Almedalen Foto Karl Melander/ SvD

När Almedalen flyttade till Riksdagshuset

Av Michael Williams 2021-07-08

Så har då alla företrädare för riksdagspartierna fått säga sitt i ett ödsligt, digitaliserat Almedalen. Vi får hoppas att pandemin ger med sig så vi får möjlighet att uppleva politik ”live as it happens” igen. Det finns faktiskt saker som inte fungerar lika bra digitalt som i verkliga livet. Tänker främst på politik, sportevenemang, sex och musik.

Tillbaka till ämnet så vill jag gärna konkurrera med den överexponerade Oscarsson och raljera lite smått om partiföreträdarnas insatser utifrån ett klassiskt retoriskt perspektiv med ethos, pathos och logos. Häng på!

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar var först ut och lovade att partiet ska sluta agera dörrmatta. En fluga gör ingen sommar men om Dadgostar står vid sitt ord kommer det att förändra svensk politik på riktigt – troligen högerut men man kan alltid hoppas att jag har fel. Jag gillar när jag har fel! Det brukar bli bättre då.

Dadgostars pathos är tyvärr nära nollpunkten. Entonigt mässande, som om hon läser ur handen likt ett uselt svenskt drama – märkligt eftersom svenska skådespelares dialog funkar när de medverkar i reklamfilm.

Kanske passade formatet Dadgostar särskilt illa eftersom Vänsterpartiet är ett av få partier som förstår detta med att organisera sig – och då är man ju tillsammans. Kort sagt så saknar jag den inlevelse som Olof Palme levererade, med tanke på att dagens Vänsterparti i allt väsentligt levererar den politik som Palme stod för.

Partiets ethos går väl att diskutera. Att agera dörrmatta ger inga poäng i ethos-kolumnen, även om man hävdar att partiet tagit ansvar för att Sverige ska kunna regeras. I det, så legitimerar ju partiet en hel del nyliberala fasoner.

Partiet står ju ofta inför liknande dilemman, men nu finns förstås en möjlighet att revanschera partiet i kommande budgetförhandlingar – om man nu väljer att göra politik av det eller väljer att huka sig i utskottsförhandlingarna.

När det handlar om logos, i detta fall budskapet, saknade jag tydliga vänsterfrågor som klimat och miljö, jämställdhet, jämlikhet, hbtq-frågor och mäns våld mot kvinnor. Istället blev det återigen det traditionella arbetarpartiets frågor om industri och mitt favorithatbegrepp ”sysselsättning”.

Sysselsättning kommunicerar något att göra – oavsett om det är behövt och meningsfullt eller inte. Det är ett nyliberalt låneord som förutsätter att folk går i taket om de inte måste limma pärlplattor för att få ut sitt aktivitetsstöd. Don’t go there.

Arbete är ett begrepp som kommunicerar respekt för de som utför arbetet. Dadgostar borde även hålla sig för god för att tala om ”svenska folket” som om hon likt andra politiker distanserar sig från väljarna. Det heter ”VI”. Ska jag någon gång rösta på Vänsterpartiet så vill jag vara tilltalad och inkluderad.

Ebba Busch slirar alldeles för långt ut i ytterhögern för att jag ska orka lyssna på riktigt. Sanningen att säga så gillar jag inte Busch, hennes parti och deras människofientliga politik, men för ordningens skull så ska jag säga något litet.

Buschs ethos är naturligtvis obefintligt efter tjafset med husaffären. En exempellös uppvisning i smaklös härskarteknik. Att Busch nyligen dömdes för grovt förtal bättrar inte på läget.

Busch har anklagats för att plagiera en del i sitt tal och visst känns det som gammal anti-kommunist-propaganda från Kalla kriget när hon spänner ögonen i kameralinsen och hotar med att Miljöpartiet hotar ”our way of life”. Det är förstås pathos upp över öronen, kanske i en klass för sig när Busch levererar sitt bredaste leende samtidigt som hon talar om hur Sverige håller på att gå under.

”Vi förlorar vårt land till eld och tårar”. Får lite vibbar från apokalyptiska dataspel och TV-serier men det kanske funkar – att gå all-in-fantasy i denna skräckens retorik. Dessutom dryper passagen om midsommar och landsbygd av gammal klassisk nationalromantik. Man mår faktiskt lite illa.

Logos på talets innehåll då. ”En borgerlig regering kommer att få ordning på gängkriminaliteten” – utfäster Ebba Busch. Många i det konservativa blocket har ju ett visst brottsregister så de kanske har specialkunskaper i sakfrågan. Få se hur och om det blir med det.

När Busch talar om att ”vi pratar med alla” verkar det inte inkludera alla partier. Är det verkligen oviktigt ifall Vänsterpartiet eller Sannsvennarna har inflytande? Busch verkar inte tycka det. Har man en gnutta ideologisk kompass och närvarade på historielektionerna i grundskolan så förstår man att det verkligen har betydelse.

”Vi har inte brist på läkare”, säger Ebba Busch. Problemet är istället att sjukvården inte är statlig. Att vilja stötta bensinmacksbranschen istället för att tala om hur hon ska lösa problemen med miljö och klimat är förstås anmärkningsvärt.

Det krävs förövrigt bara lite allmänbildning för att veta att det inte är avansen på fossilbränsleprodukter där bensinmacksbranschen gör sina stora vinster. Å andra sidan uppfattade jag att Busch ska fixa kapaciteten i landets järnvägar så att tågen kan stanna vid varje mjölkpall.

Men efter en stund blir det lite samma känsla som att se på ”Färgfemman” i BingoLotto. Nu orkar jag inte mer dumheter och stänger av innan Ebba Busch talat färdigt.

Det sägs ofta lite elakt att Liberalerna ger svar på frågor ingen ställer och kanske ligger det något i det. Att partiet nu helt öppet förvandlat sig till ett stödparti till SannSvennarna är inte så förvånande. Partiet har varit splittrat länge och det har med jämna mellanrum bubblat upp lite spridda dumheter.

Partiet kommunicerar ofta en starkt exkluderande nationalism. Det har för mig som oinvigd varit helt obegripligt eftersom Liberalerna kombinerat det med att vara pro-EU, pro-NATO och pro en hel del individuella friheter – men det gäller kanske inte alla. Klarar du inte SFI så får det konsekvenser! Men det är väl att förvänta sig när man kokar ihop frikyrkorörelsen med nykterhetsrörelsen.

Sabuni ligger i botten av alla mätningar men det är väl i ärlighetens namn inte hennes skuld att partiet kan halka ur vid nästa val. Ändå, evil prevails – ondskan är tålmodig och ruvar, väntar på sin chans och med den dagsfärska Liberala skepnaden kan nu ondskan blomma ut – långt från de värderingar som Locke försökte formulera.

”Man kan lita på att Liberalerna står vid sitt ord.” Det är nog sant men problemet är att ordet förändras vid behov. Det är sannerligen inte mycket till ethos. ”Vi kommer aldrig att låta Liberala ideal stå tillbaka för främlingsfientlig populism.” Så är det nog. Problemet är att jag och Sabunis gäng inte definierar liberala ideal på samma sätt.

När det gäller pathos så är Sabuni inte så tokig när hon slipper journalisternas följdfrågor. Hon talar inkännande om saker som berör människor i människors vardag och fortsätter förstås att så rädslans frön i folksjälen. Överlag överträffar Sabuni mina obefintliga förväntningar.

Hon talar engagerat och trovärdigt och levererar förenklade självklarheter och spinner vidare på samhällskollapsen och folkrädslan. Det borde rimligen gå hem i stugorna. Frågan är snarare hur det kan spilla över röster från de likasinnade partierna. Det är svårt att få kompisar när man är på väg ned.

”Sverige ska inom 10 år inte ha något utanförskapsområde.” När det kommer till logos tar Sabuni i ända från tårna. Jag ser det som ett löfte men blir samtidigt nyfiken på hur det ska hända. Förortslyftet? Vad innebär det, framför allt för människor som lever i orten?

Sabuni ger inga detaljer när hon i rask takt växlar från det ena till det andra och stämmer in i den skrämselretoriska refrängen. Att skola och språk är viktiga saker borde vara en icke-fråga, rent politiskt. Det blir däremot knas när Sabuni andas att just svenska språket är det enda språk som har betydelse.

Att uppfylla många av kunskapskraven går alldeles utmärkt på andra språk – samtidigt som elever övar på sin svenska. Finns det egentligen några lärare kvar som röstar på Liberalerna? Det verkar som att Sabuni på allvar tror att läromedel är något som begränsas till tryckta läroböcker. Kom med in i 2000-talet, Sabuni. Vi har kakor!

Säga vad man vill om Centerpartiets nyliberala politik men Annie Lööf och hennes gäng är mästare i politisk strategi. Att få igenom partiets politik utan att för en sekund riskera att utkrävas på ansvar för dess bistra konsekvenser, är inget annat än imponerande.

Om jag skulle jobba med något parti vars politiska ståndpunkter jag inte delar så skulle det vara Centern. Det är som J.R Ewing en gång myntat: Once you loose your integrity, the rest is a piece of cake.

Centerpartiet har fortfarande ett starkt ethos – Annie Lööf håller dörren stängd till SD. Annie Lööf håller även dörren stängd till V. Hårdnackat, ej förhandlingsbart!

Verkar som att hon, tillsammans med Dadgostar är de kvarvarande politiker som inte jämförelsevis vänder kappan efter Twitterflödet – två gamla tiders partiföreträdare som fortfarande står för sin politik. Ett klart unikum i samtiden där allt är färskvara och datumfristen rinner ut allt snabbare.

Jag såg henne i Almedalen 2018 och imponerades av hennes pathos. Lööf levererade det starkaste talet av alla. Nassarna var där och bröstade upp sig när hon utmanade från scenen. Hon backade inte en millimeter, utan använde sig av deras närvaro för att understryka sina ställningstaganden.

I talet från Riksdagshuset framstår hon i jämförelse som sval och kontrollerad – men visst är hon trovärdig. Annie Lööf är det hon kommunicerar – en otrolig styrka. Då behövs inga stora gester eller variationer i tonläge.

Centerledarens logos då? Jo, Lööf nämner faktiskt mäns våld mot kvinnor och HBTQ-rättigheter inbäddat bland den vanliga melodin om hårdare straff, fler poliser och integritetskränkande övervakning, gäng och kriminella nätverk, demokratiproblem i relation med kommunism och demokratiproblem i relation med auktoritära regimer.

Jag kan väl ge Lööf pluspoäng för att ta upp hotet mot den fria journalistiken. Förslaget om författningsdomstol och oberoende juridiska institutioner är dessutom riktigt konkreta och goda idéer. Kan vi ta det som löften?

Självklart upprepas det nyliberala mantrat med företag, sänkta skatter och avgifter, människors frihet att bli den bästa versionen av sig själva. Rands ideologi studsar mellan väggarna så det smäller. I övrigt är det en bred kompott – här finns något litet lördagsgodis för i stort sett alla.

Plötsligt sticker något ut ur den nyliberala smeten och jag lystrar till. Annie Lööf säger något om att Centerpartiet är motståndare till att ge SannSvennarna ett ”avgörande” inflytande i svensk politik. Vad betyder det? Är Lööf beredd att ge SannSvennarna ”något” inflytande i svensk politik och var går gränsen?

Hakar jag upp mig på semantiken? Kanske det, men det är ju lite av grejen med statsvetenskaplig kommunikationsanalys. Har Lööf missat hur SannSvennarnas samhällsanalys och problemlösningsalternativ kolorerat svensk politik i brunt under det senaste decenniet? Inte ens Centerpartiet är immunt mot eländet. Lite självinsikt och ödmjukhet kanske är påkallat.

Att recensera Almedalsdebutanten Märta Stenevi är inte helt okomplicerat. Dels har jag en viss relation med partiet, dels gillar jag henne som person off-camera. Hittills har jag undvikit att se hennes intervjuer, men jag har läst det hon skriver, fast det är ju en helt annan sak.

Lite nyfiken på om Stenevi förändrar partiets kommunikation enligt de kommunikativa ambitionerna från kongressbeslut och partistyrelse. Varför har det inte blivit någon Märta-effekt i opinionsmätningarna?

En Miljöpartist har inget ethos. De har sedan regeringsbildningen 2014 sålt ut rubbet. Jo, jag vet hur de motiverar detta – jag köper det inte. ”Det hade varit ännu värre utan oss” är inte ett giltigt argument. Det kommer nog ta 20 år innan partiet kan bygga upp den tillit som raserats – om partiet nu håller ut så länge.

När Stenevi talar om förebyggande arbete istället för hårdare tag så finns det pathos – äntligen brinner det till lite i hjärtat. När Stenevi adresserar mäns våld mot kvinnor så känns det väldigt äkta. Det är tydligt att Märta är mer (liberal)feminist än något annat.

När hon talar om kvinnokampen så glöder hon på ett sätt som inte är märkbart när hon mer pliktskyldigt levererar talepunkterna om det tekniktunga klimatarbetet som partiet drivit igenom.

Stora delar av Stenevis tal känns i mångt och mycket som ett reaktivt försvarstal av modell ”vad var det vi sa”. Partiet vill göra det lätt för vanliga människor att leva klimatsmart, men jag uppfattar att många människor känner att partiet mest jävlas med vanligt folk, framför allt de som inte bor i närheten av en fungerande kollektivtrafik – att människor straffas och skuldbeläggs utan att politiken levererar en möjlig väg att göra rätt. Det här är en av partiets svårigheter.

Till yttermeravisso i Miljöpartiets logos, när Stenevi talar om att hon vill ha en rödgrön regering så blir det fortfarande märkligt att MP styr Stockholm tillsammans med borgerligheten. Oheliga allianser finns i många kommuner men just i huvudstadskommunen blir det extra tydligt.

Det blir förvirrande för väljarna. Vad får jag om jag röstar på Miljöpartiet – utöver klimat- och miljöpolitik? Bara för att MP inte bekänner färg enligt höger/vänsterskalan, så lever vi andra på planeten i en sådan förståelse och då kan inte svenska Miljöpartiet sorteras. Ytterligare en av partiets stötestenar.

Annars gläds jag när en politiker lägger ut texten om jämlikhet, dessutom i ett barnperspektiv. Det är bra! När Stenevi flyter över till att tala om friskolor och vinster i välfärden så blir det märkligt att koppla ihop huvudmannaskap med pedagogik.

Det är ett argumentationsfel att hävda att vinst står i motsatsförhållande till god pedagogik och studieresultat. Man måste nog vara mer nyanserad än så – överhuvudtaget. Trots allt så köper det offentliga massor med saker från det privata – som alla tar ut vinst på skattepengarna. Hela den karusellen är en stor del av vårt nationella BNP – så lite mer klarsyn i debatten, tack.

Detta med att Stenevi faktiskt talar om människor och människors nära angelägenheter är en lärdom som dragits av partiets omvärldsbevakning och nya kommunikationsstrategi. Det är utmärkt.

Det måste gå att formulera en grön politik utifrån människor, istället för svältande isbjörnar. Att Stenevi framför det historiskt beprövade tricket att komma åt gängkriminalitet med skattelagstiftning är förstås ett riktigt bra förslag, men i övrigt levereras inte så många andra konkreta politiska förslag.

”Almedalsveckans startskott var när Olof Palme, dåvarande utbildningsminister, talade till folket från en mobil scen i utkanten av Almedalen, med havet som en del av kulissen. Annonsen som bjöd in till talet gick under ledorden Kom Fråga Lyss och Trivs. Året var 1968 och uppmaningen lever starkt ännu idag.”

Så lyder texten på Almedalsveckans hemsida. För andra gången anser Stefan Löfven att han har annat för sig än att presentera sin och partiets politik i partipolitikens och intresseorganisationernas prime time.

Kanske har han ingen politik att presentera. Kanske saknar han respekt för den tradition som hans företrädare initierat. Kanske är det bara så att Stefan Löfven vill distansera sig från medborgarna, de andra partierna och i den meningen även den svenska demokratin.

Jo, någon brukar ju hitta på ursäkter åt honom men just i år så är ju statsministeromröstningen och Almedalsveckan på samma plats – i Riksdagshuset. Han är ju på plats. Ändå skickar han fram partisekreteraren.

Så, varför ska jag då bry mig om Stefan Löfven och Socialdemokraterna när partiledaren och partiet inte tycker att jag är viktig nog att tala med? Politikerförakt och ointresse för partipolitik i allmänhet har många orsaker – det här kan vara en av dem.

Så, jag väntar in Moderaternas partiledare som senare under dagen ska göra det som Stefan Löfvén uppenbarligen anser vara oviktigt – att möta medborgarna.

Moderaterna är ett förändringsvänligt parti. Ingenting är omöjligt att förändra och ingenting är heligt. Ingenting är logiskt eller stringent. Tänk bara hur man valde en partiledare som man sedan avsatte för att välja en kortare partiledare som nu för den politik som den avsatte partiledaren föll på.

Det kräver nog en statsvetenskaplig doktorsavhandling. Att jag själv en gång på stenåldern lade min röst på Carl Bildt klär jag mig i säck och aska för.

Jag erkänner att ett sådant svek mot mänskligheten inte har någon preskriptionstid. Jag ser fram mot Er dom över mitt ungdomligare oförstånd.

Ethos är inget som tynger de nya gamla Moderaterna. Att bryta löftet om att aldrig samverka med SannSvennarna till en av de sista förintelseöverlevarna håller knappast Kristersson vaken om nätterna.

Att utnämna sig till den vuxne i rummet är ett exempel på pathos, ett pathos att leva upp till och frågan är hur väl Kristersson lyckas med att framstå som vuxen i sitt Almedalstal. Uppkavlade skjortärmar börjar ju bli något av Kristerssons varumärke – kanske är det just det som är att vara vuxen – att kavla upp ärmarna och lösa problemen.

Det kanske inte håller för en genusgranskning på a-kursnivå. Den ton som Kristersson lägger an är ju att distansera sig från regeringen, att peka på hur regeringen agerar oansvarigt som om de inte är uppgiften vuxen. ”En regering ska bygga på vad man är för – inte vad man är emot”, säger Kristersson.

Jag tänker att sakpolitiskt är det nog det som görs. Däremot finns det fortfarande en linje mot de auktoritära krafterna och deras tillskyndare. Kristersson beskriver ett land i skräck. ”En kamp på gott och ont där våra grundläggande värden står på spel” – det låter ju faktiskt som en riktig systemkollaps.

Är det verkligen något som Sverige känner igen sig i? Jag hoppas verkligen att verkligheten är en annan.

Så när nu Kristersson lägger en hel del taltid på att tala om hur illa de andra partierna sköter sig, vad har då Kristersson själv att komma med? Vilket politiskt logos levererar Moderaterna?

Krossa kriminella gäng, bekämpa klansystem, utvisning av gängkriminella som inte är medborgare, hårdare straff för omyndiga brottslingar, tredubbla straff för våld mot tjänsteman, tydliga konsekvenser för barn som inte lärt sig om rätt och fel hemma, obligatorisk språkförskola som brottsprevention, omhändertagande av barn vars föräldrar misslyckas att uppfostra laglydiga barn, bidragstak, långtidsarbetslösa ska göra nytta på dagarna, människor som flyr till Sverige och får stanna ska assimileras och så vidare.

En ny kriminalpolitik som är tydlig med att myndigheterna ska beivra alla sorts brott – ser fram mot att se den budgetprioriteringen – vad som får stryka på foten. Bevare mig för Kristerssons Sverige.

Är det verkligen så här vi vill ha vårt land? Jag kan bara hoppas att vi är klokare än så. Jag längtar tillbaka till den träige Bo Lundgren som uteslutande talade om skattetrycket. När jag ser och hör Ulf Kristersson känner jag bara sorg – sorg över den politiska utvecklingen i mitt land.

Men, har jag glömt Sverigedemokraterna? Naturligtvis inte men mitt självskadebeteende har inte gått så långt att jag vill utsätta mig för 45 minuter Jimmie Åkesson – In The Raw. Den bördan överlämnar jag med varm hand till någon starkare.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Arbetar som politisk tjänsteperson i kommunpolitiken. Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.