När högerextremister bestämmer

Av Dick Sundevall 2021-03-11

Det högerextrema magasinet Bulletin har bara existerat i några månader men redan nu är det öppen strid mellan ägarna och redaktionen. Det kan tyckas konstigt när såväl ägare som överköpta journalister hör hemma på den mörkblåbruna kanten. Men utgår man från hur högerextremister ser på medier – då blir det begripligt.

I Svenska Dagbladet förklaras det här med ”otålighet”, medan man på SVT tycks tro att det handlar om personliga misstroenden och motsättningar.

Men tar man del av vad tidningen Journalisten grävt fram i den här frågan, vilket såväl SVT som Svenska Dagbladet utgår ifrån, då går det att förstå vad det handlar om.

Tre av ägarna kontrollerar 70 procent av ägandet. Dessa tre är personer på den mörkblåbruna kanten med Tino Sanandaji som den mest kända.

Javisst är det så, kanske du som läser det här tänker. Men varför skulle dessa ägare inte komma överens med de journalister som de handplockat just för att de utmärkt sig genom åren med mörkblåa ställningstaganden i allehanda frågor?

Kan det möjligen vara så att de journalister de anställde hade fått för sig att Bulletin skulle vara just vad Bulletin har utgett sig för att vara? Presenterat så här av Bulletins första chefredaktör, Paulina Neuding:

”Jag tänker mig en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views, på nyheter och opinion, och som strävar efter att göra sina läsare mer upplysta, snarare än att driva agenda.”

Naturligtvis skulle det här ske i ett konservativt perspektiv, inte minst i urvalet av vad man skulle välja att publicera. Och visserligen skulle man befinna sig några snäpp till höger om den konservativa sajten Kvartal – men ändå på något sätt vara journalistiskt rumsrent. Alltså inte med Neudings ord i första hand ”driva agenda”.

Men ägarna blev snabbt besvikna och en dag körde de över chefredaktören och publicerade en artikel utan hennes vetskap. Varvid hon avpublicerade den – vilket hedrar henne. (Jag skulle som chefredaktör för Para§raf ha agerat på samma sätt.)

Det uppstod därmed en konflikt där ägarna krävde att artikeln skulle publiceras men hon stod på sig, vilket resulterade i att hon blev avsatt som chefredaktör. Ägarna satte istället in Ivar Arpi som chefredaktör.

Till saken hör att Paulina Neuding även var ansvarig utgivare, vilket hon fortfarande är. Att de flesta medier i Sverige har samma person som chefredaktör och ansvarig utgivare, kommer sig av att chefredaktören har den slutliga beslutsrätten över vad som publiceras medan det är den ansvarige utgivaren som kan bli stämd för vad som har publicerats. Alltså faller det sig naturligt att den som är chefredaktör också är ansvarig utgivare.

Nåväl, var då problemen lösta i och med att Arpi blev chefredaktör. Inte alls. Det visade sig att även han hade uppfattningen att en chefredaktör är just en chefredaktör och ingen marionett – och därmed har den slutliga beslutsrätten över vad som ska publiceras.

Än mer komplicerat blev det när ägarna och journalisterna hade ett Zoom-möte. När Alice Teodorescu, tidningens politiska chefredaktör ville ta upp frågan om vad som hade resulterat i att Paulina Neuding avsattes som chefredaktör, tryckte en av ägarna på muteknappen så hennes röst inte hördes.

När Ivar Arpi försöker protestera blir även han snabbt tystad av styrelsens ordförande, som är en av ägarna, Atta Tarki.

Det hela blev inte bättre av att Tino Sanandaji kunde komma in och skälla ut hela redaktionen och dessutom göra ner enskilda Bulletinmedarbetare på sin Facebooksida.

Därtill, mitt i alltihop, kom det fram att man på Bulletin rakt av hade plagierat ett stort antal artiklar från andra medier.

Kort sagt och sammanfattningsvis, redan efter några månader var det en salig röra och några medarbetare lämnade skutan.

Men – vad kan då allt det här bero på? Bristande kunskap om medier från ägarnas sida? Att de inte begrep att ägarna inte kan ge sig in i detalj i det löpande redaktionella arbetet? Att de inte fattade att de visserligen kunde tillsätta och avsätta chefredaktörer – men samtidigt måste inse att den de tillsatte hade beslutanderätten över vad som skulle publiceras?

Nej, det vore att bortförklara och ta för lätt på frågan. Det handlar uppenbarligen om något mycket större – något övergripande. Det handlar om hur ägarna ser på mediers uppgift i största allmänhet.

Det finns två övergripande synsätt:

Det som gäller i västerländska demokratier: Medier ska vara granskande och därmed utgöra en av grundpelarna i en demokratisk rättsstat. De ska verka utifrån de journalistiska principerna om att vara sakliga och inte ha några dolda agendor. Därtill följa de etiska regler som gäller för medier. Det här understryks av att det inte går att utse en ansvarig utgivare hur som helst, utan han eller hon måste först granskas av Myndigheten för press, radio och tv.

Det andra sättet att se på medier och deras uppgift är det som gäller i dagens Kina, Nordkorea, Ungern, Polen, det gamla nazityskland eller Sovjetunionen etcetera. Alltså att medierna ska vara styrda av dess ägare. Utgöra en viktig del av propagandan och styrandet av medborgarna.

Detta diktatoriska sätt att se på medierna bekräftades gång på gång av Donald Trump under hans tid som president, när han benämnde granskande medier som ”folkets fiender”.

Uppenbart har konflikten på Bulletin sin grund i de här två väsensskilda synsätten. Ägarna av Bulletin anser tydligen att journalisterna ska vara deras ”fotsoldater” och föra ut vad ägarna vill föra ut. Och därmed ska det vara självklart att ägarna ska kunna köra över chefredaktören och den ansvarige utgivaren när de så vill.

Medan journalisterna på Bulletin har utgått ifrån att oavsett hur mörkblå deras nyhetsrapportering än ska vara, ska man ändå arbeta utifrån den ordning som de blivit vana vid från andra redaktioner. I ägarnas perspektiv är journalisterna sannolikt därmed ”yrkesskadade”.

Hur kommer det då att gå med Bulletin? Redan nu söker ägarna efter någon annan som kan bli ny chefredaktör. Alltså den tredje chefredaktören på bara några månader. Kommer de att hitta någon som är beredd att stå som chefredaktör samtidigt som han eller hon i praktiken bara blir en marionett?

Hur långt är de anställda journalisterna beredda att gå? Kommer de att stå upp för de grundläggande journalistiska principerna med de följder det uppenbarligen kan få om man arbetar på Bulletin? Eller söker de redan nu andra jobb?

Redaktionen har krävt att Bulletins vd avgår och att styrelsen ombildas. Men det kommer inte ske enligt Tino Sanandaji, som kallar kraven ”orimliga”. Istället skriver Bulletingrundaren att han tappat förtroendet för chefredaktören Ivar Arpi.

Men, tänker nu kanske någon, kan det här inte till viss del även handla om personliga motsättningar på ett mer psykologiskt plan? Ja, visst kan det spela in. Hatare av den typ som Tino Sanandaji utgör har ju i största allmänhet svårt för att komma överens med andra människor.

Slutligen, innebär det här att jag sluter upp bakom Ivar Arpi, Paulina Neuding, Alice Teodorescu, Per Gudmundson, Thomas Gür och andra liknande högeryttrar på Bulletins redaktion? Ja, i den här konflikten gör jag det eftersom det handlar om viktiga demokratiska principer. Att jag inte kan minnas att jag någonsin hållit med dem om något de framfört i olika artiklar – det är en annan sak.

 

För övrigt anser jag…

att det är överhängande risk för att källskyddet inte fungerar på Bulletins redaktion. Ivar Arpi vill få in tips på artikeluppslag och garanterar att källskydd gäller. Men han anger att man då kan mejla honom på [email protected]. Det är högst sannolikt att även ägarna har tillgång till den servern och därmed finns det all anledning att tvivla på att man i praktiken har källskydd.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.