”En dödad kvinna resulterar ofta i en notis som är mindre än den åtföljande dödsannonsen”

Av Börje R P Carlsson 2021-04-22

Under många år har våld mot kvinnor i nära relation fått pågå utan några större polisiära insatser. Detta är i det stora hela ett manligt problem eftersom det är männen som står för våldet och männens kamrater som står för osynliggörandet. Att blunda för kompisens hantering av ”sin” kvinna är ingen ny företeelse utan har pågått i många år.

Den polisiära attityden har förvärrat följdverkningarna under många år mest beroende på flathet och i viss mån förmågan att bara se svårigheter med utredning av dessa brott.

Jag får börja med att rannsaka mig själv och måste nog medge att jag ibland följt minsta motståndets lag. Inte så att jag burit hand på en kvinna men redan på radiobilstiden för ett halvsekel sedan förekom nästan dagligen familjebråk.

Dessa bråk slutade oftast med ”medling” vilket var ett ovanligt praktiskt, men ack så blint och taffligt sätt att lösa tvisten på.

Många misshandlade kvinnor har passerat revy och med detta många lasarettsbesök och brottsanmälningar. Trots goda initiala insatser där skadorna blivit omsedda, läkaren blivit anmodad att göra en så noggrann undersökning som möjligt för att kunna skriva ett rättsintyg på skadorna och skadorna dokumenterats/fotograferats ordentligt lades anmälningarna oftast ned.

Orsak var att kvinnan, nästan varje gång, ville ta tillbaka anmälan någon dag senare. En ångerfylld man, många gånger innan han ens hade förhörts, hade lovat att aldrig slå igen. Med denna begäran lades oftast ärendet ner.

Senare började rättsläkare kallas för att bättre dokumentera kvinnans skador men inte heller detta påverkade åklagaren i sitt åtalsbeslut när kvinnan vägrade medverka.

Detta förhållningssätt pågick under många år ända tills en lagändring skärpte upp det hela för att om möjligt ändra på de polisiära rutinerna. Så skedde dock sällan och med jämna mellanrum dödades en kvinna och förövaren dömdes till några års fängelse.

Detta skriver jag bara för att visa hur slentrian har växt fram när det gäller våld mot kvinnor.

Jag skrev inledningsvis att en stor del av dagens situation beror på den misshandlande mannens medbröder som många gånger känt till kvinnans situation men hållit tyst om detta.

Också inom polisen har jag ryktesvägen fått reda på kollegor som misshandlat sina partner men trots olika chefers vetskap har de varken anmälts eller vidtalats.

Själv har jag också följt minsta motståndets lag genom att inombords fördöma kollegan men låtit det stanna därvid. Vid ett tillfälle skrev jag ett PM om förhållandet, ett PM som lika gärna kunde vara oskrivet.

Detta kan möjligen vara en, visserligen dålig, men ändock förklaring till varför våld mot kvinnor inte står så högt i kurs hos vissa poliser. Dessa utredningar är inte glamorösa och ger inga vare sig rubriker eller meriter.

Oftast uppmärksammas knappast ens mordet i massmedia. En dödad kvinna resulterar ofta i en notis som är mindre än den åtföljande dödsannonsen. Dagens poliser vill ofta ha sin stund i strålkastarljuset vilket inte sker vid våld mot kvinnor. Det finns naturligtvis poliser, men de är förhållandevis få, som sköter jobbet som de ska.

Men nu är det dags att se denna brottslighet för vad den är. Det är ett gräsligt brott som utförs av den som kvinnan i alla väder borde kunna lita på. Ett gräsligt brott som ofta sker inför storögda och skrämda barn.

Här måste samhället inse att varje slag mot en kvinna bara är ett av många slag i en oursäktlig brottsserie, där häktningsgrunden till nästan hundra procent kan vara risk för fortsatt brottslighet och där detta inte räcker går det att använda risken för att bevisningen förstörs om häktning inte sker.

För att få stopp på mäns våld mot kvinnor ska varje slag och i synnerhet det första ses som inledning på en brottsserie som ofta slutar med grov misshandel eller död.

Här ska offren till varje pris skyddas och då inte genom att offret får ett skyddat boende utan genom att förövaren får ett slutet boende med behandling tills han förstår vad som gäller.

Kvinnovåldet måste upphöra. Det är en skymf mot alla män att detta får fortgå och det är fullständigt oursäktligt mot kvinnorna att dessa män får hållas.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Börje R P Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.
Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.