Bör advokater uppmana klienter att hålla tyst i polisförhör?

Publicerad 2021-07-30

Den som är eller kan bli misstänkt för ett brott har rätt att hålla tyst i polisförhör och även rätt att ljuga. Vittnen i domstol hörs naturligtvis under sanningsplikt (ed), men den misstänkte och tilltalade hörs aldrig under sanningsplikt. Den tilltalade får ljuga eller hålla tyst. Han får även ljuga om att han inte minns, trots att han minns.

Till min förvåning har jag förstått att det inte är ovanligt att man har den helt felaktiga uppfattningen att den som står åtalad i ett brottmål är skyldig att berätta sanningen. Så är det förstås inte alls.

Att den förhörde berättar kan vara förödande för honom. Den misstänkte har alltid rätt att värja sig mot de misstankar som polisen redan har eller kan få genom förhör med personen och kan välja det sätt som han tycker är effektivast.

Att tiga kan vara effektivt. Nu bortser jag från att en misstänkt person genom att ljuga kan begå brott mot andra, exempelvis falsk angivelse och eventuellt även förtalsbrott.

Rätten att själv bestämma hur mycket man ska berätta för polisen är grundläggande i alla rättsstater. Numera upplyser svenska förhörsledare regelmässigt att den som ska höras har rätt att hålla tyst.

Upplysningen att den som ska förhöras har rätt att tiga och även har rätt till försvarare brukar i USA kallas för ”Mirandavarning”. Begreppet ”Mirandavarning” känner vi igen från många amerikanska filmer och det härrör från ett domstolsavgörande.

Skyldigheten för amerikanska poliser att upplysa om rätten att tiga har sitt ursprung i ett mål som avgjordes av USA:s högsta federala domstol år 1966, (Miranda v. Arizona). Åklagaren hade som bevisning mot Ernesto Miranda endast lagt fram hans erkännande vid gripandet.

Domstolen upphävde en tidigare fällande dom av en underrätt på grund av att Miranda hade provocerats att erkänna eftersom han inte kände till sina konstitutionella rättigheter. Bland dessa rättighet fanns rätten att tiga. I en efterföljande rättegång dömdes dock Miranda med hjälp av vittnesmål och annan bevisning till elva års fängelse för kidnappning och våldtäkt.

Rätten till tystnad, att någon inte kan tvingas att vittna mot sig själv i brottmål, framgår av det femte tillägget till USA:s konstitution.

Huvudargumentet varför en Mirandavarning måste ges är att polisen inte ska vilseleda någon att i okunnighet avstå från sin grundlagsenliga rättighet att tiga, vilket kan vara till personens nackdel.

Rätten att tiga i polisförhör finns numera även intagen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU. I 3 art. 1 e talas det om ”Rätten att tiga”.

I EU:s mall till sådan information som medlemsländerna bör lämna på de egna språket till förhörspersoner anges under rubriken ”Rätten att tiga” följande:

”När du förhörs av polisen eller andra behöriga myndigheter behöver du inte besvara frågor om det brott som du påstås ha begått. Din försvarare kan hjälpa dig att avgöra detta.”

Frågan är om de misstänkta kommer i ett bättre läge om de använder sig av sin rättighet att hålla tyst än om de i försöker berätta sin version av ett händelseförlopp, vilken berättelse kan vara ofullständig, tillrättalagd eller helt falsk.

Den därtill hörande frågan är om försvarsadvokater bör rekommendera sina klienter att hålla helt tyst under polisförhöret för att sedan vänta på att få läsa i förundersökningen vad målsäganden och vittnen har berättat för polisen.

Enligt de advokatetiska reglerna får en advokat aldrig hjälpa sin klient att ljuga även om denne bestämt sig för att ljuga. En advokat får inte främja orätt.

Men inget hindrar advokaten att uppmana klienten att hålla helt tyst under polisförhöret för att sedan bestämma sig för om han vill lämna sin berättelse först sedan han läst förundersökningsprotokollet med de andras uppgifter.

Eventuellt kan klienten välja att aldrig säga något till polisen för att sedan berätta först under huvudförhandlingen. Om det är till klientens fördel att hålla tyst genom hela förundersökningen kan det vara advokatens skyldighet att råda klienten att göra så.

Advokatens främsta skyldighet är att ta tillvara sin klients intressen och visa lojalitet med denne. Men advokaten är förhindrad att hjälpa klienten att hitta på en berättelse som kan framstå som trovärdig och vara en alternativ förklaring till vad som ägt rum.

Advokaten har dock alltid möjlighet att rekommendera sin klient att hålla tyst, vilket ofta kan ligga i klientens intresse. Dennes intresse är ju att gå fri från åtalet. Men advokaten får inte främja orätt, vilket det skulle vara om försvararen hjälpte klienten att ljuga framgångsrikt.

Många tilltalade har redan under polisförhören erkänt att de begått en straffbar gärning och detta förhållande åberopas alltid av åklagaren som en bevisomständighet.

Det kan dock ganska ofta vara så att det är oklart vad erkännandet egentligen innebär och vad erkännandet är värt. Klienter har sällan möjlighet att ta ställning till de olika rättsliga rekvisit som alltid måste vara uppfyllda för att en gärning ska vara straffbar.

Polisens korta, enkla och raka fråga om den misstänkte erkänner eller förnekar bör lämp­ligen besvaras av hans försvarare och inte av klienten själv. Men många förhör genomförs utan att det finns en försvarare närvarande.

Troligen har de tilltalade i mer än hälften av fallen erkänt det brott som åklagaren sedan för talan om. Ett erkännande tillmäts stor betydelse av domstolarna.

Själv har jag dock haft fall där personen inte borde ha erkänt brottet och även borde ha hållit tyst under polisförhören. I fall då personen förnekat brott borde han ha hållit helt tyst för att vänta med sin berättelse till dess protokollet från förberedelsen finns till­gänglig eller till och med vänta till huvudförhandlingen.

I det senare fallet förhindras åklagaren att låta polisen kontrollera de uppgifter som lämnas och i praktiken förhindras åklagaren att själv komplettera förundersökningen.

Jag har sett personer dömas för allvarliga brott då jag varit övertygad om de hade frikänts om de hållit tyst under förundersökningen. Andra hade förmodligen gått fria om de valt att hitta på en berättelse som kunnat framstå som alternativ till den gärningsbeskrivning som åklagaren presenterar för domstolen.

Men klienternas begåvning har inte räckt till och de har befunnit sig i en trängd situation, särskilt om de suttit häktade för första gången. Men en advokat får inte hjälpa sin klient att hitta på något. Det finnes ett antal klienter som dömts främst på sina egna berättelser och på grund av att de lämnat alternativa berättelser som framstått som rena påhitt.

De har saknat trovärdighet, samtidigt hade den tilltalade kanske kunnat lämna en alternativ berättelse som kunnat framstå som möjlig.

Frågan om försvarsadvokaten bör uppmana klienten att hålla helt tyst på polis­stationen diskuteras stort i USA. Professor James Duane (f. 1959) vid Regent Law School, Virginia, har tidigare varit verksam som försvarsadvokat och han lär i sina föreläsningar ut att försvarare alltid ska uppmana de misstänkta att aldrig säga ett ord till polisen.

Han har skrivit en populärt hållen bok (”You have the right to remain innocent”, 2016) för allmänheten och i den argumenterar han kraftfullt för att alla misstänkta alltid ska hålla helt tyst.

Det finns flera videoinspelningar av hans föreläsningar tillgängliga på Youtube. En av hans föreläsningar har visats 19 miljoner gånger. Han har rest runt i många delstater och lärt ut att alla misstänkta riskerar att hamn i ett sämre läge genom att bara göra misstaget att svara på en enda av polisens frågor.

Hans tes är att det alltid kan vara till nackdel att besvara frågor och ytterst sällan till den misstänktes fördel. Den misstänkte har inte heller förmåga att själv avgöra om det kan vara till fördel att svara på frågor.

James Duane menar att försvarsadvokater måste utgå från att misstänkta är tämligen dumma och att förhörsledarna är intelligenta, erfarna och har ett bestämt syfte med sina frågor. Syftet att är få den misstänkte åtalad och dömd.

James Duane utgår från innehållet i det femte tillägget i den amerikanska federala konstitutionen, vilken kort anger att en person alltid är skyddat mot att behöva vittna mot sig själv (”No person skall be compelled in any criminal case to be a witness against himself”). Alla kriminella i USA känner till innehållet i ”the fifth amendment” och blir dessutom upplysta om sin rätt att hålla tyst när polismannen läser upp ”the miranda warning”.

James Duane berättar i sina föreläsningar att omkring 80 procent av alla som är misstänkta för federala brott erkänt och mycket gärna fylligt berättat om vad de har gjort eller inte gjort. De tycks ha ett påtagligt och otillfredsställt behov av att utförligt berätta om vad de menar har ägt rum.

Men James Duane anser att detta nästan alltid försätter personerna i ett sämre läge än om de varit helt tysta under polisförhören. Han drar sig inte för att säga: De flesta miss­tänkta är mer eller mindre dumma och förstår inte att de alltid ska hålla tyst. De förstår inte att förhörsledaren är professionell och erfaren.

Dessutom är de ofta intelligentare än den misstänkte själv. Kanske har förhörsledaren hållit tusentals förhör och den misstänkte kan sitta i sitt livs första förhör. Förhörsledaren kan felaktigt invagga den förhörde i uppfattningen att polisen redan vet det mesta om gärningen och bara vill veta ”några ytterligare detaljer”.

I själva verket har polisen mycket oklara uppgifter om vad som egentligen har ägt rum, men de vill att den misstänkte ska lockas att lämna nya uppgifter som kan användas mot honom.

På sina föreläsningar brukar James Duane passa på att fråga om det bland åhörarna finns någon som har förälder som är polis och i så fall vad den föräldern lärt ut hur det egna barnet ska förhålla sig i ett polisförhör.

James Duane säger att alla som han frågat på det sättet har uppgivit att föräldern, som själv är polis, sagt till barnen: ”Säg inte något alls till polisen!”. Vad svenska poliser och åklagare lär sina barn och närstående känner jag inte till.

I en av föreläsningarna berättar James Duane om en advokat som åtalats för misshandel av sin hustru och som under polisförhöret var oklok nog att lämna uppgifter som ledde till att han fälldes till ansvar. Enligt James Duanes hade advokaten gått fri om han tigit sig igenom polisförhöret.

James Duanes bok har sålts i mycket stora upplagor och säkert lett till att fler misstänkta håller helt tyst. Hans videoinspelade föreläsning ”Please, don´t talk to the police” har fått mycket stor spridning i USA och runt om i världen.

I sina föreläsningar åberopar James Duane ett uttalande av domaren i US Supreme Court, Robert Jackson (1892 – 1954), välkänd i USA även som förutvarande justitieminister (Attorney General) och chefsåklagare i Nürnbergrättegångarna.

I unga år hade han även varit advokat. Robert Jackson ska nämligen ha sagt: ”Any lawyer worth his salt will tell the suspect in no uncertain terms to make no statement to the police under any circumstances”. (”Worth his salt” betyder ”värd sitt levebröd”).

I en videoföreläsning ger James Duane en erfaren förhörsledare (polis) tillfälle att kommentera det som han själv lär ut och berätta om sina egna erfarenheter från många förhör.

Polismannen bekräftar uppfattningen att det bästa för den tilltalade är att helt enkelt hålla tyst. Han motsäger inte James Duanes tes utan håller med om de argument som stöder uppfattningen.

Jag skulle själv bli förvånad om ett svenskt justitieråd eller hovrättslagman skulle drista sig till ett sådant uttalande som Robert Jackson fällde.

Den fråga som osökt infinner sig är vad som är skillnaden mellan situationen för en misstänkt i vårt land och en misstänkt i USA. Misstron mot polisen och rättsväsendet är förmodligen mer utbredd i USA än hos oss.

Det kan sägas vara svensk mentalitet att man ska berätta vad man gjort och därefter förvänta sig att bli trodd och rättvist bedömd. Det kan kännas befriande ”att få berätta” och till sin omgivning förklara att man har berättat allt man vet och minns.

Moraliskt kan det framstå som rätt att berätta och stå för vad man gjort. Men i den tilltalades prekära situation är det helt naivt att ha den uppfattningen. Antingen blir han fälld eller också går han fri.

Ytterligare en fråga är hur domstolen bedömer den omständigheten att den misstänkte (tilltalade) hållit tyst under hela polisutredningen och kanske först under huvudförhandlingen lägger fram sin berättelse, som då kanske inte alls stämmer med vad åklagaren påstår i gärningsbeskrivningen.

Teoretiskt har den tilltalade inte lämnat några som helst uppgifter under förundersökningen som kan värderas i den ena eller andra riktningen. Som bekant är det åklagaren som har hela bevisbördan och utredningsansvaret och så måste det vara i en rättsstat.

Men i praktiken kan den tilltalade sägas få en ”förklaringsbörda” då åklagarens utredning och bevisning tydligt pekar mot att den tilltalade är skyldig.

Det krävs då att han kan lämna en alternativ förklaring (berättelse) som har sådan trovärdighet att domstolen inte med säkerhet kan fastslå att det måste ha gått till såsom åklagaren påstår. Personen ska då frikännas, även om han i själva verket begått brottet.

Det kan antagas att ganska många av de som frikänns i själva verket har begått de gärningar som de åtalats för, men det kan vi inte veta något närmare om.

Även en yrkesdomare kan ha svårt att värja sig mot tankereflexen att den tilltalade ändå måste ha något ofördelaktigt att dölja eftersom han valt att inte svara på polisens frågor. Annars borde han ju berätta hur han menar att det har gått till.

Även om yrkesdomaren, med viss tankedisciplin, lyckas avstå från en sådan slutsats kan det vara mycket svårt för nämndemannen att avstå från den felaktiga slutsatsen att tystnaden under polisförhöret måste ha sin förklaring i att personen har något att dölja. Jag tvingas för egen del utgå från att nämndemän saknar den förmågan.

James Duane har den bestämda uppfattningen att jurymedlemmar i USA genomgående har uppfattningen att den som tiger under polisförhör har något allvarligt att dölja. Han anser detta förhållande vara ett grundläggande och allvarligt problem.

Kanske är det enda sättet att komma bort från tankefällan, att de som tiger är skyldiga, är att försvarare genomgående tillhåller sina klienter att inte alls säga något till polisen. Då kan den tilltalade vid huvudförhandlingen alltid säga:

”Jag följde det råd som min försvarare lämnade mig. Det var därför jag inte sade ett enda ord”.

Om det blir mycket vanligt att tilltalade berättar först under huvudförhandlingen i tingsrätten kan man kanske få domstolarna att helt bortse från det förhållandet att den tilltalade inte sagt något alls under förundersökningen. Om alla håller tyst kan det förhållandet förhoppningsvis förhindra kullerbyttor i nämndemännens huvuden.

Jag inser förstås att arbetet med förundersökningar i hög grad kommer att försvåras om alla tilltalade håller tyst. Även åklagarnas arbete kommer att försvåras. Färre skyldiga kommer förmodligen att kunna fällas till ansvar, vilket är till skada för det brottsbeivrande och brottspreventiva arbetet i samhället.

Men för den enskilde misstänkte är det nästa alltid bäst att hålla tyst under polisförhör.

 

Av advokat Thorulf Arwidson

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Thorulf Arwidson är advokat och civilekonom, har varit advokat i 32 år. Han har varit försvarare i lika många år. Thorulf Arwidson har givit ut böckerna ”Att vinna eller förlora i tvistemål” och ”Arbetstagares rätt till ersättning för uppfinningar”.
Den senare är en vitbok över en tvist mot televerket och Justitiekanslern som pågick i 27 år och resulterade i den högsta ersättning som någonsin betalats.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.