För vilka är den ljusnande framtiden vår?

Av Emilie Hillert 2021-05-31

Studentdagen är enligt traditionen en glädjens dag. Examen är avlagd och livet ska äntligen börja. En dag full av hopp. För vissa gymnasieungdomar blir lyckan emellertid extremt kortvarig. Eftersom studentdagen startar nedräkningen av sexmånadersfristen, den tid som de har på sig att finna en tillsvidareanställning. Lyckas de med detta beviljas de permanent uppehållstillstånd. Misslyckas de kommer de utvisas till ett av världens farligaste länder. En lek med deras liv och ett slöseri med våra resurser.

Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår. Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår”. Det är den vackra inledningen på studentsången som sjungs vitt och brett i vårt avlånga land i dessa tider.

Vackra ord som vi så gärna stämmer in i för att hylla våra studenter. Vi vill så gärna fira dem och deras bedrift. Vi vill så gärna gratulera dem för deras gärning. Vi vill så gärna ingjuta mod i dem. Vi vill att de ska känna att livet ligger framför dem, och att ingenting är omöjligt.

”Och den ljusnande framtid är vår. Vackra ord som ingjuter hopp och bringar glädje. Vackra ord som utlovar belöning för avslutade studier. Vackra ord som vittnar om att det är nu livet börjar.

Vackra ord på ett papper som dessvärre rimmar väldigt illa med studentdagens innebörd för alla de ungdomar som fått uppehållstillstånd för gymnasiestudier inom ramen för den s.k nya gymnasielagen. För dem innebär nämligen studentdagen att tidsfristen börjar löpa, att klockan börjar ticka, och att nedräkningen börjar.

Inom 6 månader måste de hitta en tillsvidareanställning som de kan försörja sig på. Lyckas de med det, och att uppfylla alla omfattande krav och kriterier, så får de permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Misslyckas de så utvisas de, i de flesta fall till ett av världens farligaste länder, i de flesta fall utan möjlighet att återvända till Sverige.

De kom till Sverige för sex år sedan. De har varit bosatta här sedan dess. De har lärt sig svenska, skaffat sig gymnasiebehörighet, och nu gått ut gymnasiet. De har anpassat sig, integrerats och kommit in i samhället. De har fått nya familjemedlemmar, blivit bonusbarn och bonussyskon.

De har tagit körkort. Spelat i fotbollsklubben. Varit ordförande i elevrådet. Startat föreningar för att hjälpa andra studenter. De har jobbat extra parallellt med studierna.

De är nu färdigutbildade, många inom bristyrken t.ex. för att tjäna inom vården. De är nu redo att ge tillbaka till Sverige.

Och nu hotar vi dem med utvisning! Det är inte logiskt. Det är inte humant. Det är inte ekonomiskt försvarbart. Det är helt enkelt inte rimligt. Vad håller vi egentligen på med?

Inga stormar än, i våra sinnen bo, hoppet är vår vän, vi dess löften tro, när vi knyta förbund i den lund, där de härliga lagrarna gro” lyder texten i studentsången. Men för gymnasieungdomarna har livet fortsatt storma sedan ankomsten till Sverige, och studentdagen är inget undantag.

Gymnasieungdomarna kom till Sverige som ensamkommande barn 2015. Långa handläggningstider, ogrundade åldersuppskrivningar efter att personalen tittat på barnet i receptionen, och medicinska åldersutredningar som saknar tillräcklig vetenskaplig grund gjorde att många av barnen på pappret blev 18 år innan Migrationsverket hann fatta beslut i asylärendet.

De fick därför negativa beslut av Migrationsverket och de skulle utvisas. Det var inte rättvist och det var inte rättssäkert.

Som ett litet plåster på såren för några av de som drabbats av avsaknaden av rättssäkerhet i asylprocessen infördes ”den nya gymnasielagen”. Den ställde upp ett tiotal krav och kriterier som skulle vara uppfyllda.

De flesta av dem låg helt utanför ungdomens kontroll, såsom vissa fixerade datum och Migrationsverkets handläggningstid i asylärendet. Den ungdom som lyckades uppfylla alla kraven beviljades uppehållstillstånd för gymnasiestudier. De som inte lyckades utvisades. Det var inte rättvist och det var inte rättssäkert.

Nu väntar återigen en lång kravlista när de tar studenten om de ska kunna beviljas permanent uppehållstillstånd. Inom 6 månader ska de ordna en anställning antingen tillsvidare eller på minst två år.

I praktiken är det detsamma, eftersom en anställning efter 2 år omvandlas till en tillsvidareanställning. Anställningen ska bestå 2 år från Migrationsverkets beslutsdag, vars datum på förhand är obestämt. Provanställning duger inte.

Du ska därtill kunna visa att du kan klara din försörjning och du ska redovisa dina inkomster och dina utgifter. Bedömer Migrationsverket att utgifterna är för låga byts de ut till fiktiva betydligt högre schablonkostnader. Det är inte rättvist och det är inte rättssäkert.

Det finns sedan tidigare krav som ställs på andra grupper för att få permanent uppehållstillstånd på grund av försörjning. Det finns krav som tillämpas på asylsökande som pga skyddsbehov beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Det finns andra krav som ställs på de som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anställning. De krav som i dagsläget ställs på gymnasieungdomarna är en blandning av alla de regler som gäller för de andra grupperna.

Till det kommer ytterligare krav som ställs på bara gymnasieungdomarna. Allt detta lägger vi på gymnasieungdomarnas axlar. Det är inte rättvist och det är inte rättssäkert.

Ingenting av det vi har utsatt dessa ungdomar för, som kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn för sex år sedan är rättvist. Det system som vi har skapat och tillämpat är inte rättssäkert. Till det kommer pandemins erövring av världen och alla dess konsekvenser.

Alla dessa pusselbitar bildar ett tydligt mönster; hanteringen av gymnasieungdomarna är inte rättssäker. Det vi utsätter dem för är inte humant.

”Hoppet är vår vän”. Den tredje juni ska riksdagen rösta om några få lättnader i kraven på dessa gymnasieungdomar. Förslaget som ligger innebär i korthet att;

  • tiden som ungdomen har på sig för att etablera sig på arbetsmarknaden och kvalificera sig för ett permanent uppehållstillstånd ska förlängas från sex till tolv månader.
  • studiemedel för halvtidsstudier ska kunna beaktas när man bedömer om försörjningskravet för permanent uppehållstillstånd är uppfyllt.
  • en viss form av subventionerad anställning, en så kallad yrkesintroduktionsanställning, ska kunna ligga till grund för permanent uppehållstillstånd.

Det är inte mycket till tröst, men det är i vart fall något, och förslaget vittnar om en vilja att värna om en human behandling av de ensamkommande barn och ungdomar som har sökt asyl i vårt land.

Morgan Johansson har tidigare uttalat att gymnasieungdomarna borde ha förberett sig lite tidigare. Hur då frågar man sig? De har inte stiftat den undermåliga lagen, så vad skulle de ha kunnat göra åt de orimliga kraven?

Hur menar han att de skulle ha förberett sig på Covid-19s intåg, när såväl stater som myndigheter står handfallna inför pandemins konsekvenser? Menar han att det är gymnasieungdomarnas fel att stat och landsting tillämpar provanställning och således inte duger som arbetsgivare för att undgå utvisning?

Nej, det är på inget sätt rimligt att beskylla gymnasieungdomarna för det vi nu utsätter dem för.

Den tredje juni har politikerna ett val. De kan välja att rösta igenom det liggande förslaget, och visa prov på medmänsklighet och en mer human behandling av människor.

Det är inte mycket som diskuteras, bara lite mer tid att hitta den där tillsvidareanställningen. Lite mer tid att hitta det där jobbet som ger rätt till permanent uppehållstillstånd i det land som de betraktar som hem, istället för utvisning till ett av världens farligaste länder.

Men även de politiker som inte lägger mycket vikt vid humanitet och medmänsklighet borde naturligtvis rösta ja till förslaget, eftersom det är det enda ekonomiskt försvarbara.

Ungdomarna har varit i Sverige sedan 2015. De tar precis examen. Många av dem har utbildat sig till bristyrken. Demografin visar att vi behöver deras arbetskraft. Det är först nu de har möjlighet att ge tillbaka till samhället.

Att efter sex års investering, upplärning och utbildning, utvisa dem ur Sverige vore ett direkt slöseri med Sveriges resurser. Så vill man inte rösta ja för deras skull, borde man i vart fall rösta ja för vår egen skull. Och för allas vår framtids skull.

Det är allas vår framtid vi sjunger om vid studenten. Det är för allas vår framtid vi ska rösta ja den tredje juni.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges mest framträdande migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.
Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Hon ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i migrationsdomstolen.
Emilie Hillert söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se.
Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.