Filmen A clockwork orange – och Sverige av idag

Av Carin Åberg 2022-02-02

Jag trodde av någon anledning att ”Twin Peaks” fanns att tillgå på HBO så jag abonnerade en månad för 89 kronor. Nu fanns inte just den serien i deras utbud. Men det fanns en del andra serier och filmer som jag nog kunde tänka mig att titta på. Däribland filmen ”A clockwork orange” – jag såg den första gången på 1970-talet.

Det var en märklig upplevelse att se om filmen – även om mitt övergripande minne av den kvarstod, så hade jag blandat ihop många scener.

Minnet bedrar. Och då det begav sig så var jag väl inte tillräckligt bra på engelska för att uppskatta språket med dess referenser till ryska (exempelvis”devotchka”) och ett dystopiskt, kanske misskänt, socialistiskt samhälle, så det hade jag missat totalt.

”A clockwork orange” är en omdebatterad film, den förbjöds faktiskt att visas i en del länder. Recensioner och andra omdömen har växlat – kanske var den lite före sin tid? Eller så var insikten om satir inte lika utbredd.

Regissören Stanley Kubrick ska själv ha sagt:
– Det är en berättelse om den tvivelaktiga frälsningen av en ungdomsbrottsling genom betingningsterapi. Det är samtidigt den ständigt pågående föreläsningen om den fria viljan.
(Wikipedia 2022-01-29, min översättning; observera att det finns två olika artiklar).

I stora drag så handlar filmen om några ungdomsbrottslingar, deras missgärningar (våldtäkt, grov misshandel och stöld); hur huvudkaraktären – Alex – åker fast, åtalas och fälls för mord och väljer att genomgå ett psykologiskt program för att bli ”återanpassad” (”frisk”), det vill säga, bli en ordentlig person med god moral och utan våldsdyrkan.

För att slippa ett 14-årigt fängelsestraff väljer han (efter två års servil fängelsevistelse) att gå med i programmet och bli frigiven efter dess fullföljande – på 14 dagar. Programmet lyckas: Alex blir helt oförmögen att ta till våld oavsett hur mycket han provoceras, lockas, förödmjukas. Och han blir ju frigiven.

Det väcker frågan om att uppstudsighet och våld bara är förkastlig? Att kunna försvara sin integritet, värna medborgerliga rättigheter och stå upp för det man tror på – fri vilja – ibland går stick i stäv mot ”den allmänna opinionen” – det kräver väl en viss ”uppstudsighet”?

När maktens åtgärder och orättvisor känns in på bara skinnet  – faktiskt är övermäktig? Även när det är staten som utkräver underkastelse? Våld?

Vi har i Sverige under senare år sett hur vår integritet förringats – vi ska kunna övervakas både med kamera och avlyssning; vår digitala korrespondens kan registreras; hur vår rättssäkerhet undermineras: hemliga avlyssningar, hemliga husrannsakningar. Allt för att stävja viss brottslighet.

Förslag finns att ”utökade befogenheter” även ska kunna tillämpas utan misstanke om brott. Kanske utan åklagarbeslut – endast utifrån en enskild polismans bedömning. Handlar det om bästa (billigaste?) vägen ut?

”A clockwork orange” utspelas i ett då framtida England där frågan om ”lag och ordning” blivit den centrala. Det finns en ganska lång scen med ett ”gängbråk”, mycket våldsamt, tankarna leder till de svenska ”gängskjutningarna” – fast det fanns väl inte lika många skjutvapen i omlopp då.

Finns det paralleller med dagens situation i Sverige?
Alex blir efter ett tag ett offer och utnyttjas (?) för olika politiska syften – hur ska just vi kunna utnyttja detta för att vinna nästa val? Hur sänker vi motståndaren?

Detsamma gäller väl för dagens politiker i Sverige? Vem är störst, bäst och vackrast? Nu senast lagförslaget om så kallade  ”kronvittnen” som nu även Socialdemokraterna vill införa. 

Det vill säga löfte om strafflindring ifall den åtalade/misstänkte anger andra. Justitieminister Morgan Johansson säger i inslaget:

– Redan i dag kan man sätta ner straff för eget brott. Det vi gör nu är att om man berättar vad någon annan gjort, kan man få strafflindring. Det här är en ordning som finns i Norge och Danmark.

Kan du tjalla – har du något att komma med – kan du få egna fördelar. Vilka följder får det? Sanningsenligt?

Åtgärder mot viss brottslighet är dagens politikers prio ett – de nästan tävlar om att vara ”bäst”. Men, det som gäller för andra gäller även för mig – i ett rättssamhälle. Brottslig eller ej.

Men precis som Alex i ”A clockwork orange” väljer företrädare för det psykologiska programmet i linje med egen vinning, så är det tänkbart – troligt – att någon hotad av straff väljer att berätta en lämplig historia, eller?

Vilka är garantierna för att historien som berättas är sann? Som åtalad är man varken skyldig att svara eller att tala sanning. Alex i ”A clockwork orange” valde det psykologiska programmet för att kunna bli frisläppt – snabbt. ”The easy way out”.

Och till det där med ”kronvittnen” kopplas anonyma vittnesmål. Men i FN-stadgan, vilken Sverige skrivit under, anges i artikel 8 att:

”Var och en som grips ska omedelbart bli informerad, på ett språk han förstår, om anledningen till att han är gripen, om anledningen till gripandet och vad han är anklagad för […] har rätt att delges, få närvara vid eller få tillgång till de vittnesmål som åberopas, både för och emot honom.”
(Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, as amended by Protocol No. 11, min översättning).

Men hur försvarar man sig mot anonyma vittnen? Själv undrar jag om inte ”A clockwork orange” är mer aktuell idag än när den kom 1971.

Det finns i ”A clockwork orange” ingen mer påtaglig scen kring själva rättegången mot Alex, men själva inställningen – att han ska straffas och ange andra (gängbråket) – finns antydd.

Likheter med dagens Sverige finns: motsättningarna mellan straff och rehabilitering – vedergällning eller vård. Kanske förebyggande åtgärder?

Fast just betoningen på ”liberala” påföljder är i filmen kanske lite väl extrem. Men här i Sverige hade vi ju på den tiden justitieminister Geijer som ville avkriminalisera både våldtäkt och incest, byggt på en statlig utredning (SOU 1976:9).

Mot slutet i filmen gestaltas hur Alex – efter att ha blivit oförmögen till egna våldshandlingar – blir misshandlad av två poliser som visar sig vara två av hans tidigare medbrottslingar (hans ”droogs ”). Två sidor av våld – övergrepp respektive försvar.

”A clockwork orange” är en film med många bottnar: vem är god och vem är ond; vad är godhet och vad är ondska? Spelet mellan polisväsende, kriminalvård och politiska partiers ambitioner att nå makten.

Den är sevärd. Trots att det gått över 50 år sedan den producerades.
Nu är kanhända ”A clockwork orange” lite väl svart-vit, men bortsett från det befinner vi oss nog idag mer på den svarta sidan än den vita…
Kan vi lära oss något av en film?

För övrigt är kan det noteras…

att filmens titel alluderar på ett engelskt uttryck ”queer as a clockwork orange”.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Carin Åberg är pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.