Nationalismen och kulturen

Av Hans Westerlund 2021-05-17

När jag läste socialantropologi för många år sedan och folk frågade mig vad det var, brukade jag svara att det var studiet av olika kulturer. Det var ett enkelt svar, som de flesta nöjde sig med, men det var egentligen inget bra svar.

Något man lärde sig ganska snabbt på utbildningen, var nämligen att ”kultur” är långt ifrån något enkelt begrepp att definiera. Att det syftar på föreställningar, värderingar och olika uttryck för dessa, är nog de flesta överens om, men vilka? Var går gränserna?

Med de nationalistiska krafter som är i rörelse i dagens värld, finns det skäl att fundera lite kring det här med kultur. Finns det, t ex, svensk kultur och vad menas i så fall med det?

Nationalister behandlar gärna kultur som ett ting, som både ägs av och definierar en grupp människor. Funderar man lite mer kring detta, inser man dock rätt lätt att det är orimligt.

Även om många mänskliga föreställningar och värderingar kan spåras tusentals år tillbaka i tiden, är det också uppenbart att de både sprids, förändras, försvinner och nyskapas. I varje grupp av människor, som har kontakt med varandra, kommer de här processerna finnas.

Så antingen måste vi hitta på en lista av föreställningar och värderingar och sedan fråga oss vilka människor som delar dessa eller så får vi dela in människor i grupper enligt något kriterium och därefter fråga oss vad de har gemensamt.

Om man nu vill börja med en lista över vad som är svensk kultur, hur i allsin dar ska man skapa den? Hur ska man bestämma vad som ska vara med eller inte? Vem ska bestämma det? Hur kan en sådan lista vara annat än godtycklig?

Däremot är det rätt lätt att definiera en grupp svenskar, som t ex de människor som lever i den politiska enheten Sverige. Det är en ganska naturlig grupp. Man kan, förstås, också ha en rasistisk gruppindelning och dela in efter någon mystisk essens, men eftersom den inte går att mäta, så blir det i praktiken en indelning efter ”vilka jag gillar”. Och då har vi det godtyckliga igen.

Men vare sig vi tittar på de som lever i Sverige eller de som är svenska medborgare, så kan vi konstatera att det finns många olika föreställningar och värderingar, många olika traditioner och många olika sätt att prata. Den svenska kulturen är så mångfacetterad och dynamisk. Den förändras över tid och är på så sätt levande; inte statisk eller museal.

Nationalister verkar däremot drömma om en sorts homogen monokultur, där alla tycker och tänker likadant, men det kräver ju också att inget förändras, inget utvecklas och att inga nya tankar tänks, som inte samtidigt delas av alla.

Man räds därför det som man kallar mångkultur och menar att, eftersom variation kan innebära motstridiga åsikter, kan ett fredligt samhälle bara ha ett enda sätt att se på saker.

I nationalisternas värld är samhället som en lycklig familj, styrd av traditioner, där alla strävar åt samma håll. Samma värderingar och samma föreställningar delas av alla i familjen. Den som har andra tankar, hör inte hemma i familjen.

I verkligheten finns det en självklar och oundviklig mångfald av värderingar och föreställningar i ett samhälle med tio miljoner invånare. Det demokratiska, icke-nationalistiska samhällets kärna handlar om att inse detta och därför ha former för samverkan.

Variationen kan förvisso innebära konflikter, men ett demokratiskt samhälle räds inte det. Tvärtom är demokrati formen för att hantera dessa konflikter, såsom en del av samhällets naturliga process, och ett sätt att förvandla dem till utveckling och tillväxt.

Bara diktaturen kräver ett konfliktfritt samhälle, en homogen monokultur där alla går i den riktning ledningen pekar. Bara i diktaturen är samhällets bästa självklart, eftersom ledningen bestämmer vad det är.

Den nationalistiska idén om den nationella kulturen är oförenlig med en demokratisk syn på ett dynamiskt samhälle där olika synsätt möts. Den kräver en homogenitet och likriktning som bara kan uppnås genom förtryck och förföljelse. Där nationalismen vinner mark, där backar demokratin.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.