Foto: Johan Nilsson/TT

Äntligen börjar jag känna ett visst medhåll

Av Börje R P Carlsson 2020-11-13

Riksrevisionsverket har granskat polisen och kommit fram till att polisen inte lyckats åstadkomma ens minibemanning i de utsatta områdena. Detta har medfört fortsatt otrygghet i utsatta områden men också förhindrat Polisen att göra de ingripanden och de insatser som ofta krävts.

Riksrevisionsverket har granskat den polisiära situation som uppstod vid den senaste omorganisationen, den 1 januari 2015.

Men dessförinnan hade poliserna redan 1997 börjat koncentrera verksamheten till ett antal större orter när länsorganisationen genomfördes. Då hade polisen sedan 1965 genomgått en förändring från att ha varit representerade på 600–700 större och mindre orter.

1965 förstatligades polisen med ett antal sammanslagningar som organisatoriskt inte var fel men som genom nedläggningar av de mindre polisstationerna blev fel och början till dagens svåra situation.

Sett till dagens situation har Polismyndigheten genom en falsk bild av verkligheten försökt påstå att poliserna finns tillgängliga på ett stort antal orter. Att det finns en polis eller en polisanställd, bakom ett skrivbord på något kommunalt kontor, ett par timmar i veckan kallar inte jag polisiär närvaro utan bara ett spel för galleriet för att påvisa att polisen ”visst finns också på denna ort”.

Det finns ytterligt få orter i Sverige med en närvarande polis. Det finns orter med 50 000 invånare som saknar en närvarande polis. Nu har visserligen detta förhållande börjat uppmärksammas och rikspolischefen har nu påtalat vikten av förändringar.

Alltså den rikspolischef som jag trodde hade slutat. För en osynligare verkschef har jag då svårt att finna. Jag begär inte att han ska vara lika synlig som sina föregångare men visst vore det tacksamt om han visade sig ibland och om han kom med direktiv där han med hela handen visade vad han vill eller i varje fall visade vad han tror att regering och riksdag vill.

Jag har under de senaste decennierna påtalat faran med att polisen fjärmar sig från medborgarna och vilka problem detta skapar. Trots att de flesta medborgarna i de utsatta områdena är laglydiga och skötsamma har polisen genom sin frånvaro, det finns några bjärt lysande undantag, i allt för många fall tillåtit de laglösa att ta över och genom sin våldsamhet kväva övriga medborgare.

Nu tycks detta ha gått upp också för de högsta hönsen inom polisen med rikspolischefen i täten.

Då bestämmer rikspolischefen att områdescheferna ska organisera sina områden så också de utsatta områdena blir representerade med en närvarande polis. Denna harmlösa vink från rikspolischefen gör att områdescheferna för syns skull gör en liten organisationsförändring så det ser ut som om de i alla fall försökt uppfylla rikspolischefens vaga vink.

Rikspolischefens vink är så otydlig, förmodligen avsiktligt, att områdescheferna gör en helt subjektiv bedömning av situationen i de olika områdena. Detta medför att en tolerant och halvblind områdeschef ser få problem och få störningar medan en annan polischef skulle göra en helt annan bedömning.

Det kan inte och får inte åvila bara områdeschefernas subjektiva uppskattning om vilka områden som kräver vad. Bedömningen är ju samtidigt ett betyg på hur områdeschefen skött sitt jobb och hur han lyckats med den polisiära verksamheten.

  • Om polisen i stället koncentrerade sin verksamhet där den bäst behövs så skulle det se helt annorlunda ut.
  • Om polismyndigheten använde alla utbildade poliser som poliser skulle det också se helt annorlunda ut.
  • Om polisen försökte vara en närvarande polis för alla medborgarna, också i de utsatta områdena, så skulle mycket se helt annorlunda ut.
  • Om rikspolischefen med hela handen bestämde hur polisverksamheten ska se ut och hur den ska skötas vore förmodligen något vunnet. Men bara förmodligen för åtgärderna måste vara de rätta.

Men som sagt, rikspolischefen sänder ut subtila signaler och förväntar sig nog ingen förändring för under de fem år den nya organisationen levt tycks inga uppföljningar av verksamhet och utveckling ha skett.

Det ser ut som om ingen egentligen bryr sig. Politikerna kräver bara längre straff, fler fängelser och högre budget till en polis som om några år ska vara 40 000 till en verksamhet som blir mer och mer koncentrerad men ger mindre och mindre.

Rikspolischefens senaste uppfattning är att det ska finnas en polis per 5 000 medborgare i de utsatta områdena. Detta kostar bara några få poliser, förmodligen färre poliser än vad myndigheten har avsatt till massmediainformation, men till vilken nytta?

Hans utspel är således bara ett spel för att påvisa att han är medveten om problemen men inte förstår hur de ska lösas.

Riksrevisionen säger sig inte kunna utläsa ”hur stor del av Polisens stora resurstillskott som faktiskt gått till de utsatta områdena.” Det är förmodligen helt avsiktligt eftersom den polisiära organisationen är uppbyggd på otydligheter och tvetydigheter.

Jag har försökt kartlägga detta men förvägrats alla begärda uppgifter eftersom ”ett offentliggörande av detta skulle kunna innebära ett hot mot rikets säkerhet”. Min uppfattning är att ett offentliggörande bara skulle innebära att polisens och de högsta polischeferna inkompetens skulle avslöjas och det är besvärande så det räcker.

– Polismyndigheten har fördelat en tredjedel av de senaste årens resurstillskott till lokalpolisområden med utsatta områden, men misslyckats med att säkerställa att dessa resurser verkligen når hela vägen fram, säger riksrevisor Helena Lindberg.

Här blir ju en naturlig följdfråga, ”var har den tredjedelen av resurstillskotten tagit vägen eftersom de inte nått hela vägen fram?” Denna fråga kommer förmodligen inte att få något svar.

Det är trots allt uppfriskande att Riksrevisionen gjort detta konstaterande och det kan bli en början till en närvarande polis men att tro att en polis per 5 000 invånare i de utsatta områdena skulle göra någon skillnad är nästan brottsligt naivt.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.
Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.