Står vi också där en dag – och undrar vad som hände?

Av Michael Williams 2020-11-05

Att försöka sig på att förklara ett politiskt ”varför”, är förstås en grannlaga uppgift. Ändå är det många i världen som undrar varför någon som Trump överhuvudtaget har en chans att vinna, eller hur det ens är möjligt att så många människor lägger sin röst på en man som är en notorisk lögnare, denna personifiering av en ”con man”, som under sin första mandatperiod lyckades göra bort sig i sällskap av alla andra ledare i världen.

En amerikansk president som få icke-amerikaner respekterar, men som många i USA uppenbarligen är beredda att rösta på.

Det har varit många analyser kring vilka politiska sakfrågor som fäller avgörandet. Jag vill hävda att sakfrågorna har en försvinnande betydelse. Annars skulle ett parti som vill införa ett hyfsat sjukförsäkringssystem vunnit en jordskredsseger, men omfördelningspolitik har aldrig riktigt varit en amerikansk prioritering.

Ska jag ändå framhålla två politiska sakfrågor där Trump lyckats så är det frågan om ekonomi. Då talar jag om landets ekonomi, inte fattiga amerikaners ekonomi. Låt mig återkomma till det.

Den andra frågan är att Trump inte har startat några krig, i betydelsen att han inte låtit amerikanska soldater dö i en annan del av världen för en sak som de flesta amerikaner inte kan relatera till.

Men för att återkoppla till ekonomi så handlar det om att USA inte är redo att avsäga sig titeln ”The Greatest Nation On Earth”. Där är det viktigt för självbilden att vara världens starkaste ekonomi. Det är nämligen där jag landar. Den amerikanska kulturen är som få andra, och ännu råder stor skillnad mellan svensk och amerikansk kultur och självbild.

I Sverige så ligger det i vår kultur att samarbeta, gärna lite lågmält och inte så skrytigt. Självklart håller vi oss för att vara bäst i världen och ser ned på alla andra och avfärdar dem som mer eller mindre underutvecklade.

I USA gäller andra bullar. Här härskar fortfarande vilda västern-andan. Gärna demokrati, så länge det inte inkräktar på några friheter. Det heter ju ”In The Land Of The Free”, inte i landet av de demokratiskt undertryckta.

I USA är det nog också självklart med lagarbete, men det finns inget så viktigt som en stark ledare som pekar med hela kroppen och utsöndrar ett oförstörbart självförtroende. Någon som högt och tydligt pekar ut vägen. Inför det ideala ledarskapets gestaltning blir det mindre noga med vad som är rätt och fel, sant eller falskt.

Det spelar inte heller någon roll om Trump uttalar sig nedlåtande om kvinnor. Att Trump avfärdar Corona och klimatförändringarna spelar inte heller någon roll. Corona och klimatförändringarna är yttre hot som sammansvetsar det amerikanska folket eftersom ”The American Way Of Life”, är hotad.

Det faktum att Trump kommer undan med precis vad som helst och att kritik mot Trump är samma sak som kritik mot hela USA, dess självbild och ”way of life”. Betydelsen av ”Make America Great Again” handlar främst om just detta.

Självbilden, narrativet, det starka ledarskapet och den där drömmen. Allt detta reproduceras hela tiden i den amerikanska kulturen, i media, i filmer, i musik och så vidare. Det är inte ens en fråga om indoktrinering. Snarare handlar det om internalisering, kanske till och med biologiskt nedärvt, för att parafrasera ett visst svenskt partiprogram.

Allt detta ÄR Trump. Hillary Clinton var det inte. Bernie Sanders var det inte. Pete Buttigieg var aldrig ens med i matchen, och uppenbarligen hade inte heller Joe Biden någon chans att utmana på riktigt.

Men, Barack Obama då, invänder vän av ordning. Jo, även om den amerikanska mentaliteten var densamma då som nu, så var det ett annat politiskt klimat i världen. Dessutom var Obama en mycket stark ledargestalt vars främsta bedrift var att återupprätta den amerikanska tron på sig själv.

Med det sagt är det också intressant att väcka frågan ifall det kan hända i Sverige. Även om den svenska attityden inte bullrar lika högt som den amerikanska så är inte heller vi immuna mot starka ledare. Även om Göran Perssons bufflighet inte går att jämföra med Trump, så var det väl ändå så att Persson kom undan med det mesta, precis som Carl Bildt på sin tid.

Det är en viss typ av människor som man liksom inte kommer åt. Om vi då jämför republikanerna och Trump med Sverigedemokraterna och Åkesson så må det finnas politiska likheter, men ledarskapet ser helt annorlunda ut.

Där Trump förklarar sig vara bäst på allt, trampar Åkesson ängsligt sig själv på fötterna och förklarar ”jag vet inte”. Nu må Åkesson ha en viss kultstatus i de egna leden, hans taktik är naturligtvis en annan men hans meriter talar förstås för sig själva.

Åkesson har byggt Sverigedemokraterna från ett litet obskyrt parti som alla vi andra avfärdade som stolliga extremister, till att kanske vara Sveriges näst största parti med chans att bli Sveriges största i nästa val. Jämfört med Trump är Åkesson närmast timid, men partiet klev in i riksdagen med 5,7 %, ökade till 12,86 % och 2018 fick de 17,53 %.

Om Åkesson skulle lämna över stafettpinnen till en ledare mer lik en högröstad Orban, Bolsonaro, Erdogan eller Trump, hur skulle då den svenska politiska utvecklingen se ut? Skulle fler lyssna och ansluta sig till den svenska nationalismen, för den finns där, längst inne i folksjälen.

Svenskarna är ju stolta över Sverige och Sveriges position i världen, trots vår litenhet till yta och befolkning. Jag tänker ibland på vad vi kräver av de som flyr hit från krig och vad vi svenskar kräver av flyktingar och invandrare, våra nya landsmedmänniskor. Tacksamhet och stolthet.

Det finaste som finns är att vara svensk och det är ett fullt rimligt antagande att alla som är på flykt vill komma till vårt land och bli svenskar. Det är allmänt tankegods och inget som är specifikt för Sverigedemokraterna.

Så om vi då tänker oss att vi kombinerar vår svenska självbild i händerna på en stark nationalistisk ledare som vet att sätta svenska hjärtan i brand.

Någon som tydligt kan peka ut en klar riktning efter mandatperioder av otydligheter och kompromisser som knappast gör någon människa lycklig. Då kanske vi står där efter 2022 och undrar hur det kunde hända.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Arbetar som politisk tjänsteperson i kommunpolitiken. Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.