Hon drog mig ur sängen

Av Crister Enander 2020-11-08

En gång, för sisådär två år sedan, lirkade hon med värme och omtanke och okuvlig intellektuell nyfikenhet, upp mig ur sjukhussängen. De Profundis. Upp steg jag, kanske sakta, kanske fort. Läs gärna Oscar Wildes bok från fängelset. Mina smärtor tog ännu för stor plats för att jag idag ska kunna avgöra hur kort eller lång tid som hann passera. Jag kunde ännu inte klara mig ens i en retlig rullstol.

Hon, då arbetade hon som undersköterska, gav sig inte. Men bara med vänlighet, omtankens envishet och ett spefullt och likväl gäckande leende.

Av någon för mig obegriplig anledning insåg hon att jag hade en del att ge, litteratur, religiösa traditioner, erfarenheter utanför det där, ni vet: Villa, Volvo, Vovve.

Gång på gång stod hon inne i mitt sjukrum. Där fanns en minimal diskbänk och två skåp.

Bakade toscakaka i köket, det gjorde hon liksom två andra på stället. Snart såg hon till att jag bokstavligen tog mig ut ur rummet och att jag fick nybryggt kaffe och hembakad toscakaka.

Och där satt jag en mörk regntung kväll som blev till natt och skrev om vad jag trodde hade hänt mig under dygnen i respiratorn.

Jag satt där, i rullstolen, med kopior av mina journaler. Läste, reflekterade, försökte förstå.

Mitt minne var mörkt, tomt, borta. Pusslade. ”Lade samman”, för att använda P O Enquists uttryck.

Hon fortsatte att visa mig samma vänliga och koncentrerade uppmärksamhet. Ibland dröjde hon kvar till och med efter sitt pass. Skrattade överseende åt mina försök att svara på hennes ganska många frågor.

Sin bakgrund och erfarenheter, sannerligen inte av det lättköpta slaget, gjorde hon klar, ja isande glasklar för mig.

Med andra ord: Hon drog mig så att säga ur sängen, förlamning och en stillsam och för mig väsensfrämmande apati.

Sent häromkvällen mötte jag henne igen efter denna för mig, och – visade det sig – för henne mycket långa tid.

Jag kunde, enkelt och synnerligen konkret, något litet återgälda hennes mänsklighet.

Min känsla var, och är, stor av vad som nu skedde – totalt oväntat, ett möte som varade nästan tre timmar.

Och enligt henne var det detsamma för henne. Omvälvande i sin självklarhet och ändå fullkomligt ovanligt.

Jag var, sade hon, den första som sett henne på över sex månader. Sett henne som människa, inte en kvinna som samlade ormbunkar.

 Ingen sentimentalitet, inte ett enda spår, vill jag understryka. Saklig.

Svårast för mig, och ännu mer för henne, var att visa att vi var jämbördiga. Jag tror att jag – och hon – till slut lyckades.

Det återstår att se.

Hon bor nu på ett av den lilla staden på slättens härbärgen. Hennes namn är Evelyn, alltså som Evelyn Waugh.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.