Fredrick Federley. Foto: Fredrik Persson / TT

Blir man pedofil av att umgås med en dömd pedofil?

Av Andreas Magnusson 2021-03-23

I säsongsavslutningen av Carina Bergfeldts talkshow var före detta Centerpolitikern Fredrick Federley inbjuden. Han intervjuades om livskrisen kring den riksbekanta händelsen med den pedofildömde mannen som han hade en relation med under några månader förra året. Av kommentarerna på nätet att döma tycks många människor förorda kollektiv bestraffning med livstids skampåle.

Frågorna i intervjun var intima och bitvis ifrågasättande kring Federleys omdöme. Anade han verkligen inget? Hur kunde han fortsätta att umgås med mannen efter att han fått vetskap om dennes förflutna?

Frågorna var tuffa, men de var huvudsakligen rimliga och de frågor som balanserade på gränsen markerade Federley emot. Han visade att han må ha varit naiv och omdömeslös men att han, liksom alla andra, är en människa med brister, fel och styrkor.

Att i grunden tro att alla människor förtjänar en andra chans må vara naivt, men det är knappast brottsligt.

Fredrick Federley är inte dömd för något brott. Han har låtit en person som tidigare har suttit i fängelse för avskyvärda brott bo hos honom och de har haft en relation. Det finns inget olagligt med det och det är heller ingenting som andra människor borde ha med att göra.

På Carina Bergfeldts Facebooksida är dock människor upprörda.

”Hur fan kan du ta med pedofiläcklet?? Skäms!!” skriver Gabriel och lägger till några kräkemojis.

”Man riktigt längtar efter att få höra Fredrik Federley stå upp för kärleken till barn! Tänk vad de kan lära av de som är äldre” skriver Rolf i en känslokallt ironisk kommentar som genererar många skratt-likes från människor som verkar mer intresserade av att hata än att värna om utsatta barn.

”Hur är det ens möjligt att ta in Federley på intervju?” undrar Erik och fortsätter: ”Obegripligt att han ska få sitta i tv och gråta ut. Han har vetat precis vad han har varit delaktig i. Men ändå ska ni skydda varandra i er lilla vänsterbubbla och det betalar vi för.”

”Fan vad vidrigt! Den äcklige Federley sitter och ljuger dig rakt upp i ansiktet om att han fick reda på våldtäkterna via internet”, skriver Hampus som tydligen vet mer om saken är Fredrick själv. ”Det är inte han som är offer utan han är förövare”, lägger han till och berättar att alla som ”gullar med honom har något allvarligt fel i huvudet.”

”Fy fan för statstelevisionen, intervjua den pedofilvurmaren”, skriver Tobbe.

”Skulle ALDRIG sjunka så låg att jag tittade på detta vidriga peddobejakande skitprogram! En skam att man tvingas betala skattepengar för att gynna vidriga pedofiler. Fy fan!” skriver Åsa.

Så där håller det på. Om man inte visste bättre kunde man tro att vi tillämpar kollektiv bestraffning för brott i det här landet, att vi inte bara ska dömas för egna brott utan att vi dessutom ska dömas för andras. Domen sker dessutom retroaktivt.

Det är obehagligt att lyssna till alla dessa människor som spyr ut sitt hat över en människa som redan har krossats på så många sätt.

Jag antar att samma människor upprörs över ”misshandelsvurmande” kvinnor som fortsätter att leva med män som slår dem, att de också förfasar sig över kvinnor som är så naiva att de ger sig i lag med före detta våldtäktsmän. Borde de inte ha fattat att han var sån?

Universums medelpunkt Joakim Lamotte, som nyligen fick ett jobberbjudande från högerbloggen Bulletin, missade inte chansen att göra ett swishoptimerat utfall på sin Facebooksida. Han menade här att Bergfeldt är Sveriges sämsta journalist eftersom hon inte var hård nog mot Federley.

Det är givetvis komiskt att mannen som under 2020 inte lämnade det egna hemmet för en enda intervju, utan spenderade ett år med att blogga om sin hund och hur dumma alla andra är mot honom, har åsikter om bristande kvalité hos andra journalister.

Det är som om en långtidsskadad Eddie the Eagle hade hävdat att Ingmar Stenmark var världens sämsta skidåkare när han stod på höjden av sin karriär.

Hatet mot Federley sätter fingret på en viktig fråga. Vad ska vi göra med människor som har begått fruktansvärda brott om brotten aldrig någonsin kan sonas? Vart ska de ta vägen i ett samhälle där möjligheten att ta sig tillbaka till ett vanligt liv är stängd?

Om vi inte avrättar pedofiler eller spärrar in dem på livstid så kommer de en dag att ha sonat sina brott i lagens mening. Jag kan förstå att man därefter inte känner sig trygg med att låta en före detta brottsdömd pedofil vara nära barn, men om ingen får umgås med dem utan att själv anklagas för den andres brott – var hamnar vi då som samhälle?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.