Drömmen om endräkt

Av Hans Westerlund 2021-12-01

Ulf Lundell skrev en gång om, "När det klara och det enkla får råda som det vill. När ja är ja och nej är nej och tvivlet tiger still".

Det är lätt att drömma om det enkla, att föreställa sig ett samhälle med stabilitet och gemenskap, där min granne och jag är i endräkt och var och en är tillfreds med den plats där man är.

Där det inte råder några konflikter, för vi vill alla samma sak. Speciellt när man läst om allt möjligt elände i världen, är det en lockande fantasi.

Tyvärr är det just det, en fantasi. För det är inte så enkelt att det alltid kan finnas ett tydligt ja och ett tydligt nej och att tvivlet tiger still. Det finns fler färger än svart och vitt, fler alternativ än ja eller nej och ibland är det klokt att både tveka och tvivla.

Likaså är drömmen om endräkt och gemenskap också en fantasi. Till och med i familjen, den grupp vi oftast identifierar oss mest med, är det inte ovanligt med konflikter och motsättningar, olika viljor och olika mål.

Ur det perspektivet, är det intressant att läsa Sverigedemokraternas principprogram:

”De flesta av oss är sociala och kollektiva varelser som har ett behov av att tillhöra en större gemenskap. De flesta människor identifierar sig primärt med andra individer som kulturellt påminner om en själv och av det följer att vi generellt har närmare till att visa solidaritet med individer som vi upplever är en del av samma gemenskap som vi själva.
Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

Här ser vi drömmen om det konfliktfria samhället, baserat på att alla ska vara så lika som möjligt. De är noga med att påpeka att det inte handlar om en generell likhet, utan eftersom alla har olika begåvning ”kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden”.

Men genom att underordna sig ett större Vi: den nationella identiteten med ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader; och gör sin plikt emot detta större Vi, kan individen, som ”är både konstruktiv och destruktiv” och där ”det inom varje människa pågår en daglig och livslång kamp mellan dessa motstridiga krafter, känslor, instinkter och drifter”, ingå i en större, harmonisk och homogen gemenskap.

”Den medfödda mänskliga egoismen och tävlingsinstinkten” tyglas genom lag och ordning och kanaliseras genom nationalismen till det gemensammas bästa.

För ”den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner.”

Här binder nationen, som nästan är ett övernaturligt väsen, samman individer till en högre enhet. Och i denna högre enhet, är ja ett ja och nej ett nej och tvivlet tiger still.

Här finns inte klassmotsättningar eller könsmaktsordningar, religiösa motsättningar eller normkritiska resonemang. Här råder sammanhållning, trygghet och stabilitet.

Jämför detta med en syn, där samhället är en dynamisk arena för olika grupper och individer med olika intressen och idéer. Där målet inte är att skapa homogenitet, utan att arenan ska vara organiserad så att det, på ett så rättvist sätt som möjligt, ska gå att lösa konflikter och motsättningar och hitta en balans mellan olika intressen.

Ett samhälle där målet inte är det nästan statiska, utan det dynamiska, levande och växande. Här finns det många ja och många nej, en hel del kanske och gott om det beror på.

Språket är inte en evig konstant, utan förändras i både tid och rum. Kultur är en fråga om vem man pratar om och när, snarare än en kanon som föreskriver rätt tanke och rätt handling.

Och är det inte detta, som demokrati handlar om? Att sätta upp spelreglerna för den gemensamma arenan, utan att vilja påtvinga homogenitet? Är det inte just demokratins idé, att de rika kan skapa sitt politiska parti och de fattiga sitt och demokratin är den arena där de kan mötas utan våld och krig?

Och är det inte så, att demokratin måste stryka på foten, när individen ska underkastas ”den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”? När du ”även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen” ifall du inte anses uppfylla kraven?

Kommer du anses vara lojal, även om du protesterar? Kommer du anses ha en gemensam kultur, även om du vill läsa andra böcker än de som föreskrivs, uppskattar konst vars syfte är att utmana snarare än att se som sin  ”absolut viktigaste aspekt[..]” att fungera ”som ett sammanhållande kitt”?

Inga av dessa Sverigedemokraternas resonemang och värderingar är unika. Vi hittar olika variationer av dem i både historien och runt om i världen.

Ibland har de fått den totala makten i samhället, så som skedde i Hitlers Tyskland, Stalins Sovjetunionen och Maos Kina, ibland kämpar de fortfarande om makten som i Polen, Ungern, Turkiet eller Brasilien.

Ibland fokuserar de på rasbegreppet som i apartheidens Sydafrika, ibland på klassbegreppet som i Öststaterna och ibland på religionen som i talibanernas Afghanistan. Men allt är variationer på samma tema. Är det klara och det enkla värt det priset?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.