Ska vi låta oss styras av rädda och hatiska personer?

Av Dick Sundevall 2022-06-23

Läser om en varg här i Sörmland som nyligen har skjutits ihjäl vid så kallad skyddsjakt. Varför? Vad hade vargen gjort? Hade den bitit någon eller visat aggressivitet mot någon människa? Nej. Hade den dödat någon hund eller katt? Nej, inte det heller efter vad som rapporterats. Men den hade nyfiket närmat sig människor i Sörmland. På bilden ovan följer den efter en man i Trosa som är på väg till bussen en morgon.

Vargen höll sig på två-tre meters avstånd och vek av när mannen kom till en busshållplats. Den morrade inte. Visade inte tänderna. Utan gick bara nyfiket bakom mannen.

Det visade sig efter att den skjutits ihjäl att det var en ung hanvarg. Uppenbarligen hade den sökt sig till oss människor. En mamma hade träffat på den en morgon när hon skulle ta sitt barn till förskolan. Då hade vargen stått bredvid hennes bil och nyfiket tittat på henne och barnet.

Därför måste den dö, enligt en del medborgare – och länsstyrelsen. Så länsstyrelsen i Södermanlands län beslutade om skyddsjakt eftersom det framkommit att den vid upprepade tillfällen uppehållit sig i närhet av människor inom delar av Nyköping-, Trosa- och Gnesta kommun.

I sitt beslut skriver länsstyrelsen på sedvanlig statlig byråkratsvenska:

”Vid avvägning mellan de motstående intressena i ärendet om att förhindra allvarlig skada samt att tillgodose god bevarandestatus av vargstammen, bedömer länsstyrelsen att det i denna situation behövs skyddsjakt för att förhindra att vargen på sikt riskerar att utgöra fara för människor och tamdjur. Vidare bedömer länsstyrelsen att samtliga förutsättningar för beslut om skyddsjakt är uppfyllda under förutsättning att föreskriva villkor i beslutet följs.”

En ung varg som är nyfiken på människor är inget nytt. En del människor har fått uppleva det. Ibland har de lyckats spela in mötet med sina mobiler. Och därefter lagt ut filmsnuttarna på sociala medier där de uttryckt sin stora glädje över upplevelsen.

Det var spår efter tre vargar 150 meter från min bostad i vintras – men närmare än så har jag inte kommit, trots att vi har grupper av vargar såväl väster som söder och öster om det samhälle jag bor i.

De dödar får, rådjur, hjortar och harar etcetera. De måste ju ha mat. Och visst har det gått åt en och annan katt, även om det ibland kan ha varit rävar som klippt katterna – men inga människor har råkat illa ut.

Vargar är skygga och undviker nästan alltid människor. Dock inte den här unga vargen som tvärtom var nyfiken på vad vi var för varelser.

Vi är cirka 750 000 medborgare i vårt land som har hundar. Barn och vuxna som har stor glädje och möts av kärlek från våra hundar. Många av oss har flera hundar. Det finns faktiskt drygt en miljon hundar registrerade hos Jordbruksverket.

De är fördelade på 358 raser varav ”blandras” är registrerat som en av dessa ”raser”. De är allt från pyttesmå hundar som väger några hekto till bjässar på 70-80 kg.

De har olika slags päls i olika färger men alla har en sak gemensamt – de har genetiskt varg i sig. Några fåtal har till och med upp till drygt sex procent varg i sig. Mer får de inte ha.

I dagens Sverige finns det gott om varghatare. Andra som inte direkt hatar men som är rädda för vargar. Rädda för att bli angripna av en varg och än mer rädda för att deras barn ska bli det.

Hur många gånger de än får höra och läsa att det är mer än hundra år sedan en vild varg angrep en människa i Sverige – så är de ändå rädda.

Att de har betydligt större anledning att vara rädda för vildsvin, älgar, hästar och kor tycks inte påverka deras rädsla för vargar. Kan det möjligen vara så att de är rädda för det mesta som rör sig?

Många av dessa rädda har hund. Tänk om de någon gång när de kelar med hunden eller möts av stor glädje och svansviftande när de kommer hem, kunde lyfta blicken och kanske till och med känna lite tacksamhet till att någon en gång i tiden inte var rädd för vargar.

Denna någon som tog till sig en varg som liksom den nu dödade vargen i Sörmland, var nyfiken på människor och sökte sig till dem.

Länge har forskare hävdat att det här hände för 17 000 år sedan när inlandsisen drog sig tillbaka – men nu har forskare hittat rester av varg bland lämningar efter människor som är 33 000 år gamla. Vargar som alltså levt med människor.

Hur det exakt började och om det hände på flera ställen i världen ungefär samtidigt, det vet vi inte. Men sannolikt gick det till så att vargar eller en enstaka varg sökte sig till människor av nyfikenhet och för att försöka komma åt rester av deras mat.

Någon har då försökt locka till sig en varg som inte visat aggressivitet – och lyckats med det. Därtill insett att vargar kunde hålla vakt och morra när något främmande dök upp (vargar, precis som vissa hundraser, skäller inte).

Det här resulterade med tiden i valpkullar med söta små vargvalpar som växte upp med människor. Var det några vargar som var opålitliga och bet människor jagades de bort eller avlivades. Kvar blev de som kunde leva och fungera socialt med människor.

Nu, 33 000 år senare, har det här resulterat i ett av människans mest älskade husdjur – hundar.

Visst kan man ha svårt att tänka sig att en liten mops eller dvärgpudel skulle vara resultatet av de där vargarna som för tusentals år sedan blev tama – men likafullt är det så.

Så alla ni som hatar vargar eller är rädda för dem har det gemensamt att om det varit människor med samma inställningar som ni har, samma rädsla, som hade mött de där nyfikna vargarna för tusentals år sedan, så hade det fortfarande varit gott om varg i världen – men inte funnits några hundar.

Det finns idag drygt 18 000 vargar i Europa. Därtill 65 000 i Ryssland. Rumänien har 5 800 vargar. Baltstaterna har närmare 3 000, Spanien har drygt 2 500 och Polen cirka 1 500. Tyskland har drygt 1 200 vargar och antalet ökar.

Brittiska öarna och Island är de enda länderna i Västeuropa som inte har varg. Så hur kan det då vara ett stort problem om vi i vårt avlånga land har cirka 4-500 vargar? Och varför skulle det vara ett problem om ett litet fåtal av dessa vargar är nyfikna på människor?

Eller uttryckt på ett annat sätt, varför ska de personer vara tongivande som är mest oroliga och rädda för det som känns främmande – antingen det gäller vargar eller invandrade människor?

Numer finns det i Västeuropa 43 miljoner hundar. Samtliga härstammar från de vargar som människor för tusentals år sedan tog till sig – tog in i gemenskapen. Människor som varken styrdes av hat eller rädsla – utan tvärtom av nyfikenhet på det okända. Kort sagt, människor som alla vi hundägare idag har anledning att ägna en tacksamhetens tanke.

Idag, tusentals år senare, finns det också vargar i Sverige som nyfiket och utan att visa aggressivitet närmar sig oss människor. Men idag ser vi till, med myndigheters benägna tillstånd – att dessa nyfikna vargar blir dödade.

Vi har förmånen att leva i ett fantastiskt land med stora skogar och massor av insjöar, där vi kan njuta av naturen. Visst kan väl vi, tio miljoner människor, samsas med såväl ett fåtal lodjur som björnar och cirka 4-500 vargar?

Vackra vilda djur som nästan alla har det gemensamt att de försöker undvika oss människor – även om de ibland blir lika nyfikna på oss som vi på dem.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.