Advokat Emilie Hillert

Varför måste det självklara intygas?

Av Emilie Hillert 2021-03-27

Om att svenska myndigheter, trots sina åtaganden enligt Barnkonventionen, aktivt medverkar till att svenska barn separeras från sina föräldrar under flera års tid. Om att barns världsbild raseras och att barnen tar skada när föräldern plötsligt lämnar hemmet och landet under obestämd och mycket lång tid.

Om att just du kan göra skillnad genom att sprida informationen om vikten av att intyga det mest självklara. Det som är uppenbart för alla och envar – förutom Migrationsverket.

Enligt Barnkonventionen har varje barn rätt att, så långt det är möjligt, få föräldrars omvårdnad. Sverige ska, enligt Barnkonventionen,

säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig prövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, bedömer att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa”.

Till förtydligande nämns att ”ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas om var barnet ska bo”. Barnkonventionen blev svensk lag för drygt ett år sedan.

Trots grundprincipen att Sverige ska säkerställa att barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, bidrar Sverige aktivt till att separera barn som är svenska medborgare från föräldrar. Detta trots att det varken finns påståenden om övergrepp eller vanvård eller att föräldrarna önskar leva åtskilda.

Varför? Jo, för att föräldern inte är svensk medborgare och inte har uppehållstillstånd. Migrationsverket vägrar ge föräldern uppehållstillstånd i Sverige utan att hen först lämnar barnet och landet på obestämd, och många gånger mycket lång tid. Först efter ett par års separation tillåts det svenska barnet återförenas med sin förälder i Sverige.

Det har under det senaste året debatterats mycket om migranters möjligheter till familjeåterförening. Det är en av de frågor som de politiska partierna har diametralt olika syn på. Det är en av frågorna som Migrationskommittén inte lyckades få partierna att nå enighet kring.

Men en problematik som knappt alls har nått ut genom mediebruset är alla de svenska barn, svenska medborgare, som med tvång separeras från en förälder, den föräldern som inte har uppehållstillstånd.

Samma förälder som de facto har rätt till uppehållstillstånd på grund av anknytning till barnet, och som har bevisning för att uppfylla samtliga krav i den långa listan av kriterier för att få uppehållstillstånd på dessa grunder.

Det enda problemet i myndigheternas ögon är att föräldern befinner sig i Sverige, och såsom lagstiftningen är uppbyggd är huvudregeln att en sådan ansökan ska göras och beviljas före inresan till Sverige. Det är det enda problemet, och den enda grunden för att barnet separeras från föräldern.

Mamman eller pappan till barnet, som är svensk medborgare och som kan vara allt från några månader till många år gammalt, måste alltså lämna barnet i Sverige, åka till hemlandet, och göra en ansökan. Föräldern måste sedan invänta tid på ambassaden för att genomgå en muntlig utredning, och därefter invänta myndighetens beslut.

Det tar lång tid. Många gånger är handläggningstiderna ett par år. I samband med Covids intåg har många ambassader stängt och andra har slutat genomföra utredningar på obestämd tid. Även Migrationsverkets handläggningstider har betydelse.

Allt detta innebär att barnens separation från föräldern riskerar bli än längre än tidigare. Som om inte två år var alltför lång tid för en tvååring att vara skild från sin ena förälder.

Det krävs ingen avancerad kunskap för att förstå att barnet lider skada av att separeras från sin förälder. Det kan röra sig om en nyfödd som separeras från modern som fortfarande ammar. Det kan vara en treåring som levt med båda sina föräldrar och som nu separeras från fadern.

Det kan röra sig om ännu äldre barn vars hela världsbild är att bo med båda föräldrarna. Mamma lämnar på förskolan på morgonen, pappa hämtar på eftermiddagen. De lever som en familj. Nu ska familjen splittras och barnets världsbild raseras. På lång och obestämd tid.

Detta sker trots att Barnkonventionen är lag. Detta trots att Barnkonventionen tydligt klargör att den gäller för alla barn. Detta trots att barnets bästa ska beaktas i alla beslut i vilka barn påverkas.

Detta trots att Sverige enligt Barnkonventionen ska säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom i några undantagsfall som inte är tillämpbara i dessa sammanhang.

Allt detta sker trots att det enligt lagen finns tydligt utrymme för att förhindra en sådan separation. Att en ansökan ska göras från hemlandet är bara en huvudregel, inte ett absolut krav.

Det finns enligt lagen utrymme att bevilja föräldern uppehållstillstånd trots att hen är i Sverige, om svenska myndigheter så skulle önska. Så problemet är inte myndigheternas brist på möjlighet, utan brist på vilja.

Varför vill svenska myndigheter, trots sina åtaganden enligt Barnkonventionen, aktivt medverka till att svenska barn separeras från sina föräldrar under ett par års tid?

Av lagen framgår att om det finns någon annan särskilt anledning till att ett beslut om utvisning inte bör verkställas får Migrationsverket bevilja uppehållstillstånd.

Det framgår att vid en sådan bedömning ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd på grund av stark anknytning till barnet skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige.

Av förarbetena kan utläsas att i sådana situationer ska en avvägning göras mellan behovet av en reglerad invandring och behovet av att göra undantag för att motverka familjeseparation. Regeringen har uttalat att det faktum att en förälder är vårdnadshavare för, och sammanbor med ett barn som är bosatt i Sverige, bör medföra att anknytningen är stark.

Regeringen har även uttalat att konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder normalt bör vara den tyngst vägande omständigheten vid skälighetsbedömningen.

Trots allt detta landar myndigheterna många gånger i att föräldern ska utvisas, och att det svenska barnet ska separeras från sin förälder, till förmån för ”behovet av en reglerad invandring”.

För svenska myndigheter blir effekten bara att föräldern lämnar landet, lämnar in en ansökan som senare beviljas, och återvänder till Sverige. Med ett visst merarbete för att handlägga ytterligare en ansökan.

Men för det enskilda barnet får beslutet förödande konsekvenser då barnet under lång tid separeras från sin förälder. Det vill säga, precis det som lagstiftaren sökt förhindra. Men Migrationsverket vill annorlunda.

För att övertyga svenska myndigheter om att uppehållstillstånd ska beviljas trots att föräldern redan är bosatt med barnet i Sverige krävs med nuvarande myndighetsutövning omfattande och stark bevisning.

Utöver all annan bevisning som krävs för uppehållstillstånd på denna grund, krävs att man bevisar att just det enskilda barnet skulle skadas i sin psykosociala utveckling av en separation från föräldern.

Det vill säga sådant som är uppenbart för alla och envar som har någon som helst kunskap om barn. Man måste inte vara raketforskare för att inse att barnet i denna situation påverkas negativt av att separeras från sin förälder.

Så hur bevisar man det som alla förutom Migrationsverket redan vet? Ja, det råder fri bevisbörda, men många gånger krävs det objektiva bedömningar från personer med en profession i vilken det ingår att göra bedömningar av barn.

Det kan handla om barnpsykologer, barnläkare, barnmorskor, BVC-sjuksköterskor, förskolepersonal, skolpersonal och andra som i sin yrkesutövning träffar barnet och kan skriva ett utlåtande avseende barnets relation till föräldern och konsekvenserna för barnet av att separeras från föräldern.

Ett problem med att få tag i sådana intyg är att det för många i dessa professioner är helt uppenbart att varje barn riskerar att ta skada av att separeras från sin förälder, så det finns inget att skriva ett intyg om. ”Det borde ju Migrationsverket förstå ändå” är ett återkommande svar vid förfrågan.

Detta gör att det är svårt att få tag i adekvata intyg, vilket i förlängningen bidrar till att svenska barns världsbild raseras och barnen tar skada när föräldern plötsligt lämnar hemmet och landet i ett par års tid.

I den bästa av världar skulle Migrationsverket själva vidta rättelse och börja tillämpa den lagstiftning som finns på ett ”positivt, humant och skyndsamt sätt”, enligt åtagandena i Barnkonventionen. Men om det hyser jag ingen förhoppning.

Så tills vidare måste informationen om allt detta spridas till alla som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med föräldrar och barn som riskerar att separeras, så att vikten av att skriva utlåtanden blir allmänt känd.

Och kanske kan spridningen av denna kunskap på sikt även bidra till att åstadkomma den förändring som krävs för att få Migrationsverket att tillämpa den lagstiftning som redan finns.

För en tid sedan förklarade jag, för någon som i sin yrkesroll fått förfrågan om att skriva ett utlåtande avseende barn som vid ett års ålder riskerade att separeras från sin mor, därför att det, som Migrationsverkets tillämpning ser ut, inte räcker med att vara mor, vårdnadshavare och bosatt med barnet för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Barnet riskerar ändå att separeras från sin förälder under flera års tid. ”Men det är ju helt sjukt” var personens spontana reaktion. Jag är benägen att hålla med.

Och ändå måste jag fortsätta att vädja. Du som har ett yrke som ger dig särskild kunskap om barn och deras relation till föräldrar: Ta dig tid att skriva intyg också om sådant som du tycker är allra mest självklart. Att just detta barn är ett barn vars liv och utveckling kommer att påverkas negativt av att det under lång tid separeras från en av sina föräldrar.

Just detta barn har rätt till skydd utifrån Barnkonventionen. Och just denna förälder måste därför få sin rätt om uppehållstillstånd på grund av anknytning till barnet prövad utan att lämna landet, hemmet och barnet. Just du kan göra skillnad!

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges mest framträdande migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.
Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Hon ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i migrationsdomstolen.
Emilie Hillert söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se.
Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.