Av Dick Sundevall 2021-11-03
Nils Melzer som är professor och FN-observatör kommer idag ut, på svenska, med boken ”Fallet Julian Assange – en historia om förföljelse”. Redan i inledningen skriver han: ”Fallet Assange är historien om en man som förföljts och misshandlats för att han offentliggjort de mäktigaste hemligheter och därigenom avslöjat krigsförbrytelser, tortyr och korruption.”Observera att det inte är en grävande journalist eller någon aktivist som fått ihop en bok på 320 sidor. Nils Melzer är FN-specialrapportör om tortyr, professor i internationell rätt i Genève och Glasgow samt vice föreståndare för International Institute of Humanitarian Law i Sanremo, Italien.
Tidigare har han varit säkerhetspolitisk rådgivare till den schweiziska regeringen och juridisk rådgivare till Internationella Rödakorskommittén (ICRC) i olika krigs- och krissituationer.
Han skriver vidare i inledningen av boken att Fallet Assange är,
”historien om svårartat rättsligt godtycke i västliga demokratier vilka annars gärna framställer sig själva som föredömen i fråga om skydd av mänskliga rättigheter.
Det är historien om uppsåtligt, hemligt samförstånd mellan underrättelsetjänster och myndigheter bakom ryggen på allmänheten och de internationella parlamenten.
Det är historien om manipulerad och manipulativ rapportering i etablerade medier i avsikt att demonisera, förödmjuka och bryta ner en enskild person.”
I början uppfattade Nils Melzer, likt många andra, Wikileaksgrundaren som en våldtäktsman, spion, hackare och narcissist. Men några månader senare tvingades han motvilligt att omvärdera sin syn, skriver han.
Efter att under två år ha gått igenom tusentals sidor med dokument kom han fram till att de fyra direkt inblandade staterna – Ecuador, Storbritannien, Sverige och USA – uppenbart ägnade sig åt ”politisk förföljelse, allvarlig rättslig godtycklighet och avsiktlig tortyr och misshandel”.
Han berättar den häpnadsväckande historien om hur fyra demokratiska stater, genom sina regeringar, myndigheter och säkerhetstjänster och med hjälp av fogliga medier, under mer än tio års tid och med nästan alla tänkbara medel, jagar och försöker tysta en obekväm journalist.
Det hela framstår som om de följt det amerikanska underrättelseföretaget Stratfors rekommendation från år 2010 om att Julian Assange skulle drivas ”från land till land, genom allsköns anklagelser de närmaste 25 åren”.
Melzer hävdar att fallet Assange visar sig vara inte bara vår tids största rättsskandal, utan också något som avslöjar djupa sprickor i själva den västerländska rättsstaten och demokratin.
I sin bok kastar Nils Melzer med hjälp av tidigare okända uppgifter nytt ljus över fallet Julian Assange – alltifrån våldtäktsanklagelserna och den svenska rättsapparatens agerande, över asylvistelsen på den ecuadorianska ambassaden i London till den efterföljande fängelsevistelsen och pågående rättegången med anledning av USA:s begäran att få Assange utlämnad.
För några år sedan skrev jag i en av mina många artiklar om fallet Assange följande:
Exakt vad som har hänt bakom kulisserna lär tids nog komma fram men idag kan vi bara göra rimliga antaganden:
Rimligen har frågan ventilerats i de högre juridiska sfärerna, där man känner ”lojalitet med staten”. Såväl Riksåklagaren som justitiedepartementet lär sannolikt ha varit inblandade. Naturligtvis inte i formell mening. Inte i form av formella möten. Och än mindre där det förts några protokoll. Det går inte till så när frågorna är ytterst känsliga.
Personer bokar istället in luncher med varandra och ventilerar frågan. Eller tar det över en fika. Där framförs försiktigt, ofta indirekt, önskemål från respektive personers chefer:
– Det skulle naturligtvis vara bra om… Du ska veta att han noga följer det uppkomna läget… Du vet säkert bäst hur det här kan hanteras…
Finns det någon som tror att det inte har funnits informella kontakter mellan folk från USA:s ambassad och lämpligt valda svenskar i en sådan här storpolitisk internationell fråga?
När jag nu läser Nils Melzers bok inser jag att han kommit längre och djupare, mycket djupare i fallet Assange, än någon av oss andra som ifrågasatt det hela.
Nils Melzer avslutar boken med orden:
”När jag undersökte fallet Assange hade jag ofta ett intryck av att uppleva en modern iscensättning av Kejsarens nya kläder.
Vi känner alla till historien: Bedragare lurar kejsaren att skaffa sig nya kläder som de påstår är synliga för alla utom för de ”dumma” och ”odugliga”. I själva verket är kläderna naturligtvis inte bara osynliga, de finns inte. Men då varken kejsaren eller hans underlydande vill framstå som dumma eller odugliga låtsas de som om de kunde se kläderna och under en offentlig parad applåderar hela folket härskarens nya praktfulla kostymering. Tills plötsligt ett barn får lögnen att spricka genom att utropa: Men kolla då, han har ju ingenting på sig!
Så är det också i fallet Assange. Trots att de inblandade myndigheternas maktmissbruk blivit allt mer uppenbart har detta hittills nästan fullständigt förtigits såväl av de ledande medierna som av regeringar och den breda allmänheten.
I stället har man lydigt upprepat det officiella narrativet om Assange som våldtäktsman, hackare, spion och narcissist, en person som har oskyldiga människors blod på sina händer och som till slut måste få sitt rättmätiga straff.
Även här måste det till slut komma någon som fördomsfritt tittar närmare på saken och gör slut på denna mardröm genom att säga:” Men kolla då, kejsaren har ju ingenting på sig!”
Jag kan verkligen rekommendera boken. Det är bland det absolut bästa jag läst vad gäller faktaböcker.
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten » Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.