Foto Amir Nabizadeh /TT

Demokratin och de 30 procenten

Av Michael Pålsson 2021-06-26

Ska vi äntligen få ett extraval så att vi kan slippa höra tjatet om ”för lite”, ”för sent” och ”saft och bulle-pedagogik”? Rejält hårdare tag lär det bli men å andra sidan knappt någon skatt, perfekt fungerande marknadsdriven vård- och skola, toppat av att ingen klimatkris längre finns. Kristersson som vuxen statsminister och Åkesson som justitieminister – vad kan gå fel?

Demokrati har den egenheten att vi inte kan styra över den. Utfallet blir så som kollektivet röstar. Kunde man hoppas.

Men i den svenska demokratiska verkligheten har det inte blivit riktigt så eftersom vi har det röd/gröna- respektive blå/bruna-laget. 30 procent av väljarna driver resterande 70 procent framför sig. Men hur kunde det bli så?

Eftersom jag inte är proffsanalytiker som SvT;s Mats Knutsson eller TV4;s Marcus Oscarsson, kan jag knappast göra anspråk på att förstå vad som driver vare sig våra riksdagspolitiker eller väljarna. Däremot kan jag tillåta mig att fundera och gissa.

Det fanns länge en tröskel för S, MP, L (fp), C, KD och M som innebar att nämnda sexklöver inte ville förhandla eller regera med partier som ansågs ha ett problematiskt förhållande till odemokratiska och totalitära strömningar.

Därför höll Socialdemokraterna VPK och senare V utanför regeringsarbetet. Därför släppte M, KD, L och C inte in vare sig Ny Demokrati och senare SD i den politiska värmen.

För egen del kan jag fortfarande förstå denna hållning, men jag kan också inse att den blivit allt mer ohållbar i takt med att V och SD har växt. Det blir onekligen komplicerat när 30 procent av svenska folket känner att deras röster inte blir tagna på allvar.

Jag har därför, liksom de flesta politiker utom Annie Lööf, kommit till slutsatsen att alla partier måste vara beredda att lyssna på varandra. Oavsett vad var och en tycker om SD och V går det inte längre att sätta upp höga trösklar mot partier som har 30 procent av folket bakom sig.

Möjligen är det till och med de höga trösklarna som medfört att både SD och V växt på övriga partiers bekostnad.

Med detta sagt är jag fortfarande rädd både för V och SD. Delar av V vurmar fortfarande för kommunister och socialister på exempelvis Kuba och Venezuela, och i deras ungdomsförbund tycks hos vissa finnas en märkligt romantisk syn på kommunismen.

Har de inte hört talas om Sovjet och Kina där två av våra värsta massmördare fanns, Stalin och Mao Zedong? Och inte blev det bättre i Kina när välståndet kom. Fråga invånarna i Hong Kong eller den uiguriska folkgruppen i Xinjiang.

Men denna kunskap lärs kanske inte längre ut till eleverna i marknadsskolans förlovade värld där snart sagt vilken hobby som helst kan vara huvudtemat för en ny gymnasielinje.

När det gäller SD;s bruna rötter är mycket skrivet, och Jimmie Åkesson tillstod så sent som för någon vecka sedan att SD står fast vid sina rötter. SD bildades alltså i slutet av 1980-talet av en blandning av gamla nazister och andra obehagliga knäppgökar från extremhögern.

Fortfarande tycks stora delar av SD;s ledning anse att högerauktoritära länder som Ryssland, Polen och Ungern är föregångsländer.

Att Pride-flaggan halas i SD-styrda kommuner liksom att HBTQ-rättigheter inskränks i det auktoritära Ungern är en obehaglig påminnelse om vilka värderingar som styr SD. Alla som inte är stöpta i Sverigevännernas inskränkta mall ska förmås att flytta härifrån.

Jag har lite svårt att tro att 30 procent av svenska folket verkligen har en så masochistisk läggning att de skulle vilja leva antingen i en socialistmardröm som Venezuela eller i en homofob Kalle Anka-demokrati som Ungern eller Ryssland.

Ändå ger 30 procent av svenskarna V och SD sina röster. Alltså måste vi andra lyssna. Något är rimligen fel.

För egen del gissar och hoppas jag att alla partier i den gamla sexklövern faktiskt sänker tröskeln för samtal med både V och SD, så att ytterpartiernas väljare känner att de blir lyssnade på. Hade de gjort detta tidigare hade vi kanske inte nu befunnit oss i det politiska landskap som nu är verklighet.

Men allra mest hoppas jag att övriga partier som ändå motsvarar 70 procent av svenska folket åtminstone kan vara eniga i en sak – nämligen att till varje pris försvara den fria demokratin och den fria åsiktsbildningen.

Att frihetens flagga får fortsätta att vaja i vinden, sida vid sida om pride-flaggan.  I annat fall riskerar vi att demokratin avvecklar sig själv och att vi befinner oss på ett sluttande plan mot det totalitära helvetet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till boken ”Om frihet i vår tid”.
Läs mer på www.michaelpalsson.se
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.