslan är bra. Självkritik, däremot, är inte bra. Allt som ifrågasätter eller avviker är definitivt av ondo och att t ex vara normkritisk är något absurt. Normer är ju till för att följas, inte ifrågasättas.

Det som finns utanför gruppen, det främmande och annorlunda, ses som farligt och hotfullt: det är våldtäktsmän, tjuvar, snyltare och mördare. Godhjärtad och hjälpsam ska man därför bara vara inom gruppen: de utanför gruppen försöker bara luras och ser sådan hjälpsamhet som svaghet att utnyttja.

Detta är inte personer som bryr sig om rättssäkerhet eller bevisprövning. Vet man att någon är skyldig, så behövs inga bevis.

Brottslingar ska inte ha en massa rättigheter, så att de hånleende kan smita undan rättvisan, och om polisen tänjer på reglerna för se till att en brottsling åker dit, så får man se genom fingrarna med det. Straffen ska dessutom kännas – gärna dödsstraff för grova brott – definitivt inget daltande.

På 90-talet genomförde Bob Altemeyer ​ett antal simuleringar​ i form av ett spel, som kallades Global Change Game,​ där 50-70 deltagare fördelades på olika region på en stor karta över världen. Under 40 år av simulerad tid, fick sedan deltagarna styra över världen utifrån tillgängliga resurser och med miljömässiga utmaningar som gavs av spelledarna.

När deltagarna valdes utifrån att de hade ​låg grad​ av auktoritarism, så dog 400 miljoner människor av svält och sjukdomar under dessa 40 år, men man hade samtidigt ett omfattande internationellt samarbete och inga krig.

När man i stället valde deltagare som befann sig ​högt p​å skalorna för auktoritarism, så slutade det ganska snabbt med ett globalt kärnvapenkrig som dödade alla.

När de fick chansen att starta om, så blev det ändå konventionella krig och ingen försökte göra något åt överbefolkning, svält och sjukdomar. Efter 40 år hade 2,1 miljarder människor dött. Inget lysande resultat.

Det kan kännas som att SD och de auktoritära strömningarna i samhället dök upp från ingenstans, men om Karen Stenner har rätt, så har fröet till antidemokratiska, auktoritära regimer funnits i vårt samhälle hela tiden.

Oberoende av decennier av liberal demokrati, är det i så fall ändå en betydande andel av medborgarna som på ett psykologiskt plan egentligen inte trivs med sådant som öppenhet, nyfikenhet, variation och universella mänskliga rättigheter.

Och när de aktiveras av en känsla av hot, av en upplevd systemkollaps, röstar de fram auktoritära partier och ledare. Så frågan är: hur ska en liberal demokrati hantera dem, som inte vill ha den?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.