Linda Bönström

De klandervärda barnen

Publicerad 2021-07-27

Vi är alla överens om att vi ser en nedåtgående spiral när det handlar om kriminalitet och unga lagöverträdare, frågan är således inte huruvida brottsligheten existerar. Inte heller om hur vi ska lösa den – nej, inte ens det är frågan. Ytterst handlar det om hur ett värdigt gott samhälle skall se på sina unga medborgare.

Hur ska man upprätthålla de två rollerna där man förhindrar brott och reagerar på brott: att tillgodose ungas behov av stöd och skydd så väl som att markera att samhället tar avstånd från brottet?

För detta har Sverige valt vägen att ha socialtjänst och rättsrådande myndigheter med ett gemensamt uppdrag att förhindra och motverka brott.

Unga lagöverträdare behöver oftast hjälp för att ta sig in i ett socialt välfungerande liv och därför är principen för påföljdssystemet sådant att huvudansvaret placeras på socialtjänsten.

Man har en stark ambition att barn och unga inte ska utsättas för Kriminalvården och frihetsberövande påföljder, detta eftersom de bästa förutsättningarna för att rehabiliteras till ett vanligt liv helt enkelt inte ligger inom dessa instansers ramar när det kommer till barn och unga.

Ungdomskriminalitet är komplex och befinner sig på många individuella och sociala plan samtidigt och flera myndighetsinstanser är berörda. Det är inga enkla saker vi talar om, vi måste acceptera att lösningen sannolikt inte finns i att fängsla och slänga bort nyckeln.

Men vi står i startgroparna för ett intensivt kommande valår så den ene efter andre politikern ser ett tillfälle att tuppa sig om sänkt straffålder för barn och ungdomar.

Gamla idéer paketeras om och serveras till väljarna som om de vore färska och fräscha. Tragedierna som skett under detta år utnyttjas skamlöst, särskilt den blåbruna oppositionen trampar i takt och hetsar till beslut i affekt. Jag hävdar dock att vi inte kan slänga all evidens överbord enbart för det vi inte får det enkla svar vi söker.

Från och med 1 januari 2021 trädde ungdomsövervakning in som en ny påföljd för unga mellan femton och tjugo år som begår allvarligt brott eller upprepad brottslighet. När ungdomsvården eller ungdomstjänst inte räcker till men när det samtidigt inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård ska Kriminalvården träda in med en kännbar och genomgripande påföljd.

Detta är ett led i regeringens arbete mot organiserad brottslighet och ska visa på en straffrättslig reaktion vilken regeringen föreslog redan 2019 (Prop.2019/20:118).

Barn under femton år kan inte i Sverige ställas till ansvar för brott och dömas till straff utan lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare innebär en utredning som lämnas över till sociala myndigheter.

Synen på att individen vid en viss ålder kan skilja på rätt och fel påverkar om man kan ställas till svars för brott. I praktiken betyder detta idag att barn kan begå brott men inte dömas till påföljd.

Brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden är grunden till att samhället särbehandlar unga lagöverträdare.

Exempelvis United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice rekommenderar bland annat att straffbarhetsåldern inte ska vara för låg, detta på grund av barns låga mentala och intellektuella mogenhet.

Vi har ett straffsystem i Sverige som innebär att principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens gäller. Barnkonventionen säger att Sverige, i likhet med alla andra konventionsstater, måste systematiskt tillämpa de artiklar som rör unga lagöverträdare.

En av barnkonventionens grundprinciper innebär att barnets bästa ska beaktas inom alla åtgärder. Barnrättskommittén har uttalat att barn är inte fysiskt och psykologiskt lika som vuxna och att dessa skillnader är grunden för ett lägre straffrättsligt ansvar.

“Exponering för det straffrättsliga systemet har visat sig orsaka skador på barn, vilket begränsar deras chanser att bli ansvarsfulla vuxna”, menar man.

Socialstyrelsen fastslår att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Vidare ska de hållas åtskilda från vuxna. Europas tjugoen barnombudsmän protesterade redan 2003 mot att flera europeiska länder sänkt straffmyndigheten.

Det man noterat var att alltfler länder straffar barn hårdare och för mindre allvarliga brott än tidigare. Samtidigt betonade man att detta inte handlade om ansvarsfrågan – barn är ansvariga för sina brott – men det barnombudsmännen eftersökte var utbildning och rehabilitering.

Samhället ska reagera omedelbart då en ungdom bryter mot lagen, men måste reaktionen bestå i ett straff, frågar jag mig själv. Handen på hjärtat, har barn en utvecklad känsla för att visa hänsyn, har de god impulskontroll eller lätt att stå emot grupptryck? Självfallet inte, det torde stå klart för oss alla.

Vi har på detta dessutom yttre förhållanden och omständigheter som barn inte kan påverka. Onekligen kommer dåliga uppväxtförhållanden, fattigdom och segregation påverka barnets förutsättningar. Och straffen, har de verkligen samma effekt på barn som vuxna?

Vad vi vet så har barn svårare att förstå sanktioner än vuxna och är mindre mottagliga vilket gör att straffen inte minskar återfallsfrekvensen. Att bli inspärrad skulle naturligtvis, i mina ögon, förändra varenda en av oss i grunden vilket alltså innebär att barn som fängslas blir störda i sin naturliga utveckling där mognad och självkänsla får stå tillbaka.

Bilden är naturligtvis inte sådan att det alltid rör sig om rara små ungar med oskuldsfullt lysande ögon, det är ingen hjärtevärmande feel-good känsla som får styra när unga ska bli produktiva medborgare istället för grovt kriminella.

Men hårda fakta pekar i samma riktning, det vi gör fungerar inte. Men är det systemet för att hantera unga lagöverträdare som är misslyckat eller är det enbart en åldersfråga? Ungdomsvård. Ungdomstjänst. Sluten ungdomsvård. Ungdomsövervakning. Lagen ger möjligheter till påföljder.

Vad är alternativet frågar jag de som skriker om hårdare tag? Syftar de till vuxenfängelse utan att våga säga det rakt ut? Kan man verkligen tro på att något sådant skulle fungera, nej, det går emot all logik att introducera framför att reducera kriminella kontakter.

Fängelse särskilt för ungdomar kanske? Då är saken bara sådan att detta är konsekvenser vi redan har tillgång till i rådande lagrum.

Är det därmed omöjligt? Jag hoppas inte så, men vi måste ge socialtjänsten resurser till att inte stå tandlösa, ungas framtid ska inte avgöras av hemkommunens budget. Det är upprörande att sanningen är att finanserna styr medan politiker låtsas som att det regnar. Det är ett normativt ställningstagande.

Kan ett barn verkligen vara klandervärt?

 

Av Linda Bönström

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.