Tittar du också bort?

Av Monika Keller 2021-03-04

FN granskar regelbundet hur medlemsländerna sköter sig. Facit är inte helt glädjande. Trots Sveriges internationellt höga svansföring undkommer inte vårt land kritik. Mycket finns kvar att göra när det gäller till exempel urfolkens rättigheter och hatbrott mot minoriteter.

FN:s deklaration från 1948 om de mänskliga rättigheterna börjar med orden ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Deklarationen har införlivats i många länders rättsliga ramverk.

Sverige förband sig att inkorporera deklarationen i grundlagen redan år 1952. Staten skulle därmed se till att medborgarnas grundläggande friheter, rättigheter, trygghet och behov tillgodosågs.

Artikel 25: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster (…)”.

FN granskar regelbundet hur medlemsländerna sköter sig. Facit är inte helt glädjande. Trots Sveriges internationellt höga svansföring undkommer inte vårt land kritik.

Mycket finns kvar att göra när det gäller till exempel urfolkens rättigheter och hatbrott mot minoriteter. Kritiken handlar också om en ökad segregering och ekonomiska klyftor, våld mot kvinnor, och rätten till utbildning, arbete och bostad.

FN menar alltså att Sverige är kass på att ta tillvarata minoriteters rättigheter, men också att vi inte kan erbjuda alla människor något så grundläggande som en ”dräglig levnadsstandard”. Till exempel en egen bostad.

En eftermiddag stod jag och väntade på tunnelbanan vid Gullmarsplan. En kompis hade precis flyttat och jag hade packat ned lite överblivna prylar i en Ikea-kasse att skänka och var på väg hem till hen.

För er som inte är familjära med Stockholm, eller Stockholms tunnelbana, vill jag säga ett par ord om just Gullmarsplan. Gullmarsplan är den första tunnelbanestationen söder om den del av innerstaden som heter Södermalm. Det är promenadavstånd över en bro, men ändå är det två olika kulturer. På söder grasserar yuppies, hipsters och andra trendmedvetna.

Går du över bron kommer du bort ifrån stadens larm och det ungdomligt coola och du är på Gullmars. Självklart kommer även denna stadsdel snart byggas om och gentrifieras men fram tills dess är det Hålan Som Gud Glömde.

Närheten till både staden och grönområden som bara de invigda hittar och förstås Systembolaget gör Gullmars till en oas, för de som vill och behöver en oas.

Det är en knutpunkt där flera tunnelbanelinjer och bussar till olika förorter korsar men ändå befriande fritt från polispatruller. Här ligger också ett av Stockholm kommuns akutboenden, ett så kallat härbärge, för hemlösa. Jag går till och med så långt och säger att här ligger Stockholms värsta härbärge för hemlösa.

Där står jag alltså och väntar på tunnelbanan. En kille kommer fram och jag ser att han tänker fråga efter en cigarett eller pengar eller något annat. Så tittar han på min Ikea-kasse, kommer av sig, säger ”Jaha, du är också hemlös”.

Har du sett dem? Gubbarna med Ikea-kassar eller fullpackade dramaten-kärror med ett tjogtal fastknutna plastpåsar. Rotandes i sopkorgar. Lite smutsiga, sjaviga, kutryggiga.

De ber aldrig om något. De liksom lever – och bor – i sin egen bubbla. På tunnelbanan kan du däremot stöta på andra, yngre, halvsnygga och välartikulerade som frågar efter en slant till kaffe eller en sängplats för natten. Ber om ursäkt för att de stör.

Utanför stationen står den där underdåniga försäljaren av Situation Stockholm. Tidningen som kostar 50 spänn och där hälften går till säljaren. Runt hörnet utanför Hemköp hör du från den romska tiggaren de välkända ”Hej, tjena, kronor, mat?”

Nej, du ser dem inte. Eller förresten, du gör förmodligen som jag. Du ser, men viker undan blicken. Tittar ner i mobilen. För det vi inte ser, det existerar inte. Gubben med Ikea-kassarna. Tanten med trasiga skor. Den unga killen på tunnelbanan med tiggar-kopp.

Eller tjejen som åker buss efter buss efter buss bara för att värma sig. Romerna som rullar ut sina madrasser och täcken och kurar ihop sig under något tak och hoppas att de inte ska frysa för mycket i natt.

Vad innebär det då att vara ”hemlös”? Vi tänker oss kanske att hemlösa sover under en bro i en trasig sovsäck och försörjer sig på pantburkar och tiggeri. Jadå, de existerar. Men hemlöshet är faktiskt något så enkelt som att inte ha en egen bostad.

Du vet inte var du ska sova i natt. Eller du kanske vet var du ska sova just i natt men du vet inte för hur lång tid. En vecka, en månad, ett halvår? Att packa upp sina ägodelar och göra sig hemmastadd är inte lönt, eftersom du inte vet hur länge du får bo kvar.

Socialstyrelsen delar in hemlöshet, grovt förenklat, i fyra grupper:

  • Grupp ett är de akut bostadslösa, de som sover utomhus, på härbärgen, i tält, båtar och trappuppgångar, alltså de vi till vardags kallar ”uteliggare”.
  • Grupp två är personer inskrivna på olika institutioner och som snart ska skrivas ut men som inte har någonstans att flytta till. Det kan vara personer inom kriminalvården, behandlingshem, HVB- eller familjehem, en SIS-institution, psykiatrisk klinik eller liknande.
  • Den tredje gruppen, som står för ungefär hälften av den totala hemlösheten, bor i tillfälliga lösningar inom socialvårdens omsorg i stödboenden och försökslägenheter.
  • Grupp fyra har ett tillfälligt privat boende men utan eget kontrakt. Du hyr ett rum, bor på en kompis soffa eller i ett osäkert andrahandsboende.

Socialstyrelsen kartlägger antalet hemlösa vart sjätte år. Den senaste kartläggningen är ifrån år 2017. Endast vuxna svenskar som hade kontakt med socialtjänsten, annan myndighet eller frivilligorganisation räknades.

Inte barn, papperslösa, asylsökande eller EU-migranter. Inte heller dessa gubbar, killar och tjejer som av olika anledningar valt eller tvingats att leva sin hemlöshet utan inblandning ifrån myndigheter. En femtedel av Sveriges kommuner svarade inte ens på enkäten.

Enligt Socialstyrelsens kartläggning är runt 33 000 personer i Sverige hemlösa för närvarande. Av dessa är 6000 akut bostadslösa. Som sover utomhus, på pendeltåg och bussar eller i en trappuppgång. I bästa fall några nätter på ett härbärge eller hos en bekant. 6000 akut bostadslösa. Och totalt 33 000 utan eget och säkert boende.

Jag påstår att vi får lägga till några siffror.  Jag tror jag skulle kunna räkna till 33 000 hemlösa bara i Stockholm.

Man skiljer på så kallad social och strukturell hemlöshet. Här i ligger ett problem. ”Social hemlöshet” innebär att du antingen har ett missbruk eller någon form av psykisk ohälsa. Då har du enligt Socialtjänstlagen rätt till stöd, som till exempel ett boende.

”Strukturell hemlöshet” handlar om de som av olika orsaker inte kan ta sig till bostadsmarknaden av egen kraft. Du kan ha blivit bostadslös på grund av arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa eller annan ekonomisk utsatthet. Då förväntas du klara boendet själv.

Socialstyrelsens indelning av hemlöshet i grupp ett, två, tre och fyra är förstås inte statisk. En ”uteliggare” i grupp ett kanske så småningom får erbjudande om en tids stödboende eller till och med en försökslägenhet. Och det händer att personer efter ett par år av skötsamt boende får eget boendekontrakt.

Tyvärr är det inte ovanligt med motsatsen. Där det finns en viss rörlighet nedåt mellan grupperna, finns tyvärr också en rörlighet åt andra hållet. Även om du inte hade problem med missbruk eller psykisk ohälsa när du blev utan bostad, är risken stor att du till sist ådrar dig det. Och hamnar i grupp ett, akut bostadslös.

Antalet avhysningar, vräkningar, ökar år efter år. År 2020 vräktes drygt 2500 hushåll i Sverige. Om man tror att vräkningarna mest drabbar personer med missbruk eller störande beteende så är det fel.

Den vanligaste orsaken är hyresskulder. Hälften av de som vräktes förra året var ensamstående föräldrar. Och har du en gång blivit vräkt har du mycket liten möjlighet att ta dig tillbaka in på den ordinarie bostadsmarknaden igen. I bostadsbristens Sverige blir du hänvisad till en tuff – och dyr – konkurrens på andrahandsmarknaden.

Socialtjänstlagen är en så kallad ramlag som ger kommunerna stort svängrum att utforma verksamheten efter behov. Vilket förstås också ger plats för olika tolkningar. Kommunerna har dock ansvar för att alla invånare i kommunen har en skälig levnadsnivå och en god bostad.

Det ligger också på kommunernas ansvar att förebygga avhysningar. Myndigheten har inte ett absolut ansvar att tillhandahålla bostäder till hemlösa i allmänhet, men har å andra sidan skyldighet att ”främja den enskildes rätt till bostad”.

Hur tolkas då lagen – som är en mänsklig rättighet och svensk grundlag – om rätt till en dräglig bostad? Det beror förstås på vad man menar med bostad.

Är du hemlös, alltså du står helt utan hem, så kanske allt utom trappuppgången kan ses som ett hem. Alternativen som erbjuds från kommunerna är allt ifrån tillfällig nattlogi i sovsalar, till stödboenden för kortare eller längre tid, med eller utan nykterhetskrav, hotellboenden till tränings- och försökslägenheter.

De flesta hemlösa har provat på hela menyn. Man klättrar uppåt, och faller nedåt. Welcome to the jungle liksom.

Stockholms kommun har en så kallad ”Tak över huvud-garanti”(TÖG). År 1999 infördes regeln i någon slags politisk välvilja att erbjuda akut hemlösa att åtminstone få sova en natt under tak. Hur gick det med den garantin? Tja, så där.

TÖG har nämligen inte nedskrivits med exakt definition, trots 20 år på nacken.  Stockholm är indelad i 14 stadsdelar som alla tolkar både lagen och garantin olika.

Vem som har rätt till det där taket över huvudet, för hur länge och var någonstans, syns alltför ofta vara en bedömningsfråga i de olika stadsdelarna och till med hos den enskilda socialhandläggaren. För att komma i fråga för en sängplats måste du först och främst vara folkbokförd i staden.

Är du skriven i annan kommun inom Stockholms län är det inte säkert att garantin gäller. Dessutom måste du ha kontakt med socialtjänsten. Långt ifrån alla har den viljan eller möjligheten.

Många hemlösa som gått igenom socialtjänstens stålbad både en och flera gånger, till exempel krav på total drogfrihet, orkar till sist inte utan väljer att försöka klara sig själv.

Om du blivit beviljad någon form av stödboende, till exempel eget rum på ett hotellhem, är kravet ofta total drogfrihet. Tar du ett återfall och misslyckas på blås- eller urinkontrollerna, är du tillbaka på ruta ett. Alltså gatan.

Sedan kan man också fråga sig hur det ser ut under de där taken?
Ett härbärge ska inte blandas ihop med ett boende.  Kanske anser Stockholms kommun att ett härbärge uppfyller lagens mening om ”drägligt boende”.

Ett härbärge är helt enkelt en övernattningslokal för akut bostadslösa och ser högst olika ut. Alltifrån eget rum till stora sovsalar. De drivs antingen av kommun, privata företag eller ideella organisationer.

I Stockholm finns sju akutboenden. Fyra drivs i kommunens regi och de övriga av ett privat företag, Stadsmissionen och Frälsningsarmén.

Tillbaka till Gullmarsplan och min Ikea-kasse. Denna lilla ort kan vara en oas för den som vill ta sin bärs ifred utan blåljus. Men här syns också, om man öppnar ögonen, många människor med Ikea-kassar på ryggen. För som sagt, här ligger ett av Stockholms värsta härbärgen. I kommunal regi.

Micke. Killen som var ute efter cigg eller pengar och tog mig för hemlös eftersom jag stod med kassar på Gullmarsplan. Han slog sig ned bredvid mig på tunnelbanan och hann under tio stationer berätta sitt  livs story.

Idag hade han checkat ut från Hammarbybacken, ”Stockholms värsta”. Sängarna med galonmadrasser utan lakan och filt. Fasaden ruttnar sönder, det luktar mögel.

För att få en garanterad sovplats måste du vara på plats kl 17 och får sedan inte lämna stället för då förlorar du platsen. Personalen sitter bakom glas utan kontakt med nattgästerna. Om du har något värdefullt, till exempel en mobil, stoppa det i kalsongerna för annars blir du av med det.

Efter frukost checkar du ut och får inte lämna dina grejer kvar. Du tillbringar dagen med att försöka hitta något att äta, kanske tigga ihop några kronor, dra runt på stan med dina väskor för att klockan 17 stå på kö utanför Hammarbybacken för en eventuell sovplats igen.

Micke blev drogberoende i tidig ålder och levde livet på gatan. In och ut mellan institutioner. Någonstans efter 40-årsåldern fick han nog. Han fick ett rum i ett nyktert stödboende. Jobb inom byggbranschen och betalade hyran själv.

Efter två års skötsamt leverne på stödboendet var han säker på att få något mer permanent, som en försökslägenhet. Vad han i stället fick var en uppsägning. Nu klarade han ju av jobb och hyra och tillhörde inte de ”socialt utsatta” hemlösa. Han var nu ”strukturellt hemlös” och förväntades klara sig själv.

Så tillbaka till gatan, dra runt med kassar, invänta en galonklädd säng på ett sjavigt härbärge kl 17. Och tillbaka till drogerna.

Ideella organisationer, som till exempel Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Convictus och även kyrkan, fyller det tomrum kommunerna lämnar efter sig.

Besöker du Frälsningsarméns hjälpcenter vid till exempel Hornstull får du frukost, toalett och dusch, tillgång till telefon och internet och dessutom en garderob med gratis kläder.

Kring kaffet och gröten möter man bröder och systrar. I soffor och fåtöljer sover de som vandrat hela natten.

Stadsmissionen arbetar både praktiskt och politiskt för de hemlösa. Praktiskt genom att ta emot gåvor att sälja i butiker, vars vinst går till stöd åt hemlösa.

De har, liksom Frälsningsarmén, flera hjälpcenter där du erbjuds frukost, lunch, dusch och ibland en kasse mat eller kontanter eller en biljett till tunnelbanan. Stadsmissionen driver också olika akut- eller stödboenden. Politiskt har Stadsmissionen en hög röst som inte tvekar att ställa politiker mot väggen.

Convictus är en organisation så udda att de i en av Stockholms förorter inrättat ett härbärge för endast romska kvinnor. Kvinnor som lever och sover på gatan löper naturligtvis stora risker. Hos Convictus erbjuds de åtminstone en fristad för natten.

Så hur var det nu med de där mänskliga rättigheterna? Som rätten till en egen och dräglig bostad. Som är inbakad i Sveriges grundlagar. Eller det där med kommunernas ansvar att ta tillvara invånarnas skäliga levnad.

Samt skyldighet att motverka avhysningar. Plats på ett stödboende, alltså ett rum på ett hotell- eller vandrarhem, kostar kommunen i runda tal 1000 kr per dygn. Det är inte bara inhumant, det är dessutom dålig ekonomi.

Nu var det ett år sedan jag åkte tunnelbana med Micke. Men varje gång jag är på Gullmarsplan ser jag nu alla dessa Ikea-kassar och dramaten-vagnar. Och gör som jag brukar. Jag slår ned blicken.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Monika Keller presenterar sig så här: Är lärare, fembarnsmamma och gammal punkare.
Monika är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.