Straff, medier, brottslighet och mänskliga rättigheter

Av Carin Åberg 2021-03-02

Det krävs i allt högre grad ett registerutdrag från brottsregistret inför en eventuell anställning. Enligt uppgifter i programmet Kaliber (Sveriges Radio 2021-02-22) så upprörs nu världen över att fotbollsdomare med tidigare begångna brott (opreciserat vilka) får döma fotbollsmatcher för underåriga. Det ska de inte få göra.

I programmet redovisas att olika mer eller mindre lokala föreningar har olika normer för hur ofta man ska begära registerutdrag och vilka brott som kan diskvalificera för anställning/verksamhet.

Och detta upprör: naturligtvis ska ”alla” skärskådas i form av registerutdrag – och med rätt brott sorteras olämpliga ut. Tanken är antagligen att rädda barnen.

Västerbottens fotbollförbund meddelade som enda förbund i Kalibers enkät att de inte kollade registerutdrag. Fast någon dag senare – efter Kalibers enkät – hade de ändrat sig, de skulle kolla registerutdrag i framtiden.

Enligt uppgifter i samma program handlar det om att ungefär fem promille av domarna hade sexualbrott i sin curriculum vitæ – 5 tusendelar!

I rena siffror hade tolv stycken av tvåtusenfemhundra (12/2 500 = 0,0048, men siffran 2 500 är nog ungefärlig) tidigare gjort sig skyldiga till en brottslig handling. Ska detta resultera i att ”alla” måste ha en snövit CV – tvingas lämna registerutdrag?

Hur många av dessa tolv som återfallit redovisades inte. Det remarkabla i programmet – den personliga vinklingen (måste finnas enligt medielogiken) – var att tidigare brott i det fallet inte fanns redovisade, bara misstankar om ”olämpligt beteende”.

Vad det konkreta fallet handlade om – ”sexuella övergrepp” – var krav på nakenbilder. Är inte det en uppfostringsfråga? Man berättar för sitt barn att man inte sänder nakenbilder på sig själv hur som helst. Och diskutera varför man över huvud taget tar nakenbilder på sig själv?

Nåväl.

Detta att bedöma lämplighet för att döma fotbollsmatcher är uppenbart förenat med en stor portion godtycke – mindre bra, i rättssäkerhetens namn.

Sedan har vi det här med att ifall jag begått ett brott, dömts och avtjänat mitt straff, är det då rimligt att jag för resten av livet ska leva med ett icke juridiskt förankrat yrkesförbud inom vissa områden på arbetsmarknaden?

Diskrimineras på hyresmarknaden, bli av med beslutad behandling för mitt eventuella narkotika/alkoholbruk? Rent allmänt betraktas som en icke-medborgare? Utan medborgerliga (mänskliga) rättigheter?

Hur tänker man då?

En gång skurk = alltid skurk = saknar medborgerligt värde? Jag menar, det här med att begära registerutdrag: vilka blir följderna – för individen? Och om man har begått brott utan att åka fast då?

Visst, det finns statstik över återfall i samma typ av brott som man begått. Men är det rimligt att utesluta alla baserat på statistik? Enbart? Hur tänker man då? Bättre fälla än fria? I det fria, jämställda, demokratiska Sverige?

Enligt min mening saknas en mer nyanserad diskussion om straff, straffets syfte, rimlighet och fördomar här.

Vad är syftet med straff? Prevention? Vedergällning? Möjlig rehabilitering? Förmodligen en kombination beroende på brottets art. Parkeringsböter syftar nog mest till prevention, så höj böterna till någonstans mellan fem och tiotusen kronor så kanske vi slipper bilar på trottoarerna.

Straffsats för mord – trenden är allt högre straff – som det utvecklats under de senaste decennierna, tycks mer och mer syfta till vedergällning. Men vem som står i begrepp att mörda någon tänker på straffsats?

Straff för sexualrelaterade brott? Vilket är syftet här? Kan man rehabiliteras eller ska man vara dömd för tid och evighet? ”Tas bort”?

Någonstans finns väl tanken att man sonat sitt brott efter avtjänat straff? Är tillbaka på noll liksom. Varför ska man då straffas resten av livet med bland annat yrkesförbud, färre möjligheter att skapa sig ett värdigt liv? På vilken grund kan arbetsgivare dels begära, dels avvisa sökande via ett registerutdrag från brottsregistret? Vägra ett hyreskontrakt?

Sedan det här med medborgerliga rättigheter. Sverige fick allmän och lika rösträtt 1989 om jag minns rätt. Fram tills dess hade bland annat internerade och omyndigförklarade inte fått rösta.

I vissa stater i USA får fortfarande inte internerade rösta och i andra stater måste det ha gått några år efter avtjänat straff. I världens största demokrati! Vad har rätten att avge min politiska mening med brottslighet att göra? Vad diskvalificerar min politiska åsikt? Och vad i mitt tidigare liv förutsätter mitt framtida liv?

Nåväl.

Hur tänks det kring brott och straff? I den – i min mening onyanserade – debatt som förs finns dels förespråkare för höjda straff; bort med straffrabatt för straffmyndiga men ändå unga; inför kronvittnen, anonyma vittnesmål; större möjligheter för polisen att avlyssna, övervaka och andra integritetskränkande åtgärder – i det för allmänheten fördolda och utan insyn. ”Sätt dit dom”.

Allt utan minsta som helst vetenskapliga belägg. Dels… ja, finns det meningsmotståndare, eller? Det här med förebyggande åtgärder? Att stora delar av problemet med brottslighet handlar om den socioekonomiska ojämlikhet som råder i samhället – ”utsatta områden” ni vet.

Jag hoppas att flertalet av oss vill åstadkomma minskad brottslighet. Men finns det en enda vetenskaplig undersökning som visar att höjda straff minskar brottsligheten? Inte vad jag vet. Medier rapporterar om och om igen om ”den ökande brottsligheten”.

Men vad jämförs? Vad som är kriminellt ändras från år till år och det är ingen hemlighet att allt mer kriminaliseras – så vad säger en jämförelse från tidigare år? Att lagarna ändrats?

Och alla dessa krimpoddar, blåljusprogram, dokumentärer, all kriminalfiktion och alla kriminaljournaler där förövaren är klar, grunden ofta tidigare brottslighet: det handlar bara om att sätta dit den skyldige.

Svart och vitt utan gråzoner. Men skuld fastställs i domstol, inte i medier.

Men åter till rapportering från verkligheten. Jag har skrivit detta tidigare: på ökad rapportering i medier av en viss typ av brott följer ökat antal anmälningar. Rapportering om ”ökad brottslighet” bygger oftast på statistik om antal anmälningar. En rundgång? En medial fiktion?

Om man tänker efter. Varifrån kommer kunskap och attityder kring brott och straff? Från (eventuellt politiska) mediekampanjer? Medielogik – vi säljer vad som säljer bäst? Ergo: ger största möjliga vinst.

Det ligger kanske en vinst i att diskutera det här med brottslighet, straff, medier, medborgerliga rättigheter och florerande åsikter på ett mer nyanserat sätt?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Carin Åberg är pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.